Gunn Gestrin: Nej, han är ingen Churchill

François Hollande och regeringen under Jean-Marc Ayrault håller rekord i impopularitet under den franska femte republiken. Efter en övertygande seger i presidentvalet för bara ett år sedan och absolut majoritet för socialisterna i Nationalförsamlingen har Hollande nått en bottennotering. Hans valkampanj gick ut på att skapa illusionen om ett bättre liv genom ett personbyte.

Trots den ekonomiska krisen. Besvikelsen är nu desto större. Och det år som inleds blir de verkliga farornas år, utan ekonomisk tillväxt, med ökande arbetslöshet och sprängfyllt med nödvändiga, men impopulära reformer.

François Hollande är en gammal partisekreterare, känd för sin förmåga att sammanjämka olika åsikter, tillsätta kommittéer och bädda för mjuklandningar. Han har aldrig suttit i någon regering.

Socialisternas presidentkandidat blev han som en kompromiss och vald president blev han för att en majoritet av fransmännen ville se någon annan än Nicolas Sarkozy på presidentposten. Väljarna tycks ändå ha hoppats att han skulle förvandlas till en ny Churchill, skriver essäisten och författaren Pascal Bruckner i Le Nouvel Observateur. Sarkozy hetsade upp folkmassorna, Hollande kväver alla motsättningar, enligt honom går allt bra också om Frankrike kollapsar och upplopp hotar.

Han lät förstå att han hatar de rika, men har bara lyckats utarma medelklassen och vanligt folk.

Mannen som stöder ”äktenskap för alla” (homoäktenskapen) utom för sig själv (han lever för andra gången med en sambo) har tragiskt nog ingen auktoritet, enligt Bruckner.

Det är fel att säga att Hollande skulle varas orörlig eller kraftlös, skriver chefredaktör Laurent Joffrin i samma tidning. Visst fattar han beslut. Joffrin nämner militärinsatsen i Mali, som Hollande blixtsnabbt beslutade om och som fick stöd i vida kretsar. Han har höjt skatterna för höginkomsttagare, beslutat om skattelättnader på lång sikt för företagen (20 miljarder euro i skattebortfall), förhandlat om flexibilitet på arbetsmarknaden, lagstiftat om statsstödda arbetstillfällen, frusit ned statens utgifter, drivit igenom homoäktenskapen trots väldiga proteststormar och beviljat stöd till Grekland. Problemet är bara att reformerna är impopulära och hittills inte har lett till resultat. Och socialistpartiet vacklar i principer och understöd. Efter en rad tilläggsval till Nationalförsamlingen har partiets absoluta majoritet minskat från åtta till bara tre platser. Regeringskollegerna De gröna har allt svårare att samarbeta.

Arbetslösheten ökar för femte året i följd och beräknas vid nästa årsskifte ligga vid 10,7 procent av arbetsstyrkan, nästan 3,3 miljoner arbetstagare. Ändå småsmulor jämfört med Spaniens 27 procent och 6 miljoner arbetslösa. Men också i Frankrike ifrågasätter man kraftigt den tyskledda europeiska åtstramningspolitiken. Den grekiska katastrofen ger ytterligare motivation i den riktningen.

Vid sitt besök i Japan nyligen lovordade François Hollande premiärminister Shinzo Abes tillväxtpolitik och devalveringen av yenen, en omöjlighet i Europa.

Den franska statsskulden går på 1 834 miljarder euro, det är över 90 procent av bnp. Regeringen räknar med ett budgetunderskott om 3,7 procent i år. Risken finns att man överskrider fyraprocentsstrecket. Skatteintäkterna på momsen har varit sämre än beräknat, men den höjda inkomstskatten ger lite mer utdelning än tidigare. Köpkraften har minskat. För andra gången på fem år befinner sig Frankrike i recession. Någon tillväxt blir det inte tal om förrän tidigast vid slutet av nästa år, enligt expertisen. EU har gett Frankrike en tvåårsfrist för att nå upp till en statsskuld om högst 60 procent av bnp och högst 3 procent årligt underskott.

Hollande och Ayrault har satsat på att skära ned de statliga underskotten och begränsa skuldbördan.

Man vägrar ändå tala om åtstramningspolitik, trots mindre trevliga reformer, nu senast av familjepolitiken. De mest välbärgade, 12 procent av familjerna, får se sina barnbidrag nedskurna.

Och nu inleds pensionsreformen. De franska ministrarna kan inte räkna med någon semester alls i år. Reformen ska ligga klar att presenteras i september. Någon höjd pensionsålder från nuvarande 62 blir det inte frågan om. Däremot nog ett hopkok av längre tid för inbetalda socialavgifter, ännu större skattetryck på pensionärerna och samma krav på statsanställda som på privatanställda.

Här hotar den kommunistiska fackrörelsen CGT genast med åtgärder. Nedskurna pensionsprivilegier för de statsanställda är detsamma som en krigsförklaring mot oss, heter det.

Det moderatare facket CFDT är däremot på samma linje som regeringen och det är också 56 procent av fransmännen, som vill avskaffa alla undantagsregimer. Senast reformerades pensionspolitiken av högerregeringar 2003 och 2010. Då gick tre miljoner personer ut i gatuprotester mot reformen. Socialistpartiet hörde då till de starkaste kritikerna.

En fälla att framför allt undvika nu, är att låta folk tro att det gäller en ”bokföringsreform” på order från Brysselbyråkraterna, skriver högerns Le Figaro. Lite svårt, eftersom Bryssel kraftigt har uppmanat till pensionsreform. En majoritet verkar ha förstått att reformen är det enda sättet att undvika katastrof. Annars kommer pensionskassan att visa på ett minus om 20 miljarder euro år 2020.

Centermannen och exministern i högerregeringar François Bayrou röstade på Hollande. Han vill inte nu stämma in i den nedgörande kritiken, men kräver en klar linje. Domarkåren har fått bättre möjligheter att verka, skumraskaffärer avslöjas i rask takt, också många andra idéer är goda, men förverkligandet är bristfälligt. Hollande beter sig som en förvaltare av socialisternas olika åsikter, det inbjuder till tolkningssvårigheter. Han bara väntar på att krisläget ska bli bättre vid årsskiftet.

Det tror inte Bayrou. Frankrike behöver en statsman som kan fatta avgörande beslut, säger Bayrou.

Allting är ingalunda negativt i Hollandes politik, medger kritikerna, och han har ingen lätt match i dagsläget. Man måste önska honom framgång trots allt, för i annat fall gäller bara extremisternas utmaningar och Nationella Frontens locktoner. Högeroppositionen kommer tills vidare inte med några egentliga alternativ.

Gunn Gestrin är journalist i Paris