Snuset – en modefluga med långa anor
Snustillverkningen i Jakobstad upphörde för femton år sedan men det betyder inte att Jakobstadsborna har spottat för gott. I dag beställer man snus via nätet, och får burkar med hebreisk text. Och en dag kommer staden kanske äntligen att öppna sitt tobaksmuseum igen. Hbl reste till Jakobstad för att hitta rötterna till den finlandssvenska snusaktivismen.
Tidig eftermiddag i december, halt och vindstilla. Vi står inne i själva klockan på Strengbergs fabrik i Jakobstad. Det matta decemberljuset silas genom urtavlan. Museichef Guy Björklund är precis lika lång som visarna om han sträcker upp händerna i luften. Några små hål syns i det frostade glaset.
– Här borde renoveras så småningom. Taket läcker lite, men eftersom det är en stor och luftig konstruktion av träbjälkar torkar det också snabbt, säger Björklund.
Har man sett Martin Scorseses film Hugo är det nästan lite magiskt att stå här – inne i en konstruktion som blickar som ett öga över hela staden.
Hos Scorsese handlade det om järnvägsstationen Gare du Nord i Paris. Strengbergs har kanske inte riktigt samma mytologiska status. Men för Jakobstadsborna är det en viktig plats. När fabriken sysselsatte flest människor, i början av 1900-talet, handlade det om mer än 1 600 personer. På den tiden var invånarantalet i Jakobstad under 8 000. Varje morgon gick en mindre folkvandring mot fabriken, som då ansågs vara toppmodern, med centraldammsugare och allt.
– Urverket är tillverkat av Linderoths urfabrik i Stockholm, som gjorde många tornklockor i Sverige, berättar Björklund.
Vi tittar på klockan och konstaterar att den är lite över två, så vi kommer inte att höra när klocktornet ringer.
– Men vi kan fuska lite, säger han och drar i en vajer som får klockan att slå.
Ding dong. Precis som i ett kyrktorn. Dags att börja den här historien. Men var?
Kanske hoppar vi till vintern 2008–2009. Hbl skriver om rättegången mot två Jakobstadsbor som smugglat snus via Sverige till olika bensinmackar i Jakobstad. De krävs på miljonbelopp i skadestånd och ovillkorliga fängelsedomar. Många servicestationer i staden har också varit inblandade. Det sägs att till och med polisen i Jakobstad köpt snus under disk.
Vinjetten ”Snus” drar tusentals debattglada läsare till Hbl:s hemsida. På Rådhustorget i Jakobstad ordnas en manifestation. Patrick Wingren ställer upp i EU-valet och lovar driva snusfrågan.
Omsorgsminister Paula Risikko förklarar att snusandet är en dålig trend som kommit från Sverige. Finlandssvenska snusare får fnatt.
– Jag blev också förbannad på det där. Snuset har ju en lång historia i Finland. Det första belägget för snus i skriftlig form på svenska kommer från Borgå på 1600-talet, säger Guy Björklund.
Utanför Strengbergs har vi stämt träff med Soile Björn, som är 82 år gammal och jobbade på Strengbergs fabrik i 43 år. Kanske kan hon ge oss något slags kulturhistoriskt perspektiv på snus- och tobaksfrågan. Under en period var Björn också guide på den dåvarande tobaksfabriken.
Själv kom hon till Strengbergs redan 1948. Då var hon 17 år gammal. Hennes pappa hade stupat i kriget och hemma fanns mamma med tre hungriga barn. Soile delade ut Jakobstads Tidning men drömde om fabriksjobb.
– Kan du tänka dig hur naiv jag var? Jag bara gick upp till fabriken och sa att jag ville ha jobb. Och eftersom jag var för ung för skiftesarbete fick jag börja plocka blad i tobakslanden ute i Sandsund.
Efter kriget odlade man egen tobak i Finland, eftersom det var billigare. Men tobaksodling är svårt – bladen är känsliga och skördandet måste ske vid precis rätt tid på hösten. Hinner det frysa till är allt förstört. Också privatpersoner odlade tobak i Jakobstad, minns Björn.
– Senare kom ju tobaken från utlandet. Men det här var strax efter kriget. När jag började på Strengbergs kördes vi med flak klockan sju på morgonen till odlingarna. Och så hämtades vi vid lunchtid och kördes tillbaka igen. Vi jobbade ungefär till klockan fyra.
När hösten kom flyttades Björn till fabrikens tvättstuga, där hon fick börja stryka kläder. Och sen fick hon så småningom sortera tobaksblad.
– Det var meningen att jag skulle börja rulla cigarrer men jag saknade talang för det. Det skulle vara ganska exakt. Cigarrerna rullades i två högar, beroende på hur ådrorna i bladen gick. Och man fick inte slösa blad. Det fanns en cigarrmästare som kontrollerade arbetet.
Cigarren var flaggkeppet
Cigarrerna var fabrikens flaggskepp. De var omtyckta av personer som Sibelius, Kekkonen och Koivisto. Kekkonen köpte cigarrmärket Portino – döpt efter den lokala cigarrmästaren Sven Porthin – med egen Kekkonengördel.
Soile Björns jobb var att ordna bladen i prydliga högar.
– Bladen skulle hållas fuktiga och därför hade jag en känsla av att jag hela tiden frös om händerna. Ibland har jag tänkt att det är därför jag har artros, säger hon.
På fabriksgolvet fanns i första hand kvinnor. Svenskspråkiga och finskspråkiga om vart annat. Man talade om ”tobaksänglar” – kvinnor som stoppade tobak medan de sjöng. 1 500 cigaretter var dagsackordet på Strengbergs.
Under Björns första år på femtiotalet fanns det runt 800 personer på fabriken. Man hade egen matsal, tvättstuga och till och med verkstad i bottenvåningen där fabriksarbetare kunde fixa sina bilar.
– Ledingen var i huvudsak svenskspråkig. Men det kom arbetare från de närliggande österbottniska kommunerna – Evijärvi, Kortesjärvi och Jalasjärvi. Så man talade alltid bägge språken, säger Björn, som själv lärde sig svenska på Strengbergs. Hon träffade också sin man redan tidigt – på tobakslandet i Sandsund.
Trots att kvinnorna dominerade var de hierarkiska skillnaderna mellan män och kvinnor påtagliga på fabriken, så som de förmodligen var i hela landet under efterkrigstiden. Kvinnorna städade upp efter männen och serverade kaffe.
– Nog gjorde vi det smutsigaste jobbet alltid. Männen fick också andra förmåner. De fick en limpa cigaretter i månaden, alltså tio askar. Kvinnorna fick två askar som julklapp, säger hon.
Den gula, avlånga byggnaden ritades av stockholmsarkitekten Torben Grut, som också planerade Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Byggnaden restes 1909.
Snus har alltid varit en del av Finlands tobakshistoria. Dess popularitet hade en praktisk orsak: det var bättre att snusa än att röka i miljöer där man inte kunde använda öppen eld. Så fabriksarbetare, fiskare och sjöfolk snusade gärna. Från Jakobstad skickades en stor del av snuset till textilfabrikerna i Tammerfors.
Björklund visar oss en gammal maskin som siktar snus i olika grader av grovhet. I dag finns hela inventariet av artefakter från Strengbergs samlade på två våningar. Stadens tobakshistoria sträcker sig ända till 1762, då det första tobaksspinneriet grundades. Namnet ”Strengbergs” kommer från en viss Philip Ulric Strengberg som år 1842 tillsammans med tre andra affärsmän blev ägare till tobaksfabriken. De importerade karduser, rulltobak, snus och cigarrer från Sverige och Tyskland. Snart började man med egen cigarrtillverkning.
I dag är snusandet populärt framför allt i sportkretsar. Och förmodligen kan uttråkade högstadieelever i Jakobstad fortfarande räkna prillorna i taket i skolans klassrum. Undertecknad minns en indcident från skolgymnastiken i slutet av högstadiet. Gymnastikläraren bad oss samlas före lektionen. Han kunde inte förbjuda snusandet, sa han, men önskade att snusarna skulle sluta torka prillorna på skolgardinerna.
Strengbergs stängde för gott 1998. Samarbetsförhandlingarna inleddes när Swedish Match köpte upp verksamheten och flyttade den till Sverige. Samtidigt hade Finland gått med i EU och snuset förbjöds – vilket fick många Jakobstadsbor att hamstra Strengbergs snusdosor och förvara dem i frysen.
Men att få tag på snus i Jakobstad var inte svårt efter förbudet. Det var bara att gå till en bensinmack och fråga efter det.
Och så höll det på, åtminstone till november 2006. Då hade tullen fått ett tips som ledde till att två personer, som jobbade som brandmän i Jakobstad, greps. Det visade sig att de hade smugglat åtminstone 414 000 dosor snus till Jakobstad mellan åren 2001–2006.
Vi träffar männens advokat Christer Eriksson på Storgatan i Jakobstad. Framför sig har han en halvmeter hög bunt med papper.
– Jag har jobbat som advokat i 34 år och aldrig varit med om så mycket juridik. De här männen är alltså åtalade för en produkt som det inte tas ut någon skatt för i Finland, men ändå kräver man dem på obetald skatt, plus skadestånd.
De två åtalades domar har lindrats åtskilligt sedan rundan i tingsrätten för fem år sedan. I den huvudmisstänktes fall från 2,4 år ovillkorligt fängelse till 1,4 år villkorligt.
HD-beslut väntas i år
– Det är omöjligt att med säkerhet uttala sig om tidtabellen, men troligtvis kommer ett slutligt beslut från HD under år 2014, säger han.
Det finns många intressanta detaljer i historien. Till exempel att många servicestationer i staden deltog i försäljningen. Företagare som kanske tidigare inte ens fått parkeringsböter tvingades betala stora böter. Som straff fick de också indragna alkoholtillstånd, och vissa har ännu inte fått tillbaka dem.
Och så är det påståendet om att även poliserna i Jakobstad själva snusade, och köpte snuset under disk.
När jag pratar om detta med dåvarande polismästare Bo-Sanfrid Höglund säger han att han visste att hans kolleger snusade.
– Jo, det visste jag. Men varifrån de fick sitt snus visste jag inte.
Frågan är då om man kan köpa snus i Jakobstad i dag? Jag och fotografen bestämmer oss för att testa, men kommer inte långt. När vi frågar några män på ett kafé var man borde börja hänvisar de till nätet.
– Jag beställer från en svensk sajt. Men snuset skickas från Israel, och jag tror att det här är hebreiska, säger en av männen och visar sin burk.
Han vill inte figurera med namn i Hbls artikel men låter oss fotografera sin dosa.
– Om man inte beställer för stora mängder fastnar det inte i tullen, säger han.
På Jakobstads Museum hoppas man att stadens tobaksmuseum ska kunna öppna igen. Sedan fabriken stängdes har museets öde varit öppet.
– När vi får tid och råd så vill vi gärna se ett nytt museum. Vi hoppas komma ett steg närmare under 2014, säger Guy Björklund.
Det sägs att man delade ut snusdosor till skolelever som besökte Strengbergs på sjuttiotalet. I dag måste nog ett tobaksmuseum informera om snusets och rökningens skadeverkningar.
– Den informationen finns ju automatiskt i dag, redan på paketen, påpekar Björklund.
siktare. Snussikten vibrerade och siktade snuset i olika grovhetsgrader. Den användes flitigt på Strenbergs.