La Sterne i jättarnas rike
Rorofartyget akter om oss tornar upp sig som ett svart höghus. Skummet fräser runt förbulben och hon ser ut att fylla hela kanalen. Vårt första möte med oceanernas jättar i Kielkanalen får strupen att snöras samman.
Den nittioåtta kilometer långa färden längs kanalen, som förbinder Nordsjön med Östersjön, visar sig bli vår första semesterdag under båtfärden mot Rapallo, som nu pågått i snart två veckor. Termometern måste ligga på närmare trettio grader. Människorna lögar sig i solen och vinkar alltid lika glatt när de ser vår blåvita flagga.
Kontrasten mot de två senaste dagarnas rally över Östersjön kunde inte vara större.
Den kraftiga dyningen, tilltagande vinden och försämrade sikten tvingar oss att avbryta överfarten från Christiansø mot Kiel. Vi måste söka oss in till Rønne på Bornholm och vänta på bättre väder.
Bornholmsfärjan dyker upp som ur ingenstans och fräser förbi oss in i hamnen. Vi följer efter, men blir upplysta av två män på piren att vi är på fel plats. Gästplatser finns i småbåtshamnen ett stenkast norrut.
Vi vänder och kör längs vågbrytaren in i den trivsamma kommunala småbåtshamnen. En gemytlig dansk som fixar på sin mast anvisar oss vänligt och mångordigt en plats – under mastkranen – och passar på att bjuda oss på fest i segelpaviljongen senare på kvällen. Vi tackar och lite konfunderade lägger vi till under kranen, men inser snabbt att det definitivt inte är rätt plats.
Gubbarna, som tydligen har hamnen som sitt andra hem, om inte första, kommer nyfiket för att höra sig för om vart vi är på väg. Vårt lakoniska svar: Rapallo i Italien, mottas med en blandning av respekt och misstroende.
– Med den? Den är inte så stor ... Det är en lång resa ...
Snart har ryktet om två tokiga finnar spritt sig och alla som rör sig i den stora hamnen tycks veta vilka vi är och vart vi är på väg. Vi får genast en rad goda tips om var det lönar sig att handla och äta i Rønne.
– Vill ni äta gott eller billigt, undrar en äldre herre på cykel.
– Vi vill äta gott och billigt, svarar jag.
– Nja ... Paul P har gott, men priset är sisådär ...
Min mobil har fått smaka bornholmsk dyning för vi glömde dra för en lucka i presenningen, och jag går in till Rønne centrum för att söka hjälp med att öppna den galna mobilen vars batteri ligger bakom två pyttesmå skruvar. Men det är lördag och både optiker och urmakare har stängt.
Cykelhandlaren erbjuder mig en skruvmejsel, men den är inte avsedd för dylik finmekanik.
På kvällen när solen igen börjat värma sätter vi oss på Stortorvets uteservering och följer med hur de lokala raglar omkring aspackade. Det känns så hemtrevligt.
Ett gäng förvuxna tonåringar i sextiårsåldern bullrar in på sina Harley Davidson-hojar. Tre tonårsflickor ger dem föraktfulla blickar och kommentarer, som jag tyvärr inte hinner uppfatta.
Pang i skrovet
Nästa morgon har vi purrning vid 5-tiden, duschar, klämmer i oss en yoghurt och några brödskivor och är klara för start 6.15. En av herrarna från i går är ute och rastar sin hund och kommer ner för att vinka farväl, på ett sätt som säger:
Ta hand om er, lycklig resa grabbar!
Det är vindstilla men dyningen visar sig fortfarande vara majestätisk. När vi drar upp den kraftiga utbordaren till normala 25-26 knop slår skrovet som mot betong. Vi resonerar att dyningen antagligen dämpas när vi kommer ut på djupare vatten. Men icke, vi sänker farten till makliga 21 knop.
Snart inser vi att 17-18 knop är rätt fart, trots att det ger dålig bränsleekonomi.
Ställvis verkar dyningen ebba ut lite, men plötsligt slår den till med full kraft. Det elektroniska gasreglaget, som är perfekt i trånga hamnar, är så känsligt att det på grund av dunsen rör sig neråt några millimeter och ökar gaspådraget.
Båten skjuter i väg som ur en kanonmynning och gör en ordentlig luftfärd innan den landar i nästa vågdal. Smällen är så häftig att dynan vars platta är fastskruvad med åtta kraftiga skruvar i sätet slits loss. Videokameran åker också i durken med en smäll.
Efter det släpper jag inte för en sekund greppet om gasreglaget när vi rör oss i grov sjö.
Vi lyckas trimma båten så att den tar vågorna mjukt. Jag står och styr och det känns mäktigt, som att åka G-slalom mellan vågtopparna. Nu kommer de trehundra kusarna väl till sin rätt.
Hotfull skugga
Närmare den svenska kusten förvandlas havet till en häxkittel när vi kommer in i trafiksepareringsområdet och vi plötsligt har containerfartyg och tankbåtar framför oss, bredvid oss och bakom oss. Korssjöarna är häftiga och oförutsägbara, och kräver fullständig koncentration. Timme efter timme. Vi avlöser varandra vid ratten och under tiden tar den andra igen sig på bakbänken.
En kort tankningspaus efter körda åttio mil: Leif häller i soppan fastgjord i båten med akterlinan. Det är som en rodeouppvisning. Publiken är tyvärr fåtalig – tills en mörk skepnad dyker upp bakom oss. Först nu inser vi hur snabbt havets jättar rör sig. Vi har bestämt oss för att tanka 60 liter och gör det också, men tankern tornar upp sig allt hotfullare bakom oss. Snart tycker jag mig höra fräsandet från skummet runt stäven.
– Det är fem liter kvar i dunken. Ta det lugnt, hör jag akterifrån.
Äntligen kan vi avsluta tankningen och sätta oss till rätta. Vroom drar vi i väg på betryggande avstånd. Tror vi. Efter en och en halv timme är tankern bakom oss igen. Det är nästan som den amerikanska skräckfilmen där långtradaren likt en jätteödla jagar stackars sheriff McCloud genom den amerikanska prärien.
Tankern kan hålla jämn fart och är fullständigt oberörd av dyningen, men det är inte vi.
Vi överväger två alternativ: att lägga oss på behörigt avstånd eller att köra tätt bakom tankern som får jämna väg för oss. Klokt nog väljer vi det första.
Sparv i tranedansen
Vi anlöper Kiel i kvällningen och offrar några timmar på att hitta en natthamn där vi kan övernatta och bunkra, men alla Hafenmeisters har gått hem och svarar inte på sina telefoner. Slutligen lägger vi bara till vid en tom plats och Olaf, en lokal seglare lånar oss sin egen nyckel till toa och dusch.
Efter en bastant tysk frukost nästa morgon på Hotel Kieler Förde styr vi mot slussporten till Kielkanalen.
"Macht Frei!" hör vi från högtalaren som ekar över hela slussområdet. "Gå till den lilla slussen", uppmanar rösten, vänligt men bestämt. Vi måste ha sett ut som en sparv i tranedansen för bakom oss har vi en jättelik orangefärgad tanker, som antagligen undrade vad den här myggan hade framför henne att göra.
Två andra båtar gör oss sällskap i slusskammaren för mindre båtar och efter att ha betalat slussningsavgiften på tolv euro väntar vi med spänning på vad som ska följa. Men själva slussningen är nästan en besvikelse, nivåskillnaden är så liten att proceduren är över på ett ögonblick.
Sedan är det bara att tuta och köra. Vi fäller för första gången ner kapellet helt och hållet, lapar sol och beundrar fina villor och små byar längs kanalkanten i sex knops fart.
Om någon timme lägger vi knappt märke till oceanjättarna som kör om oss eller möter oss.
Till kvällningen har vi avverkat två tredjedelar och söker natthamn vid Gieselau-Schleuse och somnar till den goda lukten av färsk koskit från bondgården invid.
På morgonen ligger kanalen i ett trolskt dis och ett tankfartyg ser ut att komma svävande över vattnet.
Snart står vi inför valet: Gå över Nordsjön eller välja de inre holländska vattenvägarna. Det utlovas hårda vindar på Nordsjön, så det lutar mot det senare.
I Daphnes kölvatten
• HBL:s Stefan Lundberg och Leif Weckström startade sin båtresa från Helsingfors mot Medelhavet den 22 maj.
• I det här femte avsnittet står sjöfararna vid Nordsjömynningen av Kiel och härnäst kommer de till Holland.
• Avsikten är att sedan färdas längs de franska floderna och kanalerna i Göran Schildts kölvatten och följa samma rutt som Daphne på ”Önskeresan” 1948.
• Slutdestinationen är Rapallo i Italien.
• Duon färdas i en Yamarin 79 DC med utombordare. Se: www.yamarin.com
Följ med resan på kolvatten.blogg.hbl.fi