Kyrkan i kläm mellan folket och kapitalet

Demonstranterna kom för att ockupera torget framför Londonbörsens byggnad, men kördes bort av polisen och hamnade i stället framför Sankt Pauls-katedralen en liten bit därifrån.

Där slog man snabbt upp ett tältläger som nu stått i centrum för en allt intensivare och intressantare debatt i drygt tre veckor. Inspirationen kom från den proteströrelse mot ekonomiska orättvisor som började i New Yorks finanskvarter Wall Street i mitten av september.

Proteströrelsen säger sig representera de 99 procent av befolkningen som pressas hårt av en allt djupare ekonomisk kris man anser ha orsakats av den ynka procent som kontrollerar en stor del av all förmögenhet.

Budskapen är spretiga och samlingen demonstranter i de omkring 200 tälten nedanför katedralens trappor är en brokig skara. Men tillsammans har de byggt upp en imponerande manifestation som till mångas förvåning lyckats skapa precis den debatt om ekonomiska orättvisor och finansvärldens girighet som var syftet med demonstrationen.

Det kan man tacka kyrkans fumliga hantering av de oväntade gästerna för.

När ockupanterna dök upp framför katedralen den 15 oktober välkomnades de av Giles Fraser, en av katedralens ledande företrädare och välkänd som en radikal präst. Fraser uppmanade också polisen att hålla sig på avstånd.

Det dröjde dock inte länge förrän andra tongångar hördes från kyrkans representanter. Tältlägret hotade säkerheten i katedralen, hette det, och efter en knapp veckas ockupation stängdes portarna till Sankt Pauls för besökare.

Tillsammans med det lokala styret i City of London, där katedralen och finanskvarteren ligger, började kyrkan tala om att vidta rättsliga åtgärder för att driva bort demonstranterna. Allt pekade mot en ödesmättad sammandrabbning mellan demonstranter och polis mitt framför kyrkans boning.

Då kom vändningen som förändrade förutsättningarna för detta drama.

Det började med chockbeskedet den 27 oktober att Giles Fraser sagt upp sig från sin ledande position i katedralen. Han kunde inte förlika sig med tanken att kyrkan, om än indirekt, skulle sanktionera bruk av våld för att vräka demonstranterna.

I en stor intervju med den respekterade tidningen Guardian utvecklade Fraser skälen till att han lämnade ett jobb han sade sig älska.

– Tältlägret är en komplex och intressant blandning av väldigt skilda åsikter i stort förenade enbart av vad de är emot, vilket är en väldigt legitim ilska över det sätt rikedomen fördelas och det sätt kapitalismen i dag bara tycks gynna enbart ett fåtal människor. Jag tycker det är en väl befogad oro.

Fraser påpekade också att pengar är den viktigaste moralfrågan i Bibeln och att han mycket väl kunde föreställa sig Jesus födas i ett enkelt tältläger som det framför katedralen.

Demonstranterna beklagade Frasers avgång, men den debatt de ville få i gång fick nu helt ny kraft. Ett nytt budskap, direkt riktat till den kvarvarande ledningen för katedralen, blev snabbt den mest fotograferade banderollen i tältlägret.

"Vad skulle Jesus göra?"

Sedan ytterligare en ledande präst i Sankt Pauls hoppat av började inte bara biskopen av London, katedralens främste företrädare, utan hela den anglikanska kyrkans ledning vackla. I allmänhetens ögon, och i den nu omfattande dagliga debatten, uppfattades det som om kyrkan valt mammon, rikedomen, före folket i konflikten kring tältockupationen.

För en vecka sedan kom den definitiva vändningen. I en debattartikel i Financial Times gav Rowan Williams, ärkebiskop av Canterbury och den anglikanska kyrkans främste företrädare, i noggrant valda formuleringar demonstranterna ett indirekt stöd i sak.

Samtidigt drog katedralen, och myndigheterna i City, tillbaka hotet om rättsliga åtgärder för att vräka demonstranterna. Londons biskop Richard Chartres gjorde en pudel och medgav att man sänt fel signal att stänga katedralen och att han nu ville ta upp finansvärldens etik till debatt.

Då hade en annan debattartikel i Financial Times redan gett tyngd åt demonstranternas allmänt hållna protest mot finansvärldens girighet.

Ken Costa, en bankman med en lång och framgångsrik karriär på högsta nivå i Londons finanskvarter bakom sig, skrev utan omsvep att det nu var dags för finansvärlden att lyssna på protesterna.

Costa, som är troende och djupt engagerad i kyrkliga frågor, menade att de allt bredare och djupt förankrade folkliga protesterna ställt finansvärlden inför ett tydligt val:

Ta de underliggande argumenten på allvar och stärk den grund marknadsekonomin vilar på, eller riskera konsekvenserna av att inte göra det.

Det handlar om etik, underströk den framgångsrike bankmannen.

När Ian Chamberlain, en 27-årig tidigare teologistuderande, bestämde sig för att gå med i protesten som siktade in sig på Londonbörsen hade han ingen aning om vad han gav sig in på.

Han är en lågmäld, ung man som arbetade i en frivilligorganisation hemma i Yorkshire innan han härom året blev av med jobbet och flyttade till London. Nu försörjer han sig med nöd och näppe som frilansande skribent och forskare.

Plötsligt stod han, som aldrig tidigare engagerat sig i protester av något slag, som en av ockupanternas informella talespersoner och har sedan dess figurerat i medier nästan dagligen.

Jag träffade honom vid mitt första besök i tältlägret och imponerades av hans stillsamma sätt att ge ord åt den manifestation som förenat så många olika människor framför katedralen.

När vi träffades igen häromdagen medgav han vilken lyckad slump det var för demonstranterna att de hamnade framför katedralen och inte vid Londonbörsen. Då hade de sannolikt aldrig fått den uppmärksamhet och debatt som nu omgärdar deras aktion.

– Det som hänt inom kyrkan den senaste veckan har varit mycket viktigt för oss. Det har gett oss ett erkännande och en legitimitet som vi annars inte fått, säger Ian Chamberlain.

Han är trött efter mer än tre veckors demonstration, men känner hur han nu fått ny energi.

 

Anders Steinvall är svensk journalist och frilansande korrespondent för Hufvudstadsbladet i London.