Östfronten. Tyskarnas problem började omedelbart vid anfallet mot Sovjet. Bilden från Hbl:s arkiv, daterad 10.12.1941, visar en del av problemen.

Tyskarnas blixtkrig början till slutet

Modern forskning visar att Tysklands Operation Barbarossa havererade mycket tidigt, redan sensommaren 1941. Mannerheim insåg snart faran och genomdrev en successivt skarpare linjedragning som i praktiken innebar separatkrig.

Kriget på östfronten, Operation Barbarossa, inleddes den 22 juni 1941. Fälttåget antogs bli ett kortvarigt Blitzkrieg, men redan en månad senare var det tyska nederlaget en realistisk möjlighet. Tysklands förutsättningar att slå Röda armén knockout i första ronden var små. Också finska försvarsledningen hade grovt överskattat Tysklands förmåga och underskattat Rysslands.
Överste Aladár Paasonen, som blev finsk underrättelsechef i januari 1942, skriver i sina memoarer hur spaningen och analyserna rörande Tyskland och dess allierade hade försummats på grund av personalbrist. Ur ett snävt militärt perspektiv kan man alltså fråga sig hur finska försvarsledningen gick i krig med en så bristfällig uppfattning om Tysklands militära förmåga.

Med 70 års distans kan det tyska fälttåget analyseras ur ett brett perspektiv. Dr David Stahels utvidgade doktorsavhandling ”Operation Barbarossa and Germany’s Defeat in the East” (University of Cambridge, 2009) rekommenderas. Han visar att tyskarnas krig i öster spårade ur överraskande tidigt. Efter att ”blixtkriget” misslyckades skulle krigets utgång avgöras av de krigförandes förmåga till styrketillväxt.
Att Tyskland och axelmakterna skulle hamna i allt svårare underläge var ställt utom tvivel. Sovjets krigsindustriella kapacitet var enorm och USA:s inträde på scenen efter Pearl Harbour beseglade Tysklands öde slutgiltigt. Tysk seger sommaren 1942 förblev en chimär. Sovjet kunde tåla till och med kolossala förluster utan att Tysklands temporära framgångar skulle bli avgörande.

Efter de första stora tyska framgångarna var generalstabschefen Halder optimistisk, men bara för ett kort ögonblick. Den 28 juli skrev han till hustrun: ”Jag står på randen till desperation och kan exakt förutspå hur detta nonsens kommer att sluta.” Hitler blandade sig alltmer i operationerna och Heeresgruppe Mitte under generalfältmarskalk von Bock hade kört fast utanför Smolensk. Pansarförbanden i spetsen var hårt slitna, materielen höll inte måttet, reserver fanns inte att tillgå och det blev allt kärvare för det hästdragna underhållet att hänga med.
Den 15 augusti klagade von Bock för Halder att han inte begriper hur han ska få sina styrkor framåt. ”I dag är ställningskrigets första dag!” Halder svarade att han själv inte visste vad som borde göras. ”Jag är ytterligt förtvivlad och kommer att försöka rädda vad som räddas kan.”
Det tog tyskarna sex veckor att reda ut krisen vid Smolensk, men alltför mycket tid och anfallskraft hade då förlorats. Förutom Halder var även tyske underrättelsechefen amiral Canaris djupt pessimistisk redan i september 1941. Dessa två hade kanske den allra bästa överblicken över läget och framtidsutsikterna.

En objektiv helhetsbedömning förutsätter också ett ryskt perspektiv. Många ryska arkiv har öppnats, men inte alla. De slutna arkiven kan alltjämt innehålla komprometterande material, huvudmotivet för fortsatt sekretess? Men det som numera är känt är skäl nog för en nyansering av den gängse uppfattningen om Sovjets roll i andra världskriget, Stalins motiv och operativa planer.
Den sovjetiska industrialiseringen på 1930-talet förvandlade landet till en enorm vapensmedja för alla vapengrenar och vapenslag. Sovjet blev världsledande på flera områden. Materielutvecklingen synkroniserades med militärdoktrinen som i mitten på 1930-talet blev offensiv. Artilleriet, krigets gud enligt Stalin, utvecklades massivt. Röda arméns eldkraft kunde inget annat land matcha.
Pansarvapnet var ett annat tyngdpunktsområde, avsett framför allt för offensiv och produktionen var sanslös. Flera modeller blev legendariska, bland annat KV-1 (Klim Vorosjilov) och särskilt T-34, andra världskrigets bästa stridsvagn. De fungerade året runt i motsats till de tyska och var överlägsna både i eldkraft, rörlighet, terrängduglighet och skydd. Dessa nya ryska vagnar fanns redan 1941 i större antal än de bästa tyska.
Men 1941 var Sovjets egna krigsförberedelser alltjämt på hälft. Allmän värnplikt infördes dden 1 september 1939 och Röda arméns numerär ökade från 1,5 till 5,5 miljoner man i juni 1941. Men då var stora delar av massarmén praktiskt taget outbildad.

General Zjukovs stab arbetade intensivt med en krigsplan i över ett år. Det var en renodlad angreppsplan utan defensiva element. Med en hård vänsterkrok skulle man genomborra Heeresgruppe Süd och avancera till Östersjökusten. Tyska underhållet skulle avskäras, likaså vägen till de rumänska oljefälten i Ploeşti.
”Om Ryssland hade tagit oljefälten hösten 1940 skulle det ha varit slutet för Tyskland”, sa Hitler till Mannerheim på dennes 75-årsdag.
Våren 1941 arbetades det på Zjukovs order hårt med väg-, järnvägs- och brobyggen i Sovjets västra delar samtidigt som äldre defensiva ställningar demolerades och mineringar röjdes. Därefter inleddes en massiv uppmarsch. Enbart vid rumänska gränsen stod i juni den 9. Stötarmén med sina 17 divisioner och 1 100 stridsvagnar redo att ta oljefälten.
Någon skriftlig anfallsorder har ännu inte hittats i öppna arkiv, men indiciebevisen om en rysk offensiv i juli-augusti 1941 är starka. Ryska arméns anfallsgruppering i juni 1941 var ett dödligt hot mot Tyskland. Men samtidigt var den fatalt sårbar eftersom strategiskt djup saknades och trupperna var avsedda för anfall, inte försvar.

I väst har det i decennier hävdats att Stalin efter det tyska angreppet skulle ha tappat fattningen och ytterligt nedstämd isolerat sig i en och en halv vecka innan han återkom för att leda försvaret. Loggboken i Kreml visar att detta är osant. Sovjets politiska och militära ledning arbetade praktiskt taget dag och natt i en veckas tid innan Stalin utmattad drog sig tillbaka till sin datja för en kort vila.
Stalin var övertygad om att Hitlers tilltag var irrationellt och utsiktslöst. Han visste att tyska armén inte var vinterutrustad och att kriget inte alls var över om så Moskva skulle falla. ”På vintern kan man inte föra krig”, upprepade Hitler för Mannerheim flera gånger under lunchen i tågvagnen den 4 juni 1942. Marskalken och hans följe bör ha haft svårt att hålla masken.
I Finland tog ”segereuforin och beredskapen att vara den tyska sidan till lags slut redan efter några veckor”, skrev historieprofessorn Manfred Menger, en tysk tung Finlandsexpert 1991. ”Redan på sensommaren började desillusioneringen. ...Tesen om Finlands separatkrig är inte enbart fiktion. ... Tyskland både kunde och måste acceptera Finlands separatkrig. Däremot var Finlands ansträngningar i riktning mot en separatfred oacceptabla.”

Stefan Forss är ledande forskare vid Utrikesministeriet och docent vid Försvarshögskolan.