Ensamhet kan leda äldre till självmord
Isolerad i nästan två år inom hemmets fyra väggar, där den enda människokontakten består av jäktade hemvårdare som någon gång per dag, eller vecka, hastar in i och ut ur hemmet. Bland annat så ser ensamheten bland våra äldre ut.
Bland de 10 000 svenskspråkiga seniorer som bor i Helsingfors finns det väldigt många som har ett rikt socialt liv. Och så finns det många som inte har det.
En färsk kartläggning av samtliga seniorer i Helsingfors, svensk- och finskspråkiga, visar att det i huvudstaden bor åtminstone 3 000 människor som är extremt ensamma. Det betyder att de inte har familj, vänner eller annan social kontakt med någon.
– Långvarig ensamhet och depression leder alltför många gamla till självmord. Nästan varannan dag begår en gammal människa självmord någonstans i vårt land, säger Liisa Melin, projektchef vid Helsingfors Mission.
Det är naturligtvis den mest radikala följden av ensamhet.
- Helsingfors Mission erbjuder volontärhjälp till seniorer som behöver. Det kan handla om engångshjälp i enkla vardagliga sysslor, eller om en regelbunden vän någon gång per månad.
- En volontär kan bl.a. vara promenadsällskap, byta glödlampa, sköta myndighets- och butiksärenden, hur man använder mobil eller dator, hjälpa med läkar- eller sjukhusbesök.
- Tamara Bergkvist förmedlar lämpliga svenskspråkiga hjälpare i Helsingfors. Telefonnummer: 045-869 0945, e-post tamara.bergkvist@helsinkimissio.fi.
Mindre uppseende väcker alla de äldre som tysta blir sittande inomhus, ensamma och allt mer isolerade. Bland många ledsamma historier som nått Helsingfors Mission finns historier om gamla som inte varit ute ur sitt eget hem på många år, och vars enda kontakt med andra är de jäktade hemvårdare som tittar in hos dem någon gång per vecka.
De gamla kanske inte heller kan, eller vill, sätta ord på sin ensamhet.
– Jag pratade i går på eftermiddagen med en senior som berättade att den bara legat i sängen hela dagen, för att det inte fanns någon orsak att stiga upp, berättar Tamara Bergkvist, som koordinerar volontärverksamheten för svenska äldre.
Tror man är den enda
Då vi tidigare bett om hjälp att hitta någon äldre som fått hjälp via Helsingfors Missions volontärverksamhet visar det sig att det inte är så lätt. Man skäms över sin situation, man vill inte att barnen ska veta att man är ensam, man vill inte väcka uppståndelse. Man kanske inte heller vet att det runtom i hemstaden finns väldigt många fler som inte heller har någon
– kanske för att maken eller makan dött, vännerna dött, familjen är långt borta, barnen och barnbarnen inte har tid.
Hundratals ensamma – både svensk- och finskspråkiga – har hittat stöd och hjälp hos Helsingfors Mission, som förutom samvaro med program också erbjuder volontärhjälp för sådana som inte har någon att prata med, eller ringa till då det behövs stöd i små vardagssysslor.
En som ställt sig till förfogande är Mona Martin, 72, som under många år var anhörigvårdare för sin make. När han dog kände hon att hon har mer att ge till någon som behöver. Nu fungerar hon sedan ett år tillbaka som vän till en dam som är 91 år.
– Jag hälsar på henne på måndagar. Mest samtalar vi och hon berättar om gamla minnen. Vi dricker kaffe och tycker väldigt mycket om varandra.
Själv har Mona Martin två söner med familj som bor nära. Men deras tid är begränsad och det har blivit så att farmor främst tyr sig till telefonen då det är något som behöver avhandlas.
– Det passar oss bra. Jag känner mig inte som en börda utan de har alltid tid då det behövs.
Många andra känner däremot att de inte vill besvära barnen, vare sig med ärenden eller med sällskapsbehov. Av dem som blir ensamma har en del familj, andra har det inte.
– Min mamma sa alltid att en dotter är alltid en dotter, en son är en son tills han gifter sig. Det stämmer nog ganska bra, säger Mona Martin.
Hemvården överbelastad
På ett allmännare plan oroar sig Melin och Bergkvist för vad som ska hända när det talas om besparingar och om strukturförändringar som ska leda till att allt fler bor hemma. Även om många säkert tycker det är det bästa alternativet, så tycker många andra att de kanske ändå hellre skulle bo någonstans där det finns andra omkring en.
Platserna på vettiga serviceboenden är ändå begränsade, och även om man bor på servicehus är det inte sagt att servicen är sådan man trodde. Också där kan ensamheten uppstå.
– Hemvården gör sitt bästa men är fullständigt överbelastad. Arbetsbördan är inte mänsklig och därför säger folk upp sig. Ansvaret för att hjälpa med vardagssysslor förskjuts till tredje sektorn, och många av dem vi får kontakt med har varit som fängslade innan vi ordnar hjälp åt dem, säger Liisa Melin.
Det handlar inte alltid ens om att man skulle vara fysiskt begränsad utan om att man börjar isolera sig av rädsla för att någonting ska hända en om man går ut. Den psykologiska tröskeln växer och det kan rentav vara svårt att ta emot en hjälpande hand då den erbjuds.
– Vi har inrättat engångshjälp för att sänka tröskeln för de äldre. Någon som kommer och byter en glödlampa då det behövs, följer en till läkaren, hänger upp gardiner, gör små enkla vardagssaker som hjälper den äldre att komma ut lite, säger Bergkvist.
Ibland sitter det hårt åt att ta emot ens det. Äldre har en tendens att förringa sina behov, att inte kräva eller be om någonting. Och när situationen börjar kännas övermäktig och hopplös tyr sig alltför många gamla till fruktansvärda lösningar.
– Jag var nyligen på en konferens där man talade om att unga ofta söker hjälp med hot om självmord. Gamla förvarnar inte. De gör det, och deras självmord är ofta väldigt brutala, säger Bergkvist.
Ändra på attityder
Om de fick förändra någonting så skulle det vara dagens atmosfär där allt färre verkar bry sig.
För inte länge sedan rekonstruerade Helsingfors Mission med hjälp av en dold kamera en verklig händelse: man lät en kvinnlig skådespelare iklädd nattlinne irra ut i Helsingfors vinterkväll för att dokumentera folks reaktioner. Den lättklädda, gamla, förvirrade kvinnan fick promenera förbi otaliga människor längs Berghälls gator utan att någon stoppade henne för att fråga om allt står rätt till.
Den verkliga händelsen inträffade på en liten finsk ort och kvinnan, Eila, dog av köldskadorna hon fått under sin irrfärd.
– Likgiltigheten gäller inte bara äldre. Det finns verkliga händelser där gråtande barn som missat bussen suttit kvar på hållplatsen, olyckliga och ledsna, utan att någon stannar upp för att fråga hur det står till med barnet. Jag önskar att vi alla kunde börja ta oss tid att ge en liten signal om omtanke då vi ser något som inte verkar vara rätt. Stanna upp, i trappan, på gatan, och fråga hur din medmänniska mår, säger Liisa Melin.