Vi fann en 1700-tals stad mitt i Östersjön
På en vanlig atlas syns den inte ens som en liten fläck. Om sanningen ska fram så hade HBL:s två båtfarare för ett halvår sedan inte ens hört om detta Östersjöns danska Legoland.
– Ni får inte missa Christiansö om ni är på väg till Bornholm, sade gamle seglaren och kollegan Kristoffer Albrecht när vi planerade sommaräventyret.
Vi sökte bums upp ön på Google maps, men man måste förstora kartan duktigt innan den danska miniatyrstaden Christiansö träder fram.
Vi närmar oss Christiansö och dess lilla tvillingholme Fredriksö från norr. Dyningen väller in efter två dagars nordvästlig storm och vågorna bryts i vilda vattenkaskader mot klipporna. Just nu ser de två öarna inte alls lockande ut.
Vi bestämmer oss att gå in i sundet mellan öarna från sydost för att inte riskera att vågorna kastar upp oss på land.
Innanför det smala hamninloppet, som ska hålla Östersjöns rasande sjöar på behörigt avstånd, öppnar sig en häpnadsväckande vy. Den blir bara absurdare och vackrare när vi förtöjt båten och bredbent gungande vacklar i land. En anka vankar på samma sätt emot oss på kullerstensgatan mellan bostadskasernerna från 1700-talet. Gatan verkar vara för smal till och med för ankan.
Gångstilen har helt uppenbart anammats av hela den manliga befolkningen på ön. De verkar alla gå klädda i blåställ och tar sig fram som Skeppar-Kalle.
Det enda transportmedlet på ön är små högljudda larvfotsförsedda vagnar som Skeppar-Kallena går omkring och puffar på. På dem transporteras ölkorgar, bränsle och andra tyngre förnödenheter.
Dannebrogen har halats för i dag, men i ”Gästgiveri” lyser stearinljusen ännu i fönstren. Ida, servitrisen, städar undan och köket har redan stängt.
– Men ta ett glas vin och följ med solnedgången här från terrassen, uppmanar hon oss.
Vi kompenserar den uteblivna middagen med två glas av husets utsökta röda.
Fyren snett bakom oss har hunnit tändas under tiden. Grodorna i dammen intill försöker överrösta dyningen som fortfarande bryter över strandklipporna. Inne i hamnen är vattenytan spegelblank.
Lurade britterna
Nästa morgon väcks vi av tusentals måsar som skränar på det obebodda skäret i sydväst. Vi bestämmer oss för en upptäcktsfärd. Avstånden är korta. Christiansö mäter 440 x 750 meter och grannön Fredriksö 450 x 190 meter. En smal gångbro över sundet förenar öarna. En skylt tillåter högst tio personer åt gången på bron.
På huvudön finns en polis- och tullstation, en butik, ett postkontor, en frisersalong, en skola och naturligtvis en liten vitmenad kyrka, som fram till 1821 tjänstgjorde som vapensmedja.
Hamnfogden John har tid att svara på alla förbipasserandes små bekymmer eller frågor.
Christiansö ligger ungefär tio sjömil norr om Bornholm.
De imponerande fästningsmurarna får Sveaborg nästan att blekna och vittnar om ett krigiskt förflutet. Danskarna började bygga fästningen i slutet av 1600-talet som ett svar på svenskarnas flottbas i Karlskrona.
Livstidsdömda fångar förvisades till ön och sattes i slavarbete. Det behövdes mycket folk i stenbrotten.
Snart sagt varje kvadratcentimeter av ön är stenlagd och murad så stenåtgången har varit enorm.
När den danska kronan på 1700-talet började utfärda kaparbrev, som gav kaparen laglig rätt att utöva sjöröveri blev Christiansö en bas för dessa.
Det berättas att den våghalsigaste av kaparna, Caspar Wolfsen, utvecklade en slughet och list som saknar motstycke i branschen. Det började med att han mötte ett, till prestandan, vida överlägset brittiskt skepp. Caspar lät hälla ut krut över sitt eget däck, täckte in det med plankor och kommenderade mannarna ner under däck. När britterna äntrade Caspars fartyg, i tron att det var ett lätt byte, antände mannarna krutet så att britter och bräder for till sjöss.
Caspar lyckades med samma metod kapa femton brittiska fartyg på tio dagar, hävdar sjömansbloggaren Ole Lundberg, som bland annat skrivit om Christiansös historia.
Vill alltid återvända
Sjuksköterskan Anne Koefoed Steen kommer kånkande på två vattendunkar från byns gemensamma vattenstation. Både havs- och regnvatten renas. Eget vatten har öarna inte.
– Alla här har så många familjemedlemmar och vänner som kommer på somrarna. De som besökt eller bott på Christiansö vill alltid komma tillbaka. På loven är det rent tumult här när flera generationer samlas med fruar och barn, så för många är det riktigt skönt när det blir stilla och tyst igen, säger Anne.
Annes hus på 16 kvadratmeter är inrett som en båtkajuta, alla prylar har sin egen plats, sin krok eller sitt stuvfack. Den stora familjen med barn och barnbarn måste turas om att använda den pyttelilla stugan.
Utomstående kan inte hyra in sig. Gästgiveriet har sex rum, det är allt. En liten campingplats finns för den som vill tälta på ön.
Christiansö är som vilket annat modernt samhälle som helst, med internet, diskmaskiner, mobiltelefoner, läkare och ambulansbåt. Tv-antennerna har man av miljöhänsyn placerat på husens innertak.
Hundar och katter får öborna ändå inte hålla sig med och det hänger samman med vattenbristen. Fyrfotingarna kan lyfta benet på fel ställe och ödelägga någon av de nio vattenreservoarerna som huggits in i graniten.
– Det viktigaste vi har är gemenskapen, säger en av gubbarna som på danskt maner sitter utanför butiken och halsar en Tuborg.
Gästgiveriet har passat på att trycka upp lite Christiansö-info på sina servetter. På dem står det bland annat: ”Vi har en fördel som du saknar. Vi har 90 vänner och bekanta att besöka. Vi är inte isolerade, vi lever ett liv som du gott kan avundas oss.”