Tre långa veckor i fullständig ovisshet

Det sista säkra spåret av Simon Lindell, 23, är inskrivet till lördagen den 12 april klockan 21.38. Han avlägsnar sig då från restaurang Stidilä i Hagnäs i Helsingfors, med riktning mot Fågelviksgatan.

Nästa dag ringer hans flickvän pappa Bertel Lindell för att fråga om han sett till Simon, som aldrig kom hem till Munkshöjden. Hon undrar var han är. Det gör också pappa.

Men det finns inte mycket att göra. Han ringer sonens mobil och får ingen kontakt. Han ringer sjukhus, häkten, nödnummer. Inga napp, egentligen inte ens någon som tar det hela på allvar.

En 23-årig yngling som varit på festligheter och inte kommit hem dagen därpå. Det händer. Man kan irra i väg på efterfester, få dumma infall att dra i väg nånstans, hitta nån kvinna på vägen. Tappa bort sig. Slockna. Fortsätta festa.

Det är bara det att Bertel Lindell känner sin son, och vet att det är väldigt osannolikt att just Simon skulle ha gjort detta. På söndag kväll ringer han, motvilligt, dottern Ida-Katharina i Uleåborg för att berätta att hennes bror verkar vara försvunnen. Hon kommer hem med morgonflyget nästa dag.

Sökoperationen kör i gång med febril fart.

"Kadonnut Simon Lindell 23 v. 12.4!" heter Facebookgruppen som Ida-Katharina skapar.

Utan hennes kontroll sprids den på kort tid till tusentals, tiotusentals personer. Medierna nappar på fallet, polisen inleder en utredning. Frivilliga engagerar sig. Bekanta, främmande, gamla, unga engagerar sig. Någon gör synliga efterlysningslappar som klistras upp, många går mer och mindre organiserad skallgång i områden där Simon kan ha rört sig efter klockan 21.38. Pappa söker, syster söker. Vandrar runt, frågar.

De glömmer äta, de glömmer, eller kan inte, sova. Dagarna går, veckorna går. Sökandet fortgår, sakliga och osakliga tips rinner in.

Men Simon finns ingenstans.

Den 30 april, Kervo.

Vardagsrummet är fyllt med papplådor. I dem finns mamma Sinikkas kläder och saker som familjen hade börjat plocka undan, som skulle sorteras och föras vidare till hjälporganisationer som kan dela dem vidare till människor som behöver. Allt detta blev halvfärdigt när Simon plötsligt och oförhappandes försvann.

– På alla bilder som vi fått från den kvällen ser han så glad ut. På något sätt finns det en tröst i det, att han var lycklig, glad, säger Ida-Katharina.

Men ändå, att var dag vakna upp utan svar, det tär.

– Vill man ta till sportterminologi så är det lite som i långa skidlopp, det finns det man kallar transportsträckor som handlar om att ta sig vidare till nästa saftstation. Det är det vi gör nu. Lever på en transportsträcka i väntan på att det ska komma något besked, säger Bertel.

Han var en väldigt vettig ung man, Simon. En sån där som inte levde ett hejdundrande studentliv, som var sparsam och noggrann. Tillbakadragen, blyg och som nyförälskad efter fem år tillsammans med sin flickvän. Just den här våren var han på slutrakan med sina fyra år av ingenjörsstudier, han hade varit på en arbetsintervju och hade gjort upp planer för söndagen. Allting var precis som det skulle vara.

Familjen utesluter därför helt och hållet möjligheten att han medvetet skulle ha skadat sig själv.

– Har någonting hänt handlar det om en olycka eller ett brott.

Man bereder sig på olika möjliga scenarion och alldeles konkret blev det då Vuosaaren VPK (Nordsjö FBK) självmant engagerade sig i Simons fall. Det var det här gänget som engagerade sig då spårvagnsföraren Arto Ruokonen, 32, spårlöst försvann vid självständighetsdagen. Det aktiva spaningsarbetet pågick någon dag, men mannen stod inte att finna och småningom tynade det aktiva intresset för att hitta honom ut. Så hans kolleger engagerade sig, samlade all kapacitet och började spana efter honom i samma vatten som man nu antagit att Simon också kan finnas i kring Hagnäs, Kajsaniemi och Tokoistranden.

Med om att söka efter honom var också pensionerade gränsbevakaren Reino Savukoski från Nyslott, som under årens lopp profilerat sig som den främsta hobbysökaren i drunkningssammanhang.

Arto Ruokonen hittades, tre månader senare, i Vandaforsen nära Åggelby, femton kilometer ifrån den plats där spåren efter honom tog slut.

I helgen satte sig också Bertel Lindell i båten med Reino och tillsammans började de leta efter Simon, i de för savolaxaren redan bekanta vattnen. I dubbla skift, med envist tålamod, sökte de.

– När vi slutligen var tvungna att konstatera att han inte verkar finnas här var Reino så oerhört ledsen, som om han tog det personligt.

Och det kanske han gjorde, mannen som sålt sin egendom för att kunna finansiera det han kallar "Finlands dyraste hobby", officiellt Etsintäveneen tuki ry. Allting började 1989 då hans bästa vän drunknade och försvann. Den frustration, den sorg han upplevde över att inte veta var vännen försvann blev en drivkraft som fram till i dag resulterat i 111 upphittade kroppar, varav en del antagligen aldrig skulle ha hittats utan hans idoga engagemang i de anhörigas nöd.

– Att leva i ovisshet, att inte säkert veta att den egna är död. Det är någonting alldeles fruktansvärt. Trots att det är ett hemskt besked att få, att vi hittat kroppen, så är det en lättnad att veta och slippa leva i ovisshet, säger han.

Och det är precis det budskap anhöriga som sökt efter försvunna kära talat om, bland annat inom gruppen De försvunnas anhöriga rf, som startade för ett antal år sedan och som nu på grund av resursbrister håller på att avvecklas till medlemmarnas stora sorg. Här har man fått stöd av varandra, här han man ventilerat åsikter och tankar om hur samhället och myndigheterna bemöter dem vars kära plötsligt och utan förvarning ryckts ifrån dem.

För det är situationer som ingen kan bereda sig på, och det är situationer som står som öppna sår så länge alla frågor står utan svar. Det är också situationer där det saknas en samhällelig handlingsplan.

Det vet också Bertel och Ida-Katharina Lindell. Mycket av allt arbete för att hitta Simon beror på att de drivit på saken, aktiverat folk, fått kontakter. Men ju längre tiden går, desto mindre är hoppet.

Rationellt går det också kanske nu att ta till sig den allt mer sannolika möjligheten att Simon hittas död. Men hur dödar man hoppet om att han kanske ändå, på något mirakulöst sätt, dyker upp levande så länge som precis allting från det att spåren efter honom försvann är ett enda livsuppfyllande frågetecken?

– Jag drömmer mardrömmar. Jag vill inte tro på att det enda alternativet är att han skulle ha drunknat. Jag bollar med olika scenarion för vad som hänt. Att han hamnat i bråk, att han blivit förd nånstans. De säger att drunkning är den mest barmhärtiga döden men handlar det om ett slagsmål kan adrenalinet dämpa känslan av smärta. Det behöver inte heller vara ett dåligt sätt att dö, säger Ida-Katharina.

Död. Det är det där, att säga det, att försöka ta det till sig. Att förbereda sig på ett sorgebud utan att veta varifrån det kommer och vad det handlar om. Men ändå, att få något svar.

– Fast man vet fortfarande inte vad som egentligen hände med Arto Rukonen. Han hittades i mars, långt ifrån den plats där han befunnit sig.

Familjen Lindell har haft kontakt med Artos mamma. Känslan av att tala med någon som kan identifiera sig med känslorna, med situationen, med frustrationen, var förlösande.

För det är frustrerande.

– Polisens resurser att söka efter försvunna är 1 700 euro per person. Det är en summa man inte ens startar Sjöbevakningens båt med. Jag är inte arg på polisen, de gör vad de kan. Men det är frustrerande.

Pappan försöker finna förståelse i det praktiska. Simon försvann vid en olycklig tidpunkt eftersom påskhelgen kom direkt på och undersökningen försinkades av helgerna. Man kom inte åt de eventuella kameraupptagningar som fanns längs förmodade vägar, man kunde inte sätta mycket resurser på att söka efter någon som sannolikt inte råkat ut för något brott när det råder övertidsförbud. Krasst sett är det inte heller något brott att försvinna om du är en myndig person, hur mycket enskilda anhöriga än känner att någonting är fel.

Reino Savukoski kan ändå konstatera att under de decennier han ägnat sig åt att bistå anhöriga har tekniken gått framåt. Förr söktes de drunknade så att man draggade bottnen. I dag finns det kamerateknik som förenklar det hela. Samtidigt har inte myndighetsarbetet gått så mycket framåt, men däremot plågas alla instanser av resursbristen.

– Det är inte av elakhet polisen inte kan engagera sig i sökandet efter försvunna. De har helt enkelt inte tid eller resurser att göra det. Krasst juridiskt är det inte heller deras arbete att leta efter så att säga normalt försvunna människor som inte misstänks ha råkat ut för brott. Att de gör det är en humanitär insats som de gör då det finns tid.

Däremot vet han inte riktigt hur han ska uttrycka sig då det gäller praktikaliteterna när frivilliga, såsom han själv, vill träda in där myndigheternas formella ansvar börjar tunnas ut. I just det här fallet, såsom i otaliga tidigare, skulle exempelvis sökandet underlättas ifall de anhöriga kunde få tillgång till teleuppgifter från mobiltelefonen. Men det får de inte, på grund av lagen om telesekretess.

– Det skulle ju vara alldeles avgörande att veta om de sista signalerna från Simons telefon kommit fem minuter eller fem timmar efter att han försvunnit, och att veta var de sista signalerna mottagits. Men det får vi inte veta, säger Ida-Katharina.

Savukoski har skrikit, härjat och rentav fått gehör för orimligheten av detta men på femton år har inget hänt.

– Jag säger som det är: Från arslet. Det handlar ju inte om att jag vill veta vem Simon talat med och vad han sagt utan om att få information om var det sista spåret av hans telefon registrerats. Då skulle vi kunna koncentrera sökandet till den plats där det skulle vara allra mest ändamålsenligt att söka.

Den här frustrationen gäller inte bara Simon Lindells anhöriga.

Den gäller också anhöriga till en stor del av de mer än 500 permanent försvunna finländare som finns upptagna i Centralkriminalpolisens register. Det är hit lokalpolisen anmäler alla fall som är olösta efter fyra veckor. Det är nämligen inte alls så ovanligt att folk försvinner som man kanske vill tro. Årligen anmäls mellan 8 000 och 9 000 personer försvunna. Av dem kategoriseras 1 700–2 000 som försvunna på riktigt. Många – men inte alla – hittas förr eller senare, levande eller döda.

– Varje år förblir 20–25 personer försvunna och det är ju väldigt svåra fall för de anhöriga. Även om ett säkert dödsbud är dåligt så är det bättre än att leva i ovisshet. Det vet alla som minns döda män och söner som blev kvar på krigsfronten, döda som man aldrig fick begrava. Anhöriga som kanske höll kvar hoppet om att de skulle hittas på fångläger, säger kriminalöverkommissarie Göran Wennqvist.

Centralkriminalpolisen är fortfarande mitt uppe i arbetet med att samla alla försvunna i ett och samma register. Man har nu betat sig tillbaka till 90-talet och kan i dag konstatera att det sedan dess finns 540–550 personer som aldrig har hittats.

Bland de svåraste fallen är just drunkningsolyckor, där vattenelementet alltid försvårar möjligheten att hitta kroppen.

Det vet också Reino Savukoski.

– De flesta kroppar sjunker till botten. Om vattnet är tillräckligt grunt, inte djupare än tio meter, dyker kroppen upp inom några veckor efter det att personen drunknat. Men strömningarna är oberäkneliga och hur kroppen transporteras är oförutsägbart. Det är också väldigt krävande att söka i mellanskiktet, där kropparna kan hänga en tid innan de stiger mot ytan. Det är också från den här nivån de kan börja transporteras till helt andra områden, beroende på strömningarna.

Allt detta har Savukoski berättat Bertel Lindell. Den välkända programledaren från Radio Vega kan den här valborgsaftonens eftermiddag sitta vid sitt köksbord och berätta om hur det är sannolikt att Simons huvud snart kommer att synas vid vattenytan, om det är så att han finns någonstans i de grundare vattnen kring Hagnäs. Om hur alla de som i initialskedet gick igenom buskar, parker och stigar nu borde börja spana mot vattenytan efter någonting som kan likna i stort sett vad som helst – en flaska, ett dött djur, större skräp. För det kan vara Simons hår, som först kommer att synas om hans kropp är på väg upp från havets djupa famn.

– Reino sa att han borde hittas innan båtsäsongen. Finns han någonstans på öppnare vatten ser man inte honom lika bra och hinner kanske inte reagera om han flyter upp.

Och samtidigt, ovissheten. För ingen vet om han drunknat.

– Han var en god simmare. Han är ju kustjägare, från Dragsvik. Men å andra sidan har vattnet varit kallt, och om han trillat i vet ingen hurdan platsen har varit. Han var också lite berusad, festen hade ju börjat två på eftermiddagen.

Reino Savukoski har tippat att Simon borde hittas inom de allra närmaste veckorna, om han drunknat. Hittas Simon inte, är han redo att komma ner till Helsingfors igen och fortsätta söka.

– Det är inte meningen att en kille i den här åldern ska fara före föräldrarna. Nog är det så att han måste hittas, på något sätt.

Och visst är det så. I väntan på beskedet försöker Bertel och Ida-Katharina ta sig framåt, en dag i taget. För Simons syster har livet gått i stå och alla studier i Uleåborg är lagda på is sedan den 12 april. Om en dryg vecka tänker hon åka tillbaka, om hon känner att hon kan.

– Just nu behöver jag vara nära pappa, i mitt barndomshem.

Mitt i vårt samtal ringer det på dörren. Det är en granne som hämtar en kasse med mat, utan större åthävor. Bara räcker över den, och går sin väg, med ett slags omtanke och respekt som känns i själen. Bertel och Ida-Katharina har överväldigats av det här engagemanget, även då det ibland känts alltför massivt för att kunna hantera det.

– Folk bryr sig, det är fint. Ibland orkar vi kanske inte svara på allas frågor, gå igenom berättelsen om och om igen. Men vi är glada över hur mycket folk bryr sig. Samtidigt måste vi försöka få tag i rutinerna, återvända till vardagen, för att överleva. Det kan kännas makabert men vi måste vakna till varje ny dag, anpassa oss till det här. Vi är nerslagna, men inte utslagna.

Pappa och dotter, halva familjen kvar.

– Man tänker ju igenom saker. Att en familj drabbas så här, först mamma och sedan Simon. Samtidigt har jag tänkt på deras barndom, att jag åtminstone inte behöver känna att jag skulle ha gjort någonting annorlunda, att jag borde ha varit mer med dem. Jag har gjort allt jag kunde för barnen och varit med dem, det behöver jag åtminstone inte ångra nu.