Ugglorna bjuder på såpopera och triangeldrama
Våren är högsäsong för fågelforskaren Pertti Saurola. Som tidigare yrkesverksam biolog bokför han ugglepopulationen i området Hauho-Tuulos, norr om Tavastehus. Han är Finlands främsta uggleexpert och hans arbete med ugglor är vida känt i hela världen.
I dag står det vägning av en slaguggla och ringmärkning av hennes partner på programmet. Vi parkerar vid ett skogsbryn och Pertti Saurola förser sig med livlina och stege.
Han hoar några gånger in mellan träden men ingen svarar.
Endast honan är hemma i holken. I de här parförhållandena är det hanen som hämtar maten medan honan sköter om ungarna. Uppe i trädet konstaterar Pertti Saurola att det finns en unge i boet och att honan väger 1,1 kilogram. Kommer ungen månntro att växa till sig, bli flygg och återvända till samma skog för att häcka?
- Född: 1937.
- Hemort: Helsingfors och Hauho.r
- Passioner i livet: Ugglor och musik, främst opera.
- Karriär: Pensionerad intendent vid Naturhistoriska Centralmuseet vid Helsingfors universitet, chef för museets Ringmärkningsbyrå och lärare vid universitetets Zoologiska institution där han bland annat var med om att förnya avdelningen för ekologi. Är specialist på rovfåglar, speciellt slaguggla och fiskgjuse.
- Publikationer: Suomen Pöllöt (1995) och Sääksi. Kanta-Hämeen Lintumiehet ry gjordes tillsammans med J. Koivu 1987) Artikeln lade grund för Suomen Sääksisäätiö (Finlands Fiskgjusefond).
Frågor om vem som återvänder, vilken uggla som parar sig med vem, vem som är trogen och vem som överlever har hållit Saurola sysselsatt och alert i årtionden.
– Det är som skogens De vackra och de djärva. Jag har blivit beroende av spänningen och måste få veta hur det går. Det har hänt att jag frågat min fru hur hon gitter se på tevens såpoperor, men jag måste erkänna att jag följer med ugglornas motsvarighet, säger Saurola och skrattar.
Eftersom Saurola i sin grundforskning följer med ugglornas liv på individnivå blir han fäst vid sina objekt. Han känner dem alla och varje uggla har ett namn.
Åren 1996–1997 utspelades det som Saurola betecknar som en av karriärens höjdpunkter. En flitig slaguggla, "Hyypiön pappa", hade redan tidigare visat dragning mot polygami. Våren 1996 bytte ugglehanen partner mitt under häckningstiden. Följande år fördelade han uppmärksamheten mellan honorna "Heila" och "Hyypiön mamma" jämnare.
Hanen försåg båda bona med mat och triangeldramat resulterade i sammanlagt elva ägg varav nio utvecklades till flygfärdiga ungar.
Bara två gånger tidigare har polygami eller månggifte observerats bland slagugglor. Att slagugglor går skilda vägar sker hos ungefär 5 procent av paren – en betydligt lägre skilsmässoprocent än för finländaren i gemen.
Naturen i förändring
Sin forskning sköter Pertti Saurola, pensionerad intendent vid Naturhistoriska museet i Helsingfors och professor, från sin privata forskningsstation "The Strigological Station", en mormorsstuga med bostad i övre våningen och ett kontor/laboratorium nere. Stationen har gästats av kolleger från hela världen.
För att hålla koll räknar han ungar och ägg, ringmärker, gör beteendeobservationer och förser ibland ugglorna med radiosändare. Genom att samla information kan han dra slutsatser om populationens situation och se hur den utvecklas.
– Det intressantaste med ugglorna är att de lever i 3–4-årscykler, beroende av tillgången på mat, vilket i slagugglans fall handlar närmast om smågnagare. Efter ett svårt år med nästan total avsaknad av sork följer ett bättre år då sorkpopulationerna repar sig. När sorkpopulationen åter minskar uppstår problem för slagugglorna som det då finns ett för stort antal av i förhållande till tillgänglig mat.
Genom att följa med slagugglan i årtionden har man märkt att slagugglans livscykel sedan 70-talet tenderar att ha förkortats till 3 år.
Pertti Saurolas fågelpassion fick sin början redan i skolåldern. Han och hans klasskamrat bokförde flyttfåglarnas ankomst med fem minuters noggrannhet. Även på morgonen innan han skulle skriva studentprovet skyndade unge Saurola via Brunnsparken i Helsingfors för att se om några flyttfåglar hade anlänt.
Asymmetriska parabolöron
- Flera av Finlands ugglearter häckar i huvudsak i gamla bohåligheter, ihåliga träd och holkar. Samma uggla återvänder ofta till sitt bo flera år i rad.
- Ugglorna hoar flitigast under vårvintern för att locka till sig andra ugglor eller meddela om sina revirgränser till grannarna. Ett revir kan vara flera kvadratkilometer stort.
- I Finland häckar regelbundet 10 ugglearter. Skogslevande ugglearter i södra Finland är sparvuggla, kattuggla, slaguggla och pärluggla. Bestånden av olika arter varierar främst beroende på tillgången till mat. Pärlugglestammen har uppvisat en nedgående trend de senaste åren och en bidragande orsak torde vara skogarnas förändring till ekonomiskogar.
- För några år sedan såg och hörde man berguvar i Helsingfors centrum. Antalet berguvar i staden har nu minskat i takt med att citykaninernas antal minskat. Ugglorna kommer dit det finns lämplig föda till handa. När maten tryter söker de sig någon annanstans.
- Det går inte att mata ugglor eller locka dem till fågelbräden. Om du vill komma närmare eller "få kontakt” med ugglor kan du söka dig till lämpliga miljöer och lyssna på deras hoande. Bästa tiden är sena kvällar och timmen före gryningen på vårvintern. Undvik att störa ugglorna så att de inte i onödan slösar dyrbar energi.
För fåglarna har Finlands landskapsbild förändrats sedan den tiden. Dagens effektiverade skogsbruk erbjuder skralt med boplatser för ugglor. Liksom Pertti Linkola började Pertti Saurola tidigt bygga holkar för att skydda arterna. Utgångspunkten i verksamhet är att skydda ugglornas fortlevnad.
I dag finns det ett tillräckligt nätverk av holkar över hela södra Finland.
– I dag är ugglorna populära men förr såg vi snett på dem. Om en uggla landade på taket ansågs den bringa otur till gården och fåglarnas hoande har beskrivits som fult. Ren förföljelse av fåglarna förekom, berättar Saurola.
Som tur är ser de flesta i dag det sympatiska i ugglorna. Med sitt framåtriktade ansikte påminner ugglan om människan och vi läser gärna in mänskliga drag i dem.
Saurola förklarar att ugglans utseende beror på hörseln: för att jaga i mörkret avgör ugglan det exakta avståndet till sitt byte utifrån ljud. Hörselorganet behöver utrymme och ugglans parabolöron är placerade asymmetriskt på olika höjd. Framåtriktade ögon möjliggör också ett stereoseende vilket inte är möjligt hos de flesta andra fåglar eftersom deras ögon sitter på sidan av huvudet.
100 hjärnskakningar per år
Det är inte många pensionärer som tillbringar stora delar av dagen uppe i träd.
– Så länge jag orkar kommer jag att fortsätta, säger den nu 75-åriga uggleforskaren. Som mest har jag haft 62 häckande par i mitt undersökningsområde, i år är de något över trettio. Det innebär lite sömn och många smällar.
Vissa ugglor har som vana att attackera den som kommer för nära boet. De tar fart och kommer flygande som en fjäderklädd kanonkula med klor. Trots år av erfarenhet händer det flera gånger om året att Saurola träffas.
Han råder alla som hittar en fågelunge på marken att inte röra den, utan sakta backa och gå därifrån. Föräldrarna sitter ofta i ett närbeläget träd, och i synnerhet uggleungar är väldigt bra på att klättra upp för stammen tillbaka till sitt bo.
Efter dagens dokumentation tar Pertti Saurola av sig sin skyddsmössa, som är sydd i läder och teddytyg. Han undviker hårda hjälmar. Ugglorna försvarar nämligen sina bon med livet som insats och en hård hjälm kan vara ödesdiger för en tapper uggla.
– Ugglorna är mitt liv, förklarar Saurola.
Små hjärnskakningar är smällar han är beredd att ta.