Äntligen i Amsterdam – köksvägen!
Att glida in på egen köl i Amsterdams kanalnät är stort. Några damer med immande vittvin i glasen gör skämtsamt tummen upp som för att få lift med vår nautiska cabriolet. En av pojkvännerna visar svartsjukt långfingret. Det bjuder vi på.
Resan hit har varit lång och vi är fortfarande långt ifrån halvvägs till Rapallo. På färdens artonde dygn angör vi La Sterne vid flotta futuristiska Idock-marinan i centrum. Det är över trettio grader i skuggan och hela Amsterdam har sökt sig ner till vattnet. Hundratals småbåtar trängs med turistbåtarna i kanalerna och tusentals Amsterdambor har tagit tillfället i akt för en picknick vid kanalkanten eller en öl på uteserveringarna, som verkar fortsätta i det oändliga.
Allt har klaffat perfekt sedan starten den 22 maj, men ingenting har gått som vi tänkt oss. Vinden frågar inte när och hur den ska blåsa och slussvakterna rådgör inte med oss när de ska stänga för dagen.
Man kan säga att vi smög oss in köksvägen till Amsterdam. Men en mycket vacker sådan.
- HBL:s Stefan Lundberg och Leif Weckström startade sin båtresa från Helsingfors mot Medelhavet den 22 maj.
- I det här sjätte avsnittet är sjöfararna i Amsterdam och i morgon, i det sjunde avsnittet, angör de Le Havre.
- Avsikten är att sedan färdas längs de franska floderna och kanalerna i Göran Schildts kölvatten och följa samma rutt som Daphne på "Önskeresan" 1948.
- Slutdestinationen är Rapallo i Italien.
- Duon färdas i en Yamarin 79 DC med utombordare. Se: www.yamarin.com.
- Följ med resan på kolvatten.blogg.hbl.fi.
Allt började med ett samtal från kompisen och seglarproffset Andy Nyström, på väg från Antwerpen till Finland med en 50 fots segelbåt. Han inledde med: "Ni tänker väl inte ge er ut på Nordsjön när ni gått genom Kielkanalen? De har lovat hård blåst och när strömmen går mot vind och vågor blir sjön sjuhelvetes vild. Välj den inre vägen, den är mycket roligare och sevärdare."
Alla vi möter, tyskar, holländare, svenskar, alla är av samma åsikt. Nordsjön är bara tråkig och farlig.
– Jag brukar ibland åka ut till Helgoland, men jag får aldrig min fru med mig, säger en holländsk motorbåtsgranne i Brunsbüttel och visar på sitt sjökort det farligaste stället på Nordsjön. Det ligger enligt honom strax efter utfarten från Elbe.
På det här området kan vågorna komma från alla håll på en gång. De blir höga och det är mycket obehagligt.
Bekvämare alternativ
Vi väntar tystlåtna och betänksamma på att slussas ut ur Kielkanalen. Vad har vi gett oss in på?
En tanker går in i slussen och vi följer efter utan att lägga märke till två andra fraktfartyg som också är på antågande. Slussvakten uppmanar oss barskt att gå till den mindre slusskammaren för fritidsbåtar.
Så plötsligt, utan förvarning, öppnas slussportarna och ett ögonblick senare sitter vi framför den stora vida Elbefloden och känner en lätt rysning när vi blickar ut mot Nordsjön, som just nu verkar så oljeblank och flegmatisk.
Vi sätter kurs mot Otterndorf.
Slussen har stängt för dagen och öppnar först nästa morgon. På sandstranden sluter vi oss till hundratals andra som följer en storslagen solnedgång. Kan det här vara så farligt?
Men nu är det inte läge att ändra sig. Vi har valt att gå kanalvägen till Amsterdam och ska plocka upp Leifs son Thomas i Bremerhaven. Thomas är filmfotograf och ska följa oss en vecka på resan.
Vi anträder den slingriga, men idylliska sexmilafärden mot Bremerhaven när slussen öppnar strax efter klockan åtta. Det blåser friskt på kanalen och vi hör att det är full storm på Nordsjön.
I Bremerhaven blir vi genast insläppta i den stora slussen och slussvakten kommer ut på kommandobryggan högt ovanför oss och visar oss till gästhamnen.
– Jag ser härifrån att där finnas några lediga platser, ropar han vänligt.
Vi tar oss mellan regnskurarna ner till vackra rödtegelbyggnaden Strandhalle för varsin rejäl wienerschnitzel.
Någon med dåligt ordförråd kunde säga att Bremerhaven är coolt. Med det menas att arkitekturen består av moderna svepande linjer förverkligade i grönt eller rökfärgat glas uppburet av aluminium- och stålkonstruktioner. Köpcentret i hamnen påminner om en fet zeppelinare.
Vardagskonst
På morgonen visar slussvakten oss på nytt sympatisk uppmärksamhet när han stiger ut och varnar oss för propellerströmmarna från bamsiga hamnbogseraren Bremerhaven som vi delat slusskammare med. Mycket riktigt griper strömmen tag i skrovet och vår kraftiga motor kommer väl till pass.
I Oldenburg stannar vi för att tanka. En vänlig seglare upplyser oss om att närmaste bensinmack ligger på två kilometers avstånd. Vi bestämmer oss för en taxi och plockar med fyra tjugoliters kanistrar. Resan är lång och krokig och vår taxichaufför Osman Ali ställer en oändlig rad frågor, på nästan lika dålig tyska som vår: "Var ligger Finland? Är Finland större än Tyskland? Har ni också taxibilar?"
Halvtimmesexpeditionen känns som en heldagsutflykt. När vi kånkat ner dunkarna till båten ser vi bensinmacken. Den ligger femtio meter från bryggan. Vi svär över Taxi-Osmans lokalkännedom och den hjälpsamma båtgrannen. Tack vare fadäsen missar vi slussningen och stirrar i stället in i en rostig järnkaj som tornar upp sig över våra huvuden.
– Den påminner starkt om ett av konstverken på Guggenheim i Bilbao, konstaterar Leif. Kanske Kulturfonden också borde satsa några hundratusen på Oldenburgs slusskaj.
Inte så fiffigt
Skymningen faller, men vi stävar vidare längs Elisabethfehnkanalen.
Mitt på kanalen passerar vi en rad båtar som sökt natthamn vid kanalkanten. Vi kör förbi dem och snart ser vi varför de andra har stannat upp. De kan inte passera den låga bron som öppnas först nästa morgon klockan åtta.
Vi är smartare än så och tar ner presenningen trots att regnet fortsätter att sila ner. Och visst, båten glider under bron med två centimeters marginal när vi hukar oss och drar oss fram för hand! Tvåhundra meter längre fram ser vi en likadan bro och bereder oss åter på att smyga under den. Men den här gången är bron två centimeter för låg till och med för vårt strömlinjeformade skrov.
Vi får ta skeden i vacker hand och vända tillbaka till kajkanten med de andra båtarna. Dyblöta, för att vi kört utan presenning.
Vi får fart på värmaren och med hjälp av lite levande ljus, primusköket och lämplig ventilering lyckas vi jaga ut fukten.
I de andra båtarna har man redan hållit tapto inför natten. Träspången längs kanalen är slemmig och slipprig och hal som en nyisad skridskobana. Jag tappar greppet om tandborste och mugg och allt åker ner i kanalen, men själv hålls jag som av ett under kvar på bryggan.
Kvällen är fylld av dofter som allt emellanåt spetsas med odören från svingårdarna, som för övrigt redan börjar kännas hemtrevlig.
Livet är kort
Vi vaknar i god tid för att komma vidare. Slussvakten ser lite bister ut, men vid fjärde broöppningen har han mjuknat och undrar med ett leende vart vi är på väg. Slussningen fortskrider under båtlagens glada tjattrande, medan slussvakten öppnar och stänger alla slussportarna för hand, ibland ger någon honom ett hjälpande handtag.
I den lilla gästhamnen i Oosterhaven, i anslutning till huvudkanalen genom Groningen finns det gott om plats i kväll. Hamnkaptenskans tonåriga dotter öppnar när jag ringer på i det flotta huset som ligger på vattnet. Hon lyckas inte helt dölja irritationen över att jag uppenbarligen avbrutit hennes träningspass.
– Mamma är på middag, säger hon med ett tonfall som betyder: Ni får vänta med betalning och koder till dess.
Min blick är kanske också talande för hon skyndar tillbaka in i huset i sin svettiga träningsdräkt och hämtar kassaskrinet och tar sist och slutligen vänligt emot betalningen, 14 euro, för kajplats, internetuppkoppling, dusch och toalett.
Att hitta krogkvarteren tar inte många ögonblick för sjömän som inte ätit på fjorton timmar. På Four Roses blir det en Grill Mix med en karaff av husets ypperliga röda och så kallar slafen de sina till sig.
Vi räknar med att nästa dag ta oss genom de sista kanalerna och över innanhavet Ijsselmeer och hinna till Amsterdam till kvällen. Men icke. Slussen till Ijsselmeer har just hunnit stänga. Vi måste övernatta vid gästbryggan i jakthamnen invid. Tyska och holländska fotbollsfans står för det nattliga hålligånget som motsvarar Hangöregattan i tredje potens.
Ingenstans i världen kan livet vara så avslappnat som i Amsterdam. Folk sitter i stora klungor längs kanalerna. Allt emellanåt passerar ett cykelbord. En anordning där tio personer sitter runt ett bord och dricker öl och trampar på cykelpedaler.
Göran Schildt umgicks med sin tids intellektuella och filosofer på Önskeresan 1948. Vi är inte sämre. I dag träffade vi hamnkapten Ton som bjöd på sin filosofi.
– Grabbar. Livet är kort. Ta ut allt av det!