Lejonfanan vajar över senaten
När klockan hade klämtat för tsar Nikolaj II:s styre i Februarirevolutionen, innebar det samtidigt början till slutet på det ryska förtrycket i Finland.
Den ryske kejsaren hade innehaft den högsta makten i Storfurstendömet Finland, men när makten i Ryssland nu hade övergått till den provisoriska regeringen uppstod en ny situation också i Finland.
Redan den 18 mars reste en delegation från lantdagen till Petrograd för att överlämna ett manifest om Finlands ställning till de nya makthavarna. Manifestet godkändes av den provisoriska regeringen och alla förryskningsåtgärder som Nikolaj II hade genomdrivit drogs därigenom tillbaka. Finland hade återfått sin autonomi.
I Hufvudstadsbladet 22.3.1917 beskriver signaturen Hr X stämningen i landet när manifestet godkändes:
"Lejonfanan öfver senatens och akademins palats. Det kännes lyriskt i bröstet, det kan icke förhjälpas. Men så är det också lyrik i det som inträffat, ungdom och härlig hänsynslöshet i gärningen." -
"Det är Revolutionen själf, som tågat också genom vår stad med flygande fanor och klingande spel. De röda flaggorna i masttopparna i hamnen, strålande knippen af vårsol öfver soldatmyllret å gatorna, och ekot af marseljäsen smattrande mot murarna af generalguvernörens öfvergivna palats.
Den röda duken med Finlands gamla lejon förpliktar. Generationers kamp mot öfvermakten, ofta förd i hopplöshet men aldrig uppgifven, skall utlösas i en seger som förblir en seger."
Marsmanifestet innebar ändå inte att Finland nu var självständigt, dit var vägen ännu lång. Det innebar i stort sett bara att situationen återgick till den som rådde innan förryskningsåtgärderna sattes in.
Att det ändå utgjorde en viktig etapp på vägen mot full självständighet kan man se i ledaren i HBL 22.3.1917:
"Aldrig tillförene har ett aktstycke med så rika löften riktats till vårt land. Omslaget från det förra systemet med dess öfvergrepp, förtryck och denationaliseringssträfvanden, till det ljusa och hoppfulla perspektiv, som nu öppnas för oss, är så stort och hastigt, att man nästan har svårt att tro på möjligheten af en dylik genomgripande förändring."