I Le Havre – nu börjar det bästa
Trålarna ligger som en gnistrande julgata längs kusten utanför Le Havre. Med dem och månen som ledsagare styr vi innanför den legendariska hamnstadens pir. Vi har avverkat 340 sjömil under en lång spännande dag.
Nu börjar färden längs de franska floderna och kanalerna, resans läckraste bit!
- HBL:s Stefan Lundberg och Leif Weckström startade sin båtresa från Helsingfors mot Medelhavet den 22 maj.
- I det här sjunde avsnittet är sjöfararna i Le Havre. Färden genom Frankrikes floder och kanaler i Göran Schildts och Daphnes kölvatten på ”Önskeresan” 1948 börjar nu. Första strandhugget blir i Honfleur.
- Slutdestinationen är Rapallo i Italien.
- Duon färdas i en Yamarin 79 DC med utombordare. Se: www.yamarin.com.
Le Havre är som en grånande kvinna med nariga händer och ett stort hjärta. Hon har förlorat allt, män, barn och hem, men rest sig lika trotsigt som piren mot Atlanten. Ingen stad är gråare, ingen lika vacker.
Det är med bultande hjärtan vi lämnar de trygga kanalerna i Amsterdam. I den sista slussen ut mot Nordsjön kan jag ana mig till hur månfarare och sjöfarare i alla tider känt det när de ger sig ut i det okända.
Men det har utlovats lätta vindar på två–tre sekundmeter och solen skiner, till och med dyningen känns bekväm efter Östersjöns berg-och-dal-banor.
Vit överraskning
Vi kör i timmar utmed den holländska kusten, men ser bara ett par oljeriggar i morgondiset. Visste inte att de fanns så långt söderut.
– Vad är det, ropar Leif och pekar på någonting vitt som vältrar sig på styrbord sida om båten.
"Vithajar", är vår första tanke och jag stryper gasen och vänder båten. Det vita glimmar till och snart ser vi en vit kiteboard, en surfbräda man fallskärmsseglar med. Den är sprittandes ny, gjord i kolfiber och ser dyrbar ut. Vi bärgar den.
När vi närmar oss det smalaste stället i Engelska kanalen bestämmer vi oss för att tanka och går in i färjeläget Calais på den franska sidan mittemot Dover.
Det är lågvatten i hamnen och nästa inslussning sker först om tre timmar, klockan 20. Vi ser hur några sjöpoliser tar sig uppför piren längs en hög, smal och hal trappa från en liten pontonbrygga. Vi förtöjer och tar med oss tomma bensindunkar som vi kan fylla 110 liter i. Det torde räcka bra till Le Havre.
Hela operationen att tanka och hämta ner soppan med en taxi tar nästan en timme. Vid 20-snåret har vi ätit varsin panini från ett obskyrt gatukök och tankat. Vi sicksackar förbi två av snabbfärjorna som ständigt pilar mellan Dover och Calais och sätter kurs tvärs över den långa bukten mot Le Havre.
Två åskväder
Halvvägs över börjar skymningen falla och ett häftigt åskväder stiger upp i sydost. De svarta molnen väller snabbt över och regnet piskar upp havet så det ser ut som snöyra. Blixtarna syns på en bred front föröver.
Vi ökar farten till nästan 35 knop och styr rakt ut till havs i ett försök att köra runt åskvädret. Det ser ut att lyckas, men nackdelen är den starkt ökade bränsleförbrukningen.
Knappt lämnar vi åskvädret bakom oss när nästa dyker upp. Vi tvingas på nytt dra längre ut till havs, men håller nu måttligare fart.
Natten sänker sig över oss, vinden tilltar och vågarna växer och vi har ännu 50–60 sjömil till målet. Bensinmätare närmar sig hotfullt nollstrecket och det känns pirrigt fast vi har fyrtio liter extra i dunkarna, men i den dyning vi nu befinner oss i är en havstankning ingenting att föredra.
När vi slutligen ser de upplysta trålarna guppa utanför Le Havre känner vi oss trygga.
I hamnen med hundratals och åter hundratals segel- och motorbåtar hörs det dova dånet från dyningarna. Ett kärlekspar står längst ute på piren.
På morgonen ser vi de välbekanta gråa husfasaderna bakom skogen av master.
– Är inte vår stad vacker? Före kriget var den som Paris, nu är den så här, säger en ung flicka när vi krånglar oss genom hamnporten.
Tusentals Le Havre-bor dog när de allierade bombade staden sönder och samman. Det var inte många hus som stod kvar när infernot var över. De förkrigstida husen är rariteter.
När Göran Schildt styrde in i samma hamn 1948 möttes han av ett berg av krigsskrot och fartygsvrak.
På surfbrädan vi fann hittar vi en tejpbit med ett telefonnummer. Det går till holländaren Ed Rooijakkers, som blir själaglad när vi berättar om vårt fynd. Brädan är nu på väg hem, inpackad i tre Ikeakassar.