Natten när Helsingfors skulle förintas

På torsdag har 70 år gått sedan den första av de tre skräcknätterna 1944 i Helsingfors. På kvällen och natten den 6, 16 och 26 februari dök närmare tusen sovjetiska flygplan upp vid horisonten och spydde sin dödliga last på sammanlagt 16 500 bomber över staden.

Sovjets diktator Josef Stalin ville med förintelsen av Helsingfors kuva finländarnas försvarsvilja och tvinga fram fred. De sovjetiska elitflygarnas kommendör Alexandr Golovanov hade i december 1943 försäkrat Stalin att hans män kan slå ut alla strategiska funktioner i Helsingfors och lamslå landet.

I januari började elitflygarna lära sig Helsingfors karta utantill för att hitta sina mål. Den 6 februari var vädret lämpligt och attacken för att lägga Helsingfors i ruiner kunde verkställas.

Den första bombnatten blev den mest förödande för att försvararna och stadsborna togs på sängen. Larmet gavs för sent så att många aldrig hann uppsöka bombskydd. Över hundra dog och de materiella skadorna blev betydande.

De två följande bombnätterna, som på grund av vädret följde med exakt tio dagars intervaller, medförde lindrigare skador. Det berodde främst på att luftvärnet hade lärt sig av första nattens misstag. Nu kunde man försvara sig bättre och varna stadsborna i god tid.
Sammanlagt 146 personer dog under tre bombnätter och 356 skadades. 109 byggnader förstördes helt, 300 fick splitterskador och 109 fattade eld. Universitetets huvudbyggnad och Tekniska högskolans hus vid Sandvikstorget var de mest kända byggnaderna som träffades av bomberna. Skatudden var den stadsdel som fick de största skadorna.

Spärreld

Antalet bombplan som attackerade Helsingfors i februari 1944 är jämförbart med mängden som förintade Dresden ett år senare. Ändå klarade sig Helsingfors förhållandevis lindrigt undan. I Finland talar experter om ”ett genialt försvar” och ett ”militärt mirakel”.

Det finns fog för lite skryt, anser forskaren Carl-Fredrik Geust, även om den sovjetiska taktiken att skicka in ett plan åt gången underlättade försvaret.

– I terrorbombningarna över Tysklands städer kom brittiska och amerikanska plan tätt och även ovanpå varandra så att förödelsen blev total. På bomberna följde eldstormar genom städerna. Det slapp Helsingfors. Dessutom hade luftvärnet fått en allvarlig varning två år tidigare, den 8 mars 1942.
– Det var den dagen bomben från ett sovjetiskt plan slog ner i kön till biograf Tivoli i hörnet av Georgsgatan och Stora Robertsgatan, berättar Geust.

Den söndagen dog 57 barn och ungdomar som stod i kö för att lösa biljett till De tre musketörerna. Över 120 skadades.
– Efter det insåg man vikten av ett fungerande luftförsvar. Därför var man beredd den 6 februari 1944 då attacken kom. Alla visste sin uppgift, taktiken var att rikta spärreld framför de angripande bombplanen och skrämma piloterna att leverera sin bomblast innan de nådde Helsingfors.

Taktiken lyckades över förväntan, 95 procent av bombplanen tog sig aldrig genom spärrelden utan vände i förtid. Deras bomber landade i havet söder om Svea­borg.

Trots flera tusen flygningar under tre nätter var det bara hundra sovjetiska plan som lyckades ta sig in i luftrummet över Helsingfors. Deras bomber åstadkom skadorna, men tjugo av dem kunde aldrig återvända utan sköts ner.
– De som ledde luftvärnet sade efteråt att om de hade valt att sikta på planen i stället för att skrämma piloterna med spärreld så hade det gått enkelt att skjuta ner planen ett efter ett. Men då hade bomberna gjort större skada, berättar Carl-Fredrik Geust.

En annan taktik som förvillade de ryska elitpiloterna var att man redan under den andra och framför allt under den tredje natten tände otaliga brasor i Nordsjö som geografiskt liknar Helsingfors stadskärna.
– När bombplanen nådde kusten trodde piloterna att brasorna i Nordsjö var det brinnande Helsingfors och styrde dit. Erfarna piloter gick inte på den bluffen, men det fanns många oerfarna som lät sig luras.
Carl-Fredrik Geust har träffat den sovjetiska generalöversten Vasilij Resjetnikov som personligen var med om bombräderna. I februari 1944 styrde Resjetnikov fem gånger sitt flyg med den dödliga lasten mot Helsingfors.

– När Resjetnikov besökte Helsingfors 2004 visade jag honom stan och körde förbi Sandviksdockan. Jag pekade ut ett större kryssningsfartyg och berättade att man fortfarande bygger fartyg där. Då svarade Resjetnikov: ”Omöjligt, för den där dockan har jag bombat sönder och samman.”
Geust berättar att Resjetnikov inte var speciellt imponerad av det finländska luftvärnet när det begav sig. Spärrelden hade inte skrämt honom, han sade att det var betydligt tuffare att bomba Berlin och andra tyska städer.

– Resjetnikov var ett proffs, han och andra erfarna piloter flög fram till målet och släppte av sina bomber oberoende av fientlig eldgivning. Men de flesta andra piloter var unga och oerfarna. De ville inte ta onödiga risker utan gjorde sig av med bomberna ovanför havet och återvände till basen där de rapporterade att de fullgjort sitt uppdrag. Hade piloterna medgett att de vänt i förtid skulle följderna ha varit ödesdigra. Därför ljög de.

Enligt Carl-Fredrik Geust ledde detta till att man i Sovjet trodde att Helsingfors var förstört.
– Budbärarna till Stalin visste att det gällde att avlägga sådana rapporter som diktatorn ville höra. Därför försäkrade kommendören för elitflygarnas förband ADD, marskalk Alexandr Golovanov, att Helsingfors låg i ruiner. I Kreml trodde man på lögnen ända fram till hösten 1944 då Andrej Zjdanov anlände till Helsingfors för att leda kontrollkommis­sionen. Häpen rapporterade han att staden var väl bibehållen.

– Stalin fick ett raseriutbrott för att man ljugit för honom. Golovanov räddades av att Stalin behövde honom i slutstriden om Berlin, men ADD upplöstes och efter kriget fick Golovanov som enda marskalk nöja sig med att leda fallskärmstrupper. Det var förnedrande, men att han fick behålla livet var inte vanligt på den tiden.
I Kreml förstod man snabbt att göra någonting bra av misslyckandet, Pravda förkunnade stolt att Röda armén minsann bara bombade militära mål i Helsingfors och medvetet skonade staden, i motsats till de allierade i Tyskland.

Vasilij Resjetnikov säger att lärdomen av Helsingfors 1944 är att det inte går att kuva ett fientligt folk med terrorbomber.
– Det lärde sig Luftwaffe i Blitzen ovanför England 1940 och det fick britter och amerikaner uppleva under sina massiva attacker på tyska städer i slutet av kriget. Det är bara amerikanarna som ingenting lär trots återkommande fiaskon i Vietnam, i Irak ...
Källor: Helsingfors stadsarkiv/Stadsplaneringskontoret

Helsingfors 1944
Första bombnatten 6–7 februari
• 350 bomber nådde mål i Helsingfors, 2 500 bomber föll i omgivningen och över 4 000 i havet.
• 730 bombplan deltog i två vågor klockan 19–21.40 på kvällen och 1–5 på natten.
• Över hundra döda, över 300 skadade. 160 byggnader fick skador.

Andra bombnatten 16–17 februari
• 383 bombplan släppte 4 317 bomber. Hundra av dem nådde mål i staden. Planen kom i två vågor klockan 20–23 på kvällen och 24–5 på natten.
• 25 döda och 29 skadade. 27 byggnader förstördes, 53 fick skador.
• Luftvärnet hade nu hjälp av tolv tyska stridsplan som sköt ner fyra fiendeplan. Brasor i Nordsjö lurade sovjetiska piloter att släppa bomberna långt från stadskärnan.

Tredje bombnatten 26–27 februari
• Den häftigaste attacken som pågick i elva timmar utan uppehåll med start klockan 19.
• 896 sovjetiska plan fällde 5 182 bomber. Av dem nådde bara 290 mål i Helsingfors. Nio fiendeplan sköts ner.
• 21 döda och 35 skadade. 59 byggnader förstördes och 135 fick skador.