På flykt undan elektromagnetiska fält
Ett hjulförsett hus som kan släpas djupt in i skogen där det inte finns några störande elektromagnetiska fält. Tarja Helenius har hittat lösningen på hur hon ska kunna leva ett bättre liv.
I Finland finns det ett obestämt antal elöverkänsliga personer som likt Tarja Helenius lever på vägarna för att hitta en plats där de kan vistas utan att må dåligt.
– En del är så känsliga att de måste fatta drastiska beslut. Hos oss inför inte myndigheterna strålningsfria områden som i till exempel Frankrike, Italien och Sverige, säger ordförande Erja Tamminen vid de elöverkänsligas förening i Finland.
Forskarna tvistar om huruvida elöverkänslighet beror på exponering för elektromagnetiska fält. Man hänvisar till att det inte går att visa ett samband. Testpersoner som utsatts för strålning från en mobiltelefon har inte kunnat säga om mobilen är påslagen eller inte. Men Erja Tamminen som skrivit fem böcker om ämnet är kritisk och säger att många undersökningar har varit ovetenskapliga. Man har inte beaktat bakgrundsstrålning vid testtillfället eller att testpersonerna utsatts för strålning på väg till testplatsen.
– Forskarna vet nog hur man skall göra sådana undersökningar men det ligger så mycket pengar i det här och det skulle förändra många strukturer ifall man skulle konstatera att elektromagnetisk strålning är skadlig. Rätt sätt att undersöka vore att ta urinprov, blodprov och salivprov före och efter exponeringen, säger Tamminen.
På grund av att elöverkänslighet inte har fått någon officiell förklaring har också en stor del av läkarkåren ställt sig skeptisk. Bland annat anses de fysiska symtomen vara ett uttryck för underliggande psykiska problem och elöverkänsliga personer anses ha en större benägenhet för dessa symtom. Detta försvårar livet för elöverkänsliga människor som upplever att de mår dåligt i vardagen.
Tarja Helenius vet vad det betyder.
- Nio av tio läkare tar mig inte på allvar. Den sista läkaren känner igen symtomen, säger Helenius. Hon har ordinerats olika mediciner och fått terapi. Varken medicinerna eller terapin har varit till någon nytta.
Överkänsligheten började för 15 år sedan då hon förlorade balansen och kände en stark smärta i huvudet då hon talade i mobiltelefonen. Hon förstod inte vad det handlade om förrän en läkare ansåg att hon var elöverkänslig. Under årens lopp har symtomen ökat.
Sommar bättre än vinter
När det är som värst förlorar hon balansen, kräks och har kramper. Somrarna är bättre än vintrarna för på sommaren kan man vistas ute. Vintertid måste hon vara inomhus och husets elelement ger henne värk i kroppen.
För att stå ut försöker hon förhålla sig till elöverkänsligheten som ett äventyr. Hon har tagit skåpbilen och gett sig av till något naturskyddsområde eller till en bekant som bor på en plats där det inte finns elektromagnetisk strålning. Nu öppnar sig nya möjligheter med det nybyggda huset på traktorvagnen. Det skall fungera som en husvagn med skillnaden att traktorvagnen kan köras långt in i skogen där det inte finns elektromagnetiska fält. Huset utrustas med säng och kokmöjlighet. Helenius tänker bo i vagnen längre perioder. Hon känner också andra som likt henne själv åker omkring i Finland. En kvinna praktiskt taget bor i bilen året om.
– När jag vistas på ställen utan elektromagnetiska fält brukar jag börja må bra inom cirka fyra timmar. Sedan är jag lycklig, säger hon.
Det som Tarja Helenius hoppas på är att någon kommundirektör skulle ta elöverkänslighet på allvar och förbjuda höga radiomaster på kommunens område så att elöverkänsliga personer inte behöver flytta bort utan i stället kan göra nytta i samhället.
Ingen ljusning
Men det ser mörkt ut. Erja Tamminen vill att myndigheterna på allvar tar ställning i frågan. Det skulle vara rätt ur patienternas synvinkel att elöverkänsligheten får ett erkännande.
Men inte ens WHO har erkänt sjukdomen. Tamminen har lobbat i riksdagen där elöverkänsligheten varit föremål för ett tiotal spörsmål, men det har inte lett till någon förändring.
Det enda myndigheterna verkar vara överens om är att de elöverkänsliga har riktiga symtom och att de behöver hjälp.
Men hur hjälpen ska ges finns det inget svar på.
Neurolog Markku Sainio, docent vid Arbetshälsoinstitutet, säger att strävan är att hjälpa de elöverkänsliga, men man har inte hittat rätt metod. När hjälpen uteblir leder det småningom till att många överkänsliga isolerar sig och lämnar arbetslivet.
De får inga understöd eftersom det inte finns en diagnos som är godkänd. Samtidigt anser han att de elöverkänsliga är på krigsstigen mot experterna och det försvårar försöken att hjälpa.
– De vill inte ställa sig på samma sida. De ser inga andra lösningar än att undvika elektromagnetiska fält, säger Sainio. Men Sainio hänvisar till att forskning entydigt visat att symtomen som leder till invaliditet inte kan förklaras med fysikalisk-kemiska egenskaper hos elektromagnetiska fält.
– Symtomen är riktiga men tolkningen är fel. Jag har satt mig in i problematiken och det ser ut att finnas en mekanism som förklarar saken. Känsliga människor har börjat se vissa saker i sin omgivning som farliga. När de utsätts för dessa faktorer tolkar de det som en exponering. Hur man ska hjälpa människor att bli av med en förstärkt felinlärning är en olöst fråga. Skulle vi komma på en lösning skulle det hjälpa många för det finns många överkänsliga i hela världen. Det handlar inte enbart om elöverkänsliga, människor är känsliga för inomhusluft, buller, ljus.
Men Erja Tamminen vill se lösningar. Hon föreslår att man inför optisk fiber. Då skulle strålningen minska och energiförbrukningen blir låg.
– Man kan bygga ett område med optisk fiber som bildar en strålningsfri zon. Det skulle säkert många ha nytta av. Jag har alltid talat om elöverkänslighet i termer av förebyggande åtgärder. Jag blev själv elöverkänslig 1997 och skötte min hälsa. Jag hittade en lämplig bostad, har arbetat hemifrån, har egen firma och har skrivit böcker. Jag har skyddat min dator och mitt hem. Man klarar sig om man beaktar vissa saker, säger Tamminen.