Gotland – du aningslösa vackra
Den höga gotländska kalkstenskusten välkomnar oss med sitt mest alexanderstubbska leende. Två äldre herrar hälsar oss varmt välkomna på bryggan i Fårösund. Den ena, Stefan Possner, visar sig ha en så osannolik koppling till HBL:s sommaräventyr att vi lämnar den därhän ett tag.
Timmarna har rullat förbi sedan vi lämnade Estonias förlisningsplats, som vi – av kanske traumatiska skäl – ville återse tjugo år efter katastrofen som vi bevakade on spot.
Vi har hållit en stadig fart på över 25 knop, men sett bara hav och horisont och några enstaka fraktfartyg innan vi skönjer Gotska Sandöns kontur genom diset.
Här inser man handgripligen hur långt ute i Östersjön Gotland faktiskt ligger – och vilken strategisk betydelse ön har i en kristid, för att inte tala om krigstid. Detta Sveriges lås mot öst försvaras av 450 hemvärnsmän. De är engagerade och motiverade, men de är dock bara hemvärnsmän.
Svenska säkerhetspolitiska skribenter har överbjudit varandra när det gällt att förlöjliga regeringen och den svenska försvarsmaktens sätt att sköta Gotlands försvar. Expressens Eric Erfors kallade Gotlands försvar för ett stort skämt när Högkvarteret efter den ryska invasionen på Krim höjde incidentberedskapen genom att skicka tre Gripenplan till Gotland.
Ett skämt
När den svenska riksdagen beslöt skicka 10 stridsvagnar till ön sågs det inte bara som ett skämt, utan som ett dåligt skämt.
– Det var efter den ryska påsken, när ryssarna genomförde sina överflygningar här, som stridsvagnarna placerades i ett förråd som ett slags upprustning, säger löjtnant Patrick Monrad, plutonchef i det gotska hemvärnet, när vi språkas vid i Glassmagasinet i Visby hamn, glassbutiken som skryter med världens största sortiment.
Problemet med stridsvagnarna är att här inte finns någon som kan köra dem, underhålla dem eller ens tanka dem om de skulle behövas. De är en symptomatisk del av det svenska enveckasförsvaret.
Ännu för ett tiotal år sedan var militären starkt närvarande på Gotland med bland annat pansarregementet P-18, legendariskt för sina internationella uppdrag i bland annat Kosovo.
Avvecklingen av det svenska försvaret står i en paradoxal kontrast till de enorma försvarsanläggningar som svenskarna byggt för hundratals år sedan, till exempel ringmuren runt Visby.
Övar fyra dagar
Löjtnant Monrad, med lång erfarenhet från fredsbevarande uppdrag, har just kommit hem från en fyradagars övning med sin pluton på fastlandet.
– Vi utbildar 30 man per halvår. Förr brukade de som anmälde sig till den frivilliga tjänstgöringen motivera det med att kompisarna också är med, nu heter det ofta att jag vill göra min plikt, säger Monrad.
– Hemvärnsmännen är motiverade och disciplinerade, de ställer ju upp frivilligt.
Det ser han som ett uttryck för att Krimkrisen ökat unga svenskars försvarsvilja. Hemvärnssoldatens beväpning utgörs av en AK-4 automatkarbin och pansarskott. Med dem övar man fyra eller åtta dagar per år.
Kan Gotland försvaras så?
– ÖB har fått samma fråga, jag är bara en plutonchef, men jag hoppas ÖB har en plan. Själv skulle jag gärna se att här fanns yrkesfolk.
– Gemene svensk har inte förstått hur allvarlig situationen är. Vi förutsätter att internet och allt annat ska fungera som det alltid gjort. Men nu har faktiskt ett land så där bara annekterat nästan ett helt grannland! Man kan dra paralleller till Karelen och Hangö förr.
Inga sorger här
På den soldränkta uteserveringen vid Stora Torget där de unga vackra gotlänningarna likt nöjda katter lapar i sig sommarens favoritdrinkar känns storpolitiken främmande. Visby är just så idylliskt och säreget som det beskrivits i hundratals resereportage. Det mest iögonenfallande är ruinerna. Sådana finns i nästan varje trädgårdstäppa, tycks det.
I Fårösund i norr är den stora världens sorger, om möjligt ännu avlägsnare.
Här på bryggan, när jag ännu inte ens hade känt den gotländska jorden under mina fötter möter jag min namne Stefan Possner, 66.
En storvuxen man som lämnade storstadsjäktet för att ägna sig åt sådant han gillar.
– Jag samlar föremål på stränderna och gör hantverk av dem, berättar han.
De visar sig bestå av fantastiska små skulpturer av rostig metall, drivved och annat som människan och naturen skapat tillsammans.
Vårt möte är ett mycket märkligt sammanträffande. När vi berättar att vårt slutmål är Rapallo i Italien vaknar någonting i minnets vrår. Det visar sig att Stefan är väl bevandrade i Göran Schildts och Daphnes resor, och inte bara det.
– Min far köpte en spetsgattad båt, Aurora i mitten av 1960-talet. Den fanns på ett varv i Stockholm och var byggd 1923. Det visade sig att Göran Schildt hade ägt båten efter krigsåren, då den bar namnet Liberté.
– Jag seglade med den fem somrar och har så många roliga minnen av den båten. Tänk att ni nu kommer hit och berättar att ni följer i Göran Schildts och Daphnes kölvatten!
Havet är stort, men världen är ändå inte större än så.