Ejdern är hans älskling
Ingenting fascinerar Mikael Kilpi så mycket som ejdern och dess beteende. På senare år har han, mot sin vilja, blivit något av en försvarsadvokat för den av många avskydda skarven.
Den svarta, älskvärda newfoundlandshunden Mya tittar förhoppningsfullt på sin husse som klär på sig regnbyxorna men lägger sig med en suck under bordet när hon inser att det inte blir någon promenad, utan i stället en båtfärd ut på Hangö västra.
Turen blir inte lång den här gången eftersom ett envist regn och tjocka dimbankar kommer vällande in från havet.
Annars innebär våren och försommaren bråda tider för Mikael Kilpi, som redan i 25 år ägnat mycket av sitt liv åt att studera ejdern och dess beteende på Hangö udd. Ejderprojektet pågår fortfarande i stor omfattning på Tvärminne zoologiska station, där vid det här laget femte generationens forskare är inblandade.
– Vi behöver en pool av ådor som märks varje år. På det sättet får vi ihop en ryslig mängd data som spänner över en lång tid.
Själv räknar sig Mikael Kilpi till den utdöende gruppen naturalister, det vill säga forskare som är ute i skärgården i vilket väder som helst och observerar fåglar.
– Jag inventerar fortfarande bon och har nu också börjat fundera på varför det finns så många fler gudingar, alltså hanar, än honor, ådor. Det går minst två hanar på en hona. Varför?
Ejdrarnas beteende har förändrats väldigt mycket. Förr häckade fågeln långt ute på kala skär, men i och med att havsörnen blivit en vanlig syn i skärgården och gärna mumsar i sig ejder, har den sökt sig längre inomskärs. Ejdern drar till och med nytta av sommargäster som i bästa fall kan skydda den mot både mink och mårdhund, som tär på beståndet.
– På 90-talet började ejdern minska betänkligt. Samma fenomen har märkts i den svenska skärgården och det finns många teorier om varför. I Sverige är det ännu mer tabu än här att tala om att havsörnen skulle vara boven. Där följer man bland annat det så kallade tiaminspåret, det vill säga att den planktonsammansättning som blåmusslorna, ejdrarnas föda, är beroende av skulle ha förändrats med tiaminbrist som följd.
Nu har man åter tillsatt en ny nordisk arbetsgrupp som under Mikael Kilpis ordförandeskap skall försöka vaska fram nya svar.
Goda fiender
Kilpi skrev sin doktorsavhandling om gråtruten på 1980-talet.
– Den var lika hatad som skarven är nu och man ville göra den till syndabock för allt ont som hände i skärgården. Men det var inte gråtruten, utan alla små avstjälpningsplatser som fanns överallt som var problemet. När de stängdes minskade gråtrutsantalet drastiskt.
Nu är skarven den stora fienden. Inte för att Mikael Kilpi är särskilt förtjust i skarvar, och han förstår att man inte gärna har dem som närmaste granne, men han anser att det behövs mycket mera forskning för att man skall kunna dra de rätta slutsatserna om dem.
Hangö perfekt för Kilpi
Hangö är den idealiska platsen att bo på för en fågelforskare. Själv har Mikael Kilpi bott i staden sedan 1998 och han har till och med blivit accepterad av de äkta Hangöborna. Helst skall man ju ha några generationer bakom sig för att bli upptagen i den exklusiva skaran.
– Min fru Eva är tvättäkta Hangöbo och min farmor var född här så det hjälpte. Dessutom hade mina föräldrar den goda smaken att skaffa en stuga här innan jag föddes, säger Mikael, som också är kommodor för HUS, Hangö udds segelsällskap. Det är den segelförening dit de äkta Hangöborna, de utan slips, räknar sig.
– Det är en gemenskap som jag storligen uppskattar.
– En vecka på sommaren är totalfredad och det är regattaveckan. Då jobbar jag som bojapa, det vill säga vi far omkring som vässade skinn, lägger ut banor och sköter om startlinjen.
För övrigt tycker han att Hangö är fantastiskt med sina öppna stränder och de drygt hundra obebodda holmarna som staden äger.
När Mikael Kilpi inte är på sjön vandrar han omkring med sin kamera och fotograferar fina naturbilder. Det började han med medan han skrev blogg, som ofta var naturfilosofiska betraktelser.
– Det var roligt att skriva, men småningom tog fotandet över.
Han säger att han som beteendeekolog numera också har börjat intressera sig för människor.
– Jag har mjuknat lite. Jag trodde att trutar och ejdrar var okomplicerade, men det är de inte och männi- skor är helvetes komplexa. Fåglar kan försöka luras, men de ljuger inte och är inte utstuderat falska, säger han med ett stort skratt.