HBL:s sommaräventyr: Skrämselhicka på Seine
Den makligt sömniga färden längs Seine mot Les Andelys avbryts abrupt. En Cessna rakt föröver vinglar till, tappar höjd och ser ut att störta rakt mot oss.
I Daphnes kölvatten del 8
– Gas! Styr åt sidan, ropar Leif, och jag vrider ratten tvärt babord och klämmer gasen i bottnen. Båten vräker sig åt sidan och vi känner kerosinlukten från Cessnan.
Bakom oss stiger planet tillbaka upp mot skyn efter att nästan ha touchat vattenytan, antagligen nöjt efter att ha skrämt upp oss. Vi upptäcker att allt ligger huller om buller efter rivstarten. Flodens eviga rofyllda ström lugnar oss snabbt igen och vi glömmer bort den adrenalinfyllda incidenten.
I Le Havre korsades Göran Schildts och våra vägar första gången, och i morgon hoppas vi göra det igen i Les Andelys, som han kallade den lilla charmfulla staden.
Vi har lämnat Le Havre under högvattnet, men gör ändå, för säkerhets skull en lång lov ut till havs för att undvika sandbankarna i Seinedeltat. Vi har Görans grundstötning 1948 i minnet. Han gick på den så kallade fyllhundsbanken Le Banc des Ivrognes och hade all möda i världen att rädda sig, hustrun Mona och Daphne. Sitt smeknamn hade sandbanken fått av fiskarna i Honfleur, mittemot Le Havre. Den låg så nära Honfleur att till och med den bakfullaste fiskaren orkade ro ut åtminstone dit.
Göran, ja vi har tagit oss friheten att dua honom, han var de facto tjugofem år yngre än vi, när han genomförde sin Önskeresa. Göran var kanske så uppskakad efter grundstötningen att han snabbt tog sig längre upp för Seine och kom att missa Honfleur. Men vi har bestämt oss för ett strandhugg i staden som inspirerat Frankrikes främsta impressionister, bland dem Claude Monet, Eugène Boudin och Alexandre Dubourg.
Vagabonder möts
Längst inne i hamnen, i Vieux Port, har vi lyckats komma över den sista lediga platsen precis där konstnärsparet Sylvie och Alain Duchemin och deras vänner håller till. Sylvie drar de sista penseldragen för dagen på en duk, som föreställer båtarna och de gamla husen vid hamnen när vi lägger till.
– Madame, ursäkta oss, men tror ni att ni på kort varsel kunde avporträttera oss och vår båt, rabblar jag upp på min mest flytande skolfranska.
Det långa dryftande svaret blir för svårt för mina kunskaper, men jag förstår att hon kan tänka sig att hennes man kan tänka sig att fixa till en liten tavla åt oss.
– Ni får lov att komma med till ateljén och välja ut en färdig botten och så målar han er båt på den.
Så får det bli och vi erbjuder oss att bära hennes staffli och penslar och skyndar oss till ateljén som ligger i en av de smala gränderna på andra sidan hamnbassängen. Rummet är bräddfyllt av parets alster och vi väljer ut en botten där vi tycker att La Sterne skulle sitta bra.
Priset blir 150 euro efter ett kort fruktlöst prutande där vi motiverar vårt pris med att vi är bara enkla vagabonder.
– Haha! Vi är också vagabonder med ateljé, kvitterar Sylvie.
Firmans namn är följdriktigt Artistes de Rue.
Förbipasserande följer intresserat med och nickar gillande när Alain skickligt förtöjer La Sterne i sin målning.
– Passar det om vi flyttar över flaggan till babords sida, annars syns den inte, undrar Alain och vi ger grönt hänvisande till hans konstnärliga frihet.
För många krogar
Att hitta en restaurang i Honfleur är nästan lika svårt som i Peräseinäjoki. Men av olika orsak. Av stadens krogar hittar vi ett tjugotal i Michelinguiden och minst lika många som Tripadvisor rankar ännu högre.
– Undvik krogarna runt Vieux Port, de är pittoreska, men maten är sisådär, rekommenderar en brittisk skeppare.
Vi strövar omkring i kvarteren bakom hamnen och hänförs av idyllen, som så här års ännu inte helt belamrats med turister. I nästan varje gathörn hittar vi de stora konstnärernas motiv. Varje detalj på 1400-talskyrkan Sainte-Catherine och omgivningen är exakt lika som på Boudins målning från 1867. Till och med den röda skylten på huset invid finns där. Spännande.
Men magen knorrar och mittemot kyrkan ser vi en inbjudande restaurang La Lieutenance, som hör till de högst rankade. Vi väljer meny Malin med tre rätter för 32 euro. Huvudrätterna får bli fisk dorade och merlan, båda ypperliga som ångkokta med en fräsch hollandaise till – och en vit Macon Village. Macon för att min far paddlade in som sexa i VM-finalen i kanot i samma stad 1954.
Honfleur lämnar en god eftersmak när vi sätter oss i båten för att köra uppströms med Paris som första stora etappmål.
Kulturelitens vandalism
Vi slussar ut ett par timmar för fullt högvatten på inrådan av hamnkaptenen. Så kan vi rida på tidvattensvågen ända till Rouen.
Det stämmer över förväntan. Hastigheten på det här avsnittet är fri. Vi tar upp båten i plan och ser att den gör 16 knop genom vattnet, men i själva verket går vi 24 knop. Strömmen är alltså hela åtta knop!
Rouen, Paris stora hamn ut mot Atlanten, har inte vid tidigare besök gjort något större intryck och hamnen som Göran så livfullt skildrar är inte alls vad den varit. De gamla hamnkvarteren där vår föregångare och hans sällskap gjorde ett glatt bordellbesök, även om de bara dansade och drack, existerar inte mer. De har gått samma öde till mötes som motsvarande kvarter i Åbo, Helsingfors, Kotka, Oslo ...
Så fort kultureliten, som saknar all kontakt med det vanliga livets lukter och smaker får syn på ett tomt hamnmagasin ska det förvandlas till en plats för kulturaktiviet, gourmetkrog eller lavendeldoftande ljusstöperi. Så illa har det också gått i Rouen.
Efter mötet med den tokiga flygare kommer vi i skymningen fram till Les Andelys och tar i land i stadens anspråkslösa marina – utgrävd ur Seines högra strand. Ägaren, en glad och fryntlig herre, anstränger sig till det yttersta för att leva upp till de franska gästhamnarnas dåliga sanitära rykte. Dusch och toaletter låter sig inte beskrivas.
Nästa morgon förtöjer vi vid en skranglig brygga i själva staden och bestämmer oss för att klättra upp till borgen, som byggdes av självaste Rikard Lejonhjärta. Göran skryter i Önskeresan med den vida utsikten över Seinedalen. Han har så rätt.
– Vad synd att han är död. Just nu skulle det vara läge att ringa upp honom och berätta att vi står här, säger Leif.
Tanken har slagit oss många gånger. Nu får vi nöja oss med att diskutera med honom genom att då och då läsa några rader ur Önskeresan.
Antagligen skulle han bli förvånad om han såg hur lummiga flodens stränder är i dag. Växtligheten har nästan tropiska drag. Träden når högt mot himmelen och grenverket bildar ställvis ett pergolatak över flodstranden. På Görans fotografier är grönskan mycket anspråkslösare.
Ställvis har floden delat sig och bildar fåror som omsluter små smala öar. Ibland känns det nästan som att åka omkring i vår egen skärgård. Några vattenskidåkare kör i full fräs runt holmarna och på några ställen hamnar vi mitt in i en seglingstävling där vi får lov att väja som för en ettrig bisvärm.
Slotten, herrgårdarna och villorna var säkert magnifika också på hans tid, men villorna är långt fler i dag. De exponerar generöst sina välansade gräsmattor och prunkande trädgårdar för flodfararen.
På vissa avsnitt ser vi långa rader av fantasirikt renoverade flodbåtar som förvandlats till flytande hem. En del är som flotta villor, andra vittnar om ren misär.
Och metarna, de finns överallt, kanske är de Frankrikes svar på våra pimpelfiskare.
Vyerna förändras nu i snabb takt när vi närmar oss Paris. Trista industriområden som breder ut sig i det oändliga överraskande avlösta av de mest fashionabla villaområden.
Vi känner storstadens sug. Bakom följande krök borde vi sikta Eiffeltornet.