Från skyttegravshumor till äreminnen
Vad är det som gör just britterna så uppfyllda av första världskriget? Kerstin Lindman-Strafford rapporterar från London där man nu inleder ett jubileumsår som kommer att synas på museer, operahus, teatrar och i bokhandlar.
Då brittiska män och kvinnor hedrades med medaljer efter krigssegern 1918 hette det att de hade kämpat i ”the Great War”, det stora kriget för civilisationen. Men krigets verklighet var som vi vet civilisationens absoluta motsats. The Great War var en meningslös slakt i fyra år.
Det rådde ett stort antal spänningar på det tidiga 1900-talet både mellan och inom europeiska nationer. Och man kan säga att länderna snubblade in i en konflikt som få kunde ha förutspått. Resultatet var som vi vet ett förödande världskrig.
Britterna kommer under jubileumsåret att minnas första värdskriget på otaliga olika sätt – ibland så att det känns som om de ännu levde intensivt kvar i krigets historia. De flesta familjer har något att berätta och varje år levandegörs första världskriget på Memorial Day i
Albert Hall i London med tusentals dalande röda kornvallmor, en symbol från slagfälten i Flandern där så många dog.
En generation unga män – dagens farfars-och morfarsfäder – blev krigets offer. Närmare en miljon stupade. Till dessa hörde mina söners farfarsfar som ledde Duke of Wellingtons regemente och satte livet till 42 år gammal i Mons den 24 augusti 1914, alldeles i krigets början. Han hade skrivit hem till sin hustru fyra dagar tidigare: ”jag hör att vi ska röra på oss i morgon (…) jag hoppas jag kan fullfölja min plikt till gamla England och överlåter utgången till de högre Makterna”.
50 miljoner i budget
Hundratals andra skrev till sina närmaste och nästan dagligen publicerar pressen deras brev hem. Jubileumsåret har fått namnet ”14-18 NOW” och man kommer att minnas kriget överallt i landet, i konserthus, operahus, teatrar, och som ett inslag i BBC:s promenadkonserter nästa sommar.
Den offentliga inledningen sker den 4 augusti 2014 med en gudstjänst i Glasgows domkyrka. Dessförinnan är varje månad alltifrån januari fullspäckad med radio och tv-program, utställningar och föredrag. Staten har anslagit 50 miljoner pund till olika evenemang. Sommaren 2014 öppnar Imperial War Museum i London sina nya utställningssalar och HMS Caroline, det sista krigsfartyget från striden på Jylland, har blivit ett flytande museum. Över tusen böcker publiceras och många av dem finns redan på marknaden.
Är det möjligt att säga något nytt?
En kanske lika viktig fråga: Vad är det som gör just britterna så uppfyllda av detta krig?
Det gäller inte bara historiker utan också nöjesindustrin, författare, lyriker, musiker. Och just nu när den andra filmen på Tolkiens Hobbiten, Smaugs ödemark, haft premiär, hur många vet att böckernas upphovsman J.R.R. Tolkien tog sin inspiration från egna upplevelser under första världskriget?
Tolkien gick med frivilligt i kriget 1915 men då obligatorisk värnplikt infördes 1916 utnämndes han till signalofficer. Den 14 juli gick han ner i skyttegravarna, men drabbades av skyttegravsfeber och perioder på sjukhus i England räddade hans liv. Han hade sett sina bästa vänner stupa och fasorna från kriget gav honom bakgrunden till striderna mellan onda och goda makter.
Vilket härligt krig
1962 hade Joan Littlewoods Oh What a Lovely War premiär i Londons East End med soldater ledda av åsnor, det vill säga officerare. Satiren gavs ytterligare tyngd i Richard Attenboroughs film 1969 då ordet Oh fick ett utropstecken. Oh! What a lovely war.
Musikalen och filmen hade stor framgång och en karikerad version av det ”stora kriget” hade uppstått. Till den hörde skyttegravshumor – en humor som inte alltid hade ett klart budskap i fråga om själva krigets berättigande, men oftast sympatiserade med soldaterna vid fronten.
Officersklassen är mera nyanserat beskriven i den klassiska engelska krigspjäsen om första världskriget, R.C. Sherriffs Journey’s End.
Sherriff beskriver den psykologiska pressen i skyttegravarna och hur internatskolornas överklasspojkar hade lett trupperna i Frankrike utan militär träning men med ”tålamod, humor och uthållighet”. Hjälten i pjäsen är en ung man vars nerver är så trasiga att han inte klarar sig utan att konsumera stora mängder whisky.
Alla tankar på ryktbarhet och ära som fått de unga männen att gå med i kampen är naturligtvis en illusion. Anthony Seldon argumenterar i boken Public Schools and the Great War för förståelse för att den engelska ”internatskoletypen” var långt ifrån homogen; det fanns många utmärkta generaler!
Men de karikerade bilderna fortsatte 1989 i tv-filmen Blackadder Goes Forth med Rowan Atkinson som kapten Blackadder. Också här dominerade skyttegravshumorn och klassamhället med fokus på internatskolornas produkter.
Litterärt krig
Det är framför allt den karikerade och förenklade versionen av the Great War som oroar historikerna i dag hur engagerande och uppfinningsrik den än är. Medan alla engelska skolbarn studerar andra världskriget är det få som vet mycket om första världskriget. Och det de vet kommer från filmer och krigsdikter såsom Rupert Brookes: ”om jag skulle dö, tänk bara detta om mig; det finns något hörn i ett främmande land som för alltid är England”.
Cambridgeprofessorn David Reynolds har nyss utkommit med boken The Long Shadow och han anser att engelsmännen alltför länge stannat i skyttegravarna och att just krigsdiktarnas starkt personliga vittnesbörd om krigets fasor har tillåtits dominera bilden. 1914–18 har blivit ett litterärt krig, säger Reynolds.
– Vi måste bort från skyttegravarna och se kriget också som historia.
Han kan ha rätt även om engelsk litteratur, konst och musik blivit enormt mycket rikare genom allt som skrivits om världskriget. Men orkar någon ännu en gång se skotska säckpipsblåsare i kilt gå till anfall spelande musik som komponerats i skyttegraven för att sedan mejas ned av fienden? Det var vad som skedde, tusentals unga män strök med. ”Ladies from hell” påstods de ha kallats. Att krigsjubileets officiella inledning äger rum i Glasgow förklaras troligen också av att Skottland stod för det största antalet frivilliga soldater – och därmed även största antalet stupade.
Inför 2014 noterar Reynolds i en intervju för BBC:
– 1918 drabbade demokratin Europa med en stor skräll och för en del länder var det djupt destabiliserande. För britterna däremot hade det en samlande effekt som hjälpte att föra Skottland och Wales djupare in i unionen och förstärka deras fosterlandskänslor.
Kan jubileumsårets festligheter nu påverka Skottlands attityder till självständighetssträvandena? Det är i så fall knappast vad någon skulle vänta sig av the Great War.