En hälsning ur djupet
Vi tystnar med ens och kan bara svälja. Sakta och tyst glider Estonia in på ekolodets skärm som en lyxkryssare i festbelysning mot en kolmörk fond. Så slukas hon igen av mörkret.
Resans andra dag har börjat med tidig purrning i Östra hamnen i Hangö. Vi fyller tanken full och styr ut mot Tulludden där vi möter en lotskutter. Det är en strålande vårmorgon och snart är vi ensamma på de vida havsvidderna.
Solens första sneda strålar målar Morgonlands klippor röda i det lätta diset. Kanske ön tedde sig just så här i de ryska stormtruppernas ögon när de under andra världskriget bestämde sig för att likvidera den lilla finska gruppen som var stationerad här under löjtnant Ahlblads ledning.
Finländarna var bara en handfull och de hade lämnats kvar på ön utan båt och följaktligen utan minsta möjlighet att fly om de blev anfallna.
När ryssarna närmade sig gömde de sina vapen och själva kröp de ner i en liten tjärn på ön. Ryssarna behövde inte leta länge och finländarna greps och fördes till de ryska fånglägren där en del omkom och andra satt kvar i åratal.
En märklig händelse i vår krigshistoria, som jag alltid förknippar med Morgonland. Namnet är, trots de tragiska händelser som utspelats här så vackert, ett löfte om en ny början. I alla fall om en ny dag.
- HBL:s reporter Stefan Lundberg och fotograf Leif Weckström startade sin båtresa från Helsingfors mot Medelhavet den 22 maj.
- I det första reportaget är de på väg från Hangö till Gotland.
- Nästa del publiceras i morgon, onsdag.
- Deras avsikt är att köra ner till de franska floderna och kanalerna i författaren och seglaren Göran Schildts kölvatten, och följa samma rutt som Daphne på ”Önskeresan” 1948.
- Slutdestinationen är Rapallo i Italien.
- Duon färdas i en Yamarin 79 DC med utombordare.
Mot Gotland
Vi är på väg mot vår första etapphamn Visby på Gotland. Men på vägen vill vi stanna upp vid Estonias haveriplats för att hedra de 852 människor som satte livet till här för tjugo år sedan. Både Leif och jag var med den natten och följde den tröstlösa räddningsoperationen.
Ombord på en av helikoptrarna som bytte ut de dödströtta ytbärgarna mot utvilade kolleger kom vi ut till Utö när offren bars in i en flyghangar som temporärt byggts om till bårhus. Utöbor som sett och upplevt det mesta av havets fasor befann sig i chock. Allt kändes absurt och overkligt. Det hörde till kategorin händelser som bara inte får ske.
På det stora havsområdet sydost om Utö där Estonia hade förlist flöt orangeröda livflottar omkring, här och där guppade flytvästar i det upprörda havet. I en del av flottarna låg de döda ännu kvar fast det var sent på eftermiddagen.
Minnena väller över oss när vi saktar in vid gränsen till det fredade havsområdet runt Estonias grav. Det har utmärkts som en fyrkant på det elektroniska sjökortet, mitt i finns symbolen för vrak.
Vi gräver fram en ros, som vi haft med oss från Hangö och symboliskt tänkt lägga i havsgraven. Ledningen för Västra Finlands sjöbevakning har gett oss grönt ljus att få vistas ett ögonblick på platsen.
Det är då vi varseblir konturerna av någonting stort som växer fram på ekolodets skärm. Inget tvivel: det är Estonia som ligger där på sidan, lite framstupa, som om hon famnade alla de olyckliga som för evigt blev kvar ombord. Lysande som ett skepp i full belysning mot den mörka fonden glider hon fram under oss. Man kan nästan höra tystnaden där nere.
Vi vänder båten för att se henne från andra sidan, men hon slukas upp av mörkret och vi ser henne inte mera. Det är som om hon sagt: "Tack för att ni kom, men nu får ni lämna oss i fred."
Yngsta överlevande
Vi kastar rosen i havet och kör sakta söderut. Länge kör vi innan någondera säger att ord. Först när vi kommit på behörigt avstånd ger vi gas och med ett dovt muller skjuter motorn i väg oss på havet där horisonten omger oss på alla sidor. Så fortsätter det timme efter timme.
Först susar vi jämnt fram, sedan majestätiskt över den ännu mjuka dyningen, mot slutet av dagen hoppar vi som en hind över de allt brantare vågorna och tvingas till slut pruta på farten.
"Var är ni alla?" har man lust att ropa. På hela den långa vägen till Gotland får vi inte syn på mer än fem fraktfartyg.
Det korta mötet med Estonia håller oss fortfarande i sitt grepp. Tanken på all de döda precis under oss. För att lätta på stämningen berättar jag historien om Hele Möttus, den då 23-åriga estniskan som hade jobbat i taxfreebutiken under olycksnatten. Hon låg i sin hytt när Estonia fick slagsida och ramlade ur kojen. Hon förstod genast vad som hänt, rusade ut ur hytten, kämpade sig genom en brant lutande korridor mot dörröppningen och kastades till slut ut på däck. En våg svepte henne i havet och hon trodde hon skulle dö.
För 19 år sedan satt Hele i mitt kök och berättade historien om sin räddning. I köket satt också den svenska polisen Karin som med sina starka armar lyckades dra in Hele i en av räddningsflottarna.
Vad Maria då inte visste, var att hon de facto räddade två människor. Hele var gravid i andra månaden med Robin, som den gången i köket ännu låg i sin korg, högst omedveten om vad han varit med om före sin födelse.
Nästa år fyller han tjugo år, Estonias yngsta överlevande.