Rwandas djupa sår läker långsamt

Ett år efter folkmordet i Rwanda inledde kriminalöverkommissarie Thomas Elfgren sitt arbete vid den internationella krigstribunalen i Haag, där han skulle utreda krigsförbrytelser som begåtts i Kroatien under kriget i forna Jugoslavien. Tio år efter folkmordet var han tillbaka hos Centralkriminalpolisen i Vanda, med ansvar för bedömningen av organiserad brottslighet.

Under åren i Haag hade han kommit i kontakt med kolleger som var involverade i att grunda den tribunal som skulle ta sig an folkmordet i Rwanda. Han visste därför säkert mer än de flesta om det som ägt rum, de där 100 dagarna våren 1994, men att han till fullo tog till sig både grymheterna i Jugoslavien och Rwanda – det vill han inte påstå att han gjorde då.

– Den där tiden i april 1994 var både kriget i Jugoslavien och Rwanda aktuella, men det blev ju Jugoslavien som dominerade. Det som hände där var komplicerat, Rwanda var ännu mer komplicerat.

Nu, tjugo år efter folkmordet, sitter vi i Elfgrens idylliska röda hus med vita knutar i Sibbo, nersjunkna i varma läderstolar och tittar ut på en gård som börjar repa sig efter vinterns framfart. På bordet mellan oss står ett fat med hembakade bullar. Inramningen skiljer sig bjärt från det vi pratar om, folkmordet 1994. För i dag kan Elfgren inte längre säga att han på ett ungefär känner till vad som hände i Rwanda. Tvärtom har det som någon gång var ett avlägset och grymt händelseförlopp kommit att bli en väldigt väsentlig del av hans liv.

Men vi börjar med att backa tjugo år bakåt i tiden.

Konflikten i Rwanda har byggts upp under en lång tid och i landet finns redan FN:s fredsbevarande styrka på 5 000 man. Den leds av den kanadensiska FN-generalen Roméo Dallaire, som börjar höra om folkmordsplanerna. Han hör om män som specialutbildas för att ta kunna ta livet av människor så de inte flyter när de kastas i vattnet. Han hör om var vapnen som ska användas i folkmordet lagras.

I januari 1994 ber han om lov att konfiskera vapnen. Svaret av Kofi Annan, på den tiden andre man i FN, är nej. De följande månaderna ber Dallaire upprepade gånger FN om fler soldater och logistiskt stöd i en konflikt han anar håller på att urarta i katastrof. Alla hans förfrågningar avvisas av FN:s säkerhetsråd, där de svidande såren efter USA:s misslycka­de operation i Mogadishu i Somalia gör att Kina, Ryssland och Frankrike unisont röstar mot att FN blandar sig i Rwandas interna angelägenheter.

Den 6 april sätter sig så Rwandas president Juvénal Habyarimana på ett privat flygplan i Arusha i Tanzania, där han närvarat vid fredsförhandlingar om landets situation. Planet är på väg till huvudstaden Kigali när det skjuts ner av en missil, klockan tjugo över åtta på kvällen. Både Habyarimana och Burundis president Cyprian Ntayamira, som är med ombord, omkommer omedelbart.

De närmaste timmarna efter det här är händelseförloppet snabbt och, ska det visa sig senare, utvecklingen noggrant planlagd långt innan missilen fällt flygplanet.

– En av mina goda vänner arbetade i en hotellreception i centrum av Kigali. Bara en stund efter att de hört smällen kom det in en kund som berättade att det redan hade upprättats vägspärrar nära hotellet, säger Elfgren.

Kort efter mordet på presidenten tar premiärministern Agathe Uwilingiyimana över makten och Dallaire befaller att tio belgiska fredsbevarare ska skydda henne. De ger sig i väg till hennes hem men hinner aldrig fram. Premiärministern är redan död och de belgiska soldaterna hittas kort senare avrättade utanför en militärbarack. Efter den här händelsen beslutar FN att så snabbt som möjligt ta bort alla sina fredsbevarare. De enda som blir kvar är Dallaire och 354 afrikanska soldater.

Med det här beslutet lämnar det internationella samfundet fältet fritt för den hutumajoritet som, precis som Dallaire hört, skrider till verket för att systematiska utrota alla tutsier i landet.

Finlands eget fall

Dödandet inleds redan följande dag och under de 100 dagar detta får pågå dödas kring 900 000 människor i ett folkmord som hör till världshistoriens mest bestialiska.

– Det finns så många tragiska historier. En av dem utspelade sig vid en yrkesskola i Kigalis centrum där Roméo Dallaire försökt erbjuda tusentals tutsier skydd. Men de omringades och Dallaire var maktlös. Alla som samlats vid skolan dödades på mindre än en timme, säger Thomas Elfgren.

En av de oräkneliga andra mord­scenerna var i provinsen Nyakizu i södra Rwanda. Här bodde bland and­ra en respekterad herre vid namn François Bazaramba, som är orsaken till att vi just nu sitter här, i ett rött hus med vita knutar i Sibbo.

För finländarna blev Bazaramba känd efter att han i april 2007 häktades i sitt hem i Borgå, misstänkt för att ha deltagit i folkmordet. Kort efter att han gripits fick Thomas Elfgren i uppdrag att resa till Rwanda för att i ett första skede utreda om den Bazaramba som lokaliserats i Borgå var samme man som utpekats som en av huvudregissörerna för några av folkmordets många brutala dödsscener och, efter att uppgifterna bekräftats, ansvara för förundersökningen av Finlands första folkmordsfall.

Fem år i Rwanda

Utredningen blev startskottet för ett uppdrag som skulle komma att fylla Elfgrens följande fem år, och också hans liv efter hemkomsten.

– Den 15 april 1994 hade Bazaramba låtit samla ihop alla människor på ett torg i Birambo Nyakizu. De kom dit klockan 10 – vanliga människor, jordbrukare, invånare som bodde i sina små hus med lite mark där de odlade sina grödor. På torget höll Bazaramba ett tal där han agiterade för hur fienden finns mitt ibland dem som samlats, och för hur de kommer att bli dödade om de inte själva tar till vapen och dödar fienden först.

Innan Bazaramba ställde sig på torget hade han besökt en katolsk kyrka på andra sidan Nyakizu-berget, där mer än 20 000 tutsier hade samlats för att söka skydd mot mördarna.

– Kommundirektören och Baza­ramba ställde sig utanför kyrkan och sa till dem som stod där att de ska gå hem, att de inte har någonting att vara rädda för. Sedan började han räkna neråt från tio, men innan han kommit till noll öppnade hutuerna, som omringat dem, eld. Många flydde upp i bergen men på området nära kyrkan hittades senare 23 000 lik.

När vittnesmålen kring vad Bazaramba gjort var hopsamlade och utredningen sammanfattad hade det gått två år. Materialet överlämnades till Borgå tingsrätt, som 2010 dömde Bazaramba till livstidsfängelse för folkmord. Han ansågs ha varit ansvarig ledare för händelser som utmynnat i att 30 000 tutsier mist livet.

Elfgren stannade ändå kvar i Rwanda i tre år till, bland annat för att bistå parterna samt tingsrätten och senare hovrätten i Finland.

Av hundratals människor han hört och träffat väljer han att försöka beskriva ohyggligheterna via Marceline, en äldre kvinna som han lärt känna under åren i Nyakizu. Det är till hennes berättelse Elfgren brukar återvända när han sorterar de obegripliga grymheterna som ägt rum.

Marceline var en av många tutsier som såg katastrofen närma sig, så hon flydde tillsammans med andra upp i bergen när Bazaramba inledde sin uppvigling av massorna i Nyakizu. På flyktvägen, vid en stig upp mot bergen, såg hon sin granne som varit gravid. Grannens mage var uppskuren och spädbarnet låg utanpå sin döda mamma. Marceline tog babyn i sin famn och fortsatte flykten. I några dagar gömde de sig i bergen, innan de, i skydd av nattens mörker, fortsatte flykten mot Burundis gräns.

– Dagen efter att Marceline flytt attackerade Bazarambas trupper just det område där hon gömt sig några dagar. De tog kål på varenda en som fanns kvar. Men då befann sig Marceline på vägen mot Burundi i en större grupp där kvinnorna gick först, barnen i mitten och männen på sidan eller bakom. De tog sig ner från bergen, kom till Akanyaru-floden och vandrade längs flodens kant, berättar Thomas Elfgren.

Det var av yttersta vikt att flykten skedde under tystnad men så började ett barn, som en av kvinnorna bar på sin rygg, gråta. Barnet grät ihärdigt och kvinnan förmådde inte tysta det hur mycket hon än försökte. Slutligen gick en av gruppens ledare fram till kvinnan, tog barnet ifrån henne och gick ner till floden med det. Tystnaden var återställd och gruppen fortsatte mot Burundi.

Vikten av att lyssna

Den här berättelsen delgavs Elfgren av Marceline 2010, under deras sista samtal i Nyakizu. Efter folkmordet hade hon återvänt till Rwanda, flyttat ihop med pastor Thomas. I deras gemensamma hem bodde också den då 13-åriga Angelique.

– Marceline har aldrig berättat för Angelique att hon inte är hennes mamma, att hon hittat flickan liggande på sin uppskurna mammas mage vid den där stigen upp mot bergen. Men Marceline berättade det här för mig. Hon talade också om den ångest hon kände över att hon så lätt hade accepterat att ledaren dränkte det gråtande barnet i floden. Och så talade hon om hur hon aldrig haft en möjlighet att berätta sin historia för någon annan än sina grannar, som alla hade upplevt precis samma saker. Det är en stor grej, att det är så många som gått igenom så osannolika saker men de har ingen att berätta allt detta för, säger Elfgren.

För omfattningen av brutaliteterna var så enorma att alla som lever kvar i Rwanda i dag har någon beröringspunkt med det som skedde. Har du inte mist stora delar av din släkt så har du eller någon av dina nära dödat stora delar av andras släkter.

I landet finns över 250 000 flickor och kvinnor registrerade som våldtäktsoffer, och åtminstone 20 000 oönskade barn föddes som en följd av de sexuella övergreppen 1994. Mer än 95 000 barn miste sina föräldrar.

Efter folkmordet registrerades också över 818 000 gärningsmän, som i olika grad gjort sig skyldiga till folkmord eller medhjälp till det. Majoriteten av dem sattes i fängelser, där de satt i åratal utan rättegång.

Rwandas efterarbete

År 2000 tillträdde Paul Kagame som Rwandas president och på hans bord landade också den massiva mängden misstänkta gärningsmän som satt fängslade. En av de första åtgärderna han vidtog var att återupprätta det gamla byadomstolssystemet, så kallade gacaca, som gavs rätt att pröva alla misstänkta för folkmordet förutom dem som agerat på en hög nivå.

– Berättade en åtalad sanningsenligt historien och medgav släpptes den fri. Nekade den så fick den livstidsdom. Jag har inte hört en enda av de många människor jag pratat med säga att det här är ett dåligt system. Däremot har jurister av den bästa klassen utanför Rwanda tyckt att systemet var orättvist, säger Elfgren.

Gacacas centrala uppgift var inte bara att söka sanning och rättvisa, utan också att finna försoning.

– Utan försoning hade det inte funnits möjlighet att klara den här processen. 2011 hade systemet gått igenom alla gärningsmän. Fyrtio procent av åtalen hade förkastats och det berättar kanske lite om antagandet att alla som ställts inför gacaca har dömts.

Det är ändå inte bara president Kagames rättskipande eller att folket manades sluta upp bakom det, som gjort att Rwandas folk verkar kunna leva med sin traumatiska samtidshistoria.

– Kagame är en hård ledare men han framstår som en bra diktator. Genom hans parlament har dödsstraffet slopats och landet uppfyller i dag de krav som EU och FN ställer. Pressfriheten i Rwanda är dålig och det beror bland annat på att Kagame inte tillåter ett ord som kan leda till segregation – då åker man direkt i fängelse. Domstolarna kastar folk från förvaltningen i fängelse för korruption men Rwanda bedöms nu som Afrikas minst korrumperade land. Rwanda har kommit oerhört långt, fast man fortfarande är helt beroende av utvecklingsstöd. Man kan väl säga att med demokrati hade de inte på tjugo år nått dit som de kommit i dag.

Elfgrens uppfattning är också att samvaron mellan offer och gärningsmän 2014 är genuin, att man kan bo vägg i vägg. Ändå finns såren förstås där, och det är särskilt i dessa tider de brukar börja blöda.

– April är väldigt hårda tider, men sedan går det över på nytt och man fortsätter framåt.

Världen bör minnas

Det är inte bara i Rwanda årsdagen för folkmordet uppmärksammas. Runtom världen ordnas minnesceremonier, så också i Finland (se fotnot). Elfgren, som varit aktiv bakom minnesceremonin i Helsingfors, svarar utan omsvep på frågan om varför Finland borde ägna en stund åt att tänka på ett folkmord som ägde rum i ett avlägset land för tjugo år sedan.

– Jag läste en artikel i New York Times där man berättade att åtta av tio ungdomar bara kunde nämna förintelsen i Europa när de tillfrågades om folkmord. Vi måste komma ihåg att det lever rwandier som gått igenom allt detta, och som måste förhålla sig till det förflutna. Kvinnor som måste förhålla sig till att de fött barn som en följd av de systematiska våldtäkter hutuerna utsatte tutsiflickor och -kvinnor för. Som därför älskar det ena barnet men inte det andra. Det är inte roligt att påminna unga om grymheter men det skulle vara fel om inte Marceline och de andra får sin historia hörd, om vi inte påminner alla om att det har skett och sker grymheter, inte bara i Rwanda.

För samtidigt som vi sitter här, i varma läderfåtöljer i det här röda huset med vita knutar i Sibbo, lever tio miljoner andra människor i mi­sär, många på grund av väpnade konflikter. En av dem pågår i Syrien för tredje året i rad, framför det internationella samfundets ögon.

– Det internationella samfundet misslyckades i Rwanda, och samma händer i Syrien. Vi har den kons­tiga uppfattningen att FN:s säkerhetsråd har humanitära tankar om när det är rätt att agera i en konflikt, men det är inte så länderna i säkerhetsrådet fungerar. De fungerar alltid utifrån egna nationella intressen. Därför tycker jag att vetorätten i säkerhetsrådet borde slopas, för det är den som upprätthåller konflikterna – inte bara i Syrien, utan i hela Mellanöstern, Afghanistan, Palestina, Israel. Vi skulle bli av med dem om vi skulle bli av med vetorätten. Det som sker i Syrien är vidrigt, otroligt vidrigt.

Finlands val har varit att öka flyktingkvoten, för att kunna ta emot fler syrier. Det nationella intresset stöter ändå på motstånd bland ett flertal kommuner som vägrar ta emot de nödställda. Elfgrens egen kommun Sibbo, där han också är förtroendevald för Svenska folkpartiet, har öppnat dörren för 25 personer.

– Men man hör ju fördomarna i debatten och jag blir rent ut sagt förbannad ibland. Om hur det finns de som förväntar sig att flyktingar – som har mist sina hem, sin familj, släkt, vänner och allting man kan tänka sig – kommer till ett nytt land som de egentligen inte har någonting att göra med och förväntas vara första klassens invånare som från dag ett ska stå och le mot alla.

Den nya familjen

Han tar pipan i sin hand, plockar förstrött med den och tittar ut genom fönstret.

Under de fem år Thomas Elfgren i olika etapper bodde i Kigali lärde han känna hundratals människor, som manglats igenom omänskliga upplevelser. Bland dem fanns också de sju som inneburit att Rwanda aldrig lämnar honom.

Den första av dem var John, föräldralös sedan han var nio tio, och bosatt i Kigalis ghetton då deras vägar korsades. För många rwandier kan en vit människa betyda ett hopp om något bättre, kanske pengar. Men John bad inte om någonting. Han bara hängde med den finländska utredningsledaren på dennes färder omkring Kigali. Och sedan, efter många, många månader, sa den knappt myndige unge mannen: "Jag kommer inte ihåg hur det känns att ha en pappa men du känns som en sådan. Är det okej om jag kallar dig pappa?"

– Det kändes väldigt naturligt att det gick så. Med John kom sedan de andra, kompisarna från gatorna som han levt tillsammans med och delat allting med. Följande var Morris. Sedan kom Benjamin, James, Mariah, David.

Den formella adoptionsprocessen sköttes via rättsväsendet i Rwanda, som godkände att den finska kriminalöverkommissarien adopterar de sex vuxna barnen. Elfgren är inte officiellt bokförd som pappa till dem i Finland men säger att det inte är poängen.

– Den här processen hade en stor symbolisk betydelse för dem, den visade att det handlar om någonting mer än att en vit människa tar hand om dem. Adoptionen är något de inte behöver ifrågasätta.

Så finns det den sjunde, som inte formellt är adopterad.

– Det var 2010, David och jag var på väg mot Kigali och stannade upp i Butare för att äta. När vi kom ut var däcket sönder igen – det händer hela tiden i Rwanda – så vi körde till den enda bensinstationen som var öppen på natten. På andra sidan gatan såg jag Eddy och två andra killar diskutera med varandra. Jag ropade på honom, han kom och han berättade vilda historier om sig själv. Det som var sant var att han bott fem år på gatorna och att han trodde att båda föräldrarna var döda. Mamman hade dött då han var kring åtta månader gammal, när han var ungefär fem försvann pappan. En månad senare åkte jag tillbaka, och hittade honom på samma plats.

Den lilla pojken var i ett eländigt skick. Han hade löss, maskar och i stort sett allting utom hiv. Han sniffade starka medel och bar spår av livet som föräldralös på gatan. Men han installerade sig i det elfgrenska huset och lät de äldre tidigare gatubarnen ta honom under sitt beskydd. Han gick först motvilligt och snart villigt till skolan. Han umgicks och lärde sig. Och sedan en dag stod hans pappa utanför huset.

– Eddy hade mentalt blockerat honom, accepterat att han var död. Så det var ingen glad sammankomst. Pappan var alkoholiserad och hade hiv. Det var uteslutet att han skulle ta hand om Eddy och dessutom ville han bli av med pojken. Så Eddy stannade hos oss. Han bor nu med Benjamin och Mariah i Kigali. Jag har sagt att han måste stanna där tills han gått ut hela skolan.

Det är långt till Kigali. Här, i Sibbo, lever vi i en begynnande vår medan vi kan sitta nedsjunkna i varma läderstolar i ett idylliskt rött hus med vita knutar och titta ut genom fönstret där gården repar sig efter vinterns framfart.

Buskarna är fortfarande lövfria, gräsmattan blöt och brun. Och trädstammarna, där den här blivande farfadern i sommar ska hänga upp två små gungor åt sina första barnbarn som är på väg, är fortfarande kala.

I morgon, den 7 april, ordnas en minnesstund kring folkmordet i Helsingfors domkyrka 17.30. Klockan 18 fortsätter programmet i Helsingfors universitets stora festsal. Evenemangen, Kwibuka 20, är öppna för allmänheten. Klockan 21.30 visar TV1 dokumentärfilmen Mitt hjärtas börda.