Ur arkivet: Vad minns du, Lucia?
I ett reportage som publicerades i Hbl på luciadagen 2009 berättar de allra första luciorna om tiden då luciainsamlingarna startade för att hjälpa de utsatta efter kriget. Det vilade en tung stämning över landet och luciadagen blev en "glittrande uteteater, en spontan ljuskarneval". – Vi kunde inte bli mätta på ljus, säger Finlands första lucia Barbro Wallgren.
Finlands första lucia inleder inte sin berättelse från den lysande vita luciakortegen som drog genom stan den 13 december 1950. Nej, Barbro Wallgrens berättelse börjar i Viborg 1939. Och någonstans här, under året som skulle bli ett svart minne för Finland, börjar också berättelsen om Finlands lucia. Samma vår hade Barbro (då Reihe ) nyss börjat i folkskolan. – Jag var hemma i vardagsrummet när vi hörde ett underligt dån. Mamma kom genast ut ur köket. ”Nu Babo, nu går vi in i badrummet” sa hon med tunn röst och jag förstod att det där med badrummet var mycket viktigt. Och så började kriget.
Familjen Reihe och tjänarinnan Lahja packade i all hast in sig i Barbros morbrors Ford följande kväll..
– Vi lämnade den brinnande staden och allt vi hade.
De fick resa landet runt i sökandet efter säkerhet och de levde både på bondgårdar och i stadslägenheter. Men det hemskaste var när Helsingfors bombades 1942, minns Barbro.
Lägenheten på Högbergsgatan, där familjen tillfälligt bodde skadades illa av en bomb.
– Människor dog, hus brann ner och folk var alldeles förtvivlade. Då tog man det dyrbaraste man hade, barnen, och sände dem till Sverige. Trött morgon för Finland När freden äntligen kom var det svårt att glädja sig helt och fullt.. – Det var som att långsamt vakna upp ur en mardröm till en otrevlig verklighet. Landsbygden, städerna – allt hade förstörts. Och den materiella nöden var enorm, säger Barbro.
Hennes blick letar sig ut genom fönstret.
– Det var vid den tiden Hbl och Folkhälsan beslutade att tillsammans börja samla in pengar, säger hon. Svenskfinlands egen lucia skulle få uppgiften att personligen föra de insamlade medlen till de behövande. På det viset ville man ge medkänslan ett ansikte och hjälpa både dem som donerade och dem som fick ta emot. Hbl var inte sen med att nappa på idén och man började med stor iver leta upp de familjer som skulle bli föremål för hjälpen. I flera veckor fick läsarna följa med rafflande reportage om de behövande. Än var det arbetarfamiljer där faderns förlamats, än en mamma som blivit poliosjuk eller barn som mist både synen och sina föräldrar. Artiklarna var detaljerade och känsloladdade, på gränsen till det patetiska. Men under en tid då den sociala hjälpen inte fanns gick berättelserna rakt in i hjärtat på den som hade det bättre ställt, och snart var halva Svenskfinland på fötter. Pengarna rasslade in, liksom kläder, leksaker och böcker.
– Lucialjuset betydde så mycket. Vi hade ju vant oss att leva i mörklagda hus och bakom svarta gardiner. När lucia sedan kom blev folk alldeles utom sig. Luciadagen blev som en spontan ljuskarneval, en glittrande uteteater som alla ville vara med om. Vi uppskattade ljuset så mycket, man kunde inte bli mätt på det, säger Barbro.
Barbro minns speciellt en fest som ordnades i Mariehamn för den fattiga fiskaren ”F.S.”, vars historia hade väckt finlandssvenskarnas medkänsla och fått dem att donera sammanlagt 189 000 mark till honom och hans familj personligen.
– Jag minns att vi gav hans systerdotter en vacker röd klänning till julklapp. Hon blev alldeles tyst, säger Barbro.
Det första luciåret blev en succé. 31 175 personer röstade och slutsumman för insamlingen uppgick till 926 683 mark.
Donatorerna var glada över att pengarna kom fram, Folkhälsan hade hittat en kanal att sprida sin information, Hbl hade hittat en människonära nisch som lockade en stor läsekrets, och Svenskfinland hade fått en ny tradition. Lucia hade kommit för att stanna – men det visste man inte då.
Sankta Lucia ingen självklarhet
Majbritt Ekman som valdes till lucia 1951 minns att ingenting var riktigt klart.
– Vi tog det ganska spontant. Det var ingen självklarhet att man sjöng Sankta lucia, till exempel. Dessutom behövde jag sällan sjunga, det skötte tärnorna om. Jag brukade oftast recitera någon dikt, säger hon.
– Och det var inte alls kommersiellt som i dag. Lucia var ingen pr-docka för finlandssvenskarna, utan mer som något slags snäll jultomte som skulle göra barnen glada, säger hon och skrattar.
Majbritt minns tydligt sina första resor till landsbygden där fattigdomen var alldeles påtaglig. Det året gick mycket av de insamlade medlen till Sideby i Österbotten.
– Det var en fattig och stenig bygd med fiskare och jordbrukare som fått mycket förstört under kriget. Men människorna var otroligt energiska och hjälpsamma. Jag minns att där fanns en familj som förlorat sitt hem i en eldsvåda, och dem hjälpte grannarna efter bästa förmåga. I många familjer hade man upp till tio barn som ofta kunde dela på ett par skor, säger Ekman. När hon tänker tillbaka snor allting ihop sig till en enda lång och brådskande men rolig resa.
– Den där speciella, förväntansfulla luciastämningen minns jag allra bäst. Tidigt i ottan trampade vi fram i gnistrande vit snö som knarrade under skorna. Det var ofta mycket kallt och mörkt. Ljus och sorg Också Kerstin Hindström (då Klingberg), lucia nummer tre, har liknande minnen.
– Det året fokuserade insamlingen på Kökar, som drabbats av en hård storm som förorsakat mycket skada för fiskarna. I den utfattiga familjen vi besökte hade pappan mist båda benen. Det blev en otrolig uppståndelse när vi kom, en riktig julafton. Senare blev jag inbjuden att hälsa på familjen igen. Då fick jag ett armband av frun i huset som hon själv gjort av silverslantar, säger Hindström.
Trots att lucia var ett ganska nytt fenomen visste folk väl hur de skulle bemöta den ljusa gestalten.
– De roligaste var barnen som tyckte det var helt otroligt med lucia, säger Kerstin..
Men alla uppdrag var inte enbart roliga. Både Kerstin Hindström och Majbritt Ekman minns besöken hos krigsinvaliderna som svårast.
– Det var en verkligt tung sak. Många av krigsinvaliderna var sängbundna och kunde inte ens sitta uppe i en rullstol, så jag gick från bädd till bädd och hälsade. De var oerhört sorgliga människor, många av dem, säger Ekman.
Vad gör lucia i rulltrappan?
I dag är luciatraditionen inte sig lik, det tycker ingen av de första.
– Nu för tiden ligger fokus på lucia som person. Hon ska medverka i tv och radio. Och vad gör hon egentligen i köpcentrum bland all kommersialism? Det är ju alldeles fånigt att hon ska åka upp och ner i rulltrapporna! säger Hindström.
Majbritt Ekman håller med.
– Lucia ska vara symbolen för det goda hjärtat, och kommersialismen passar inte alls in i den bilden, säger hon.
Men så länge ökad synlighet bidrar till att fler deltar i insamlingen får lucia 2009 godkänt också av sina första föregångare..
Den allra första, Barbro Wallgren, drar gärna en parallell från dagens luciajubileum till vinterkriget.
– Hjälpbehovet har förändrats men samma utsatta grupper behöver fortfarande hjälp – i år barn som utsatts för våld i sitt eget hem. Min ungdomstid var fattig och mörk, men folk brydde sig om varandra. När det blev som värst under kriget skickade man bort det allra dyrbaraste – barnen. I dag sägs det att vi byggt upp ett rikt Finland, men jag undrar vem som är rik. Är det firmorna de menar? Så länge barn far illa kan vi inte vara stolta över oss själva. Lucia och hennes arbete är lika angeläget i dag som det var för sextio år sedan, säger hon.