En Helsingfors-ikon har gått bort

Otaliga är de historier och myter om halvnelsons som har använts för att kasta ut oroliga kunder, eller de livstids portförbud som har delats ut till höger och vänster. Men lika många är historierna om Poklas humor och hans personliga sätt att bemöta både kunder och rockstjärnor. 

Jag lärde känna Pokla som annat än den respektingivande dörrvakten i slutet av 90-talet under min tid på Radio Extrem. När kanalen fick utländska gäster ville de flesta uppleva Tavastia och nästan alltid, verkar det som, stod Pokla vid dörren. Vi skakade alltid hand med varandra och utbytte artighetsfraser. 

Några år senare när Extrem inledde ett djupare klubbsamarbete med Tavastia kändes det naturligt och framför allt roligt att alltid snacka en stund med Pokla. Vi skrattade hånfullt åt dåliga band, log i mjugg åt finlandssvenska förstagångsbesökare som knappt vågade titta på dörrvakten när de smög sig in, talade om krämpor som uppstår när man har stått vid dörren, och fruar. Allt sånt som medelålders män skvallrar om på en rockklubb. Och om mat. Pokla var nämligen en gourmand.

Pokla och jag umgicks knappt alls utanför Tavastia. Av en händelse stötte jag på honom på en känd restaurang på Petersgatan och efter det åt vi middag där några gånger. Snabbt gjorde han klart för mig att han inte ger några intervjuer, att våra middagssamtal inte är något som publiceras och att han aldrig talar om sin familj. Ändå rådde aldrig någon brist på samtalsämnen och bakom Poklas professionella buttra fasad fanns en ivrig och humoristisk debattör med tidvis väldigt kategoriska åsikter. 

Att kalla vårt förhållande för vänskap är att hårdra begreppet men Tavastia kommer inte att vara sig likt när inte Kai "Pokla" Kalste längre finns där vid dörren. Det känns konstigt.

Vila i frid, Pokla.

Skribenten är bildproducent vid Hbl och jobbade tidigare som kanalchef för Radio Extrem.