Sjuk i dag, frisk i morgon

BDSM (Bondage Domination Sadomasochism Masochism), som beskrivs i reportaget på föregående uppslag, syftar på en serie extrema eller okonventionella sexualitetsuttryck. Deltagarna är frivilliga och samtyckande vuxna som hittar gemensamt välbefinnande genom olika former av maktutbyten. I sessionen kan ingå erotisk förnedring, smisk, bondage, underkastelse och rollspel.

Deltagarna följer överenskomna regler och planerar sina aktiviteter för att minimera psykiska och fysiska skador.

I några månader till anses de som tänder på det här lida av en störning i den sexuella preferensen. Från och med nästa år klassas fetischism, sadomasochism och transvestism inte längre som sjukdomar, enligt Institutet för hälsa och välfärd, THL.

Den så kallade ICD-klassificeringen är internationell och bestäms av Världshälsoorganisationen WHO, men varje land bestämmer hur den tillämpas. Claes Schmidt alias Sara Lund (bilden), som är svensk marknadschef, föreläsare, transvestit och komiker, har varit ”friskförklarad” sedan 2009 när Sverige avskrev transvestism som sjukdom. Nu följer Finland samma exempel.

Beslutet att ta bort diagnoserna från Finlands nationella ICD 10 (det finns flera olika system) motiveras med att de medicinska kriterierna för klassningen inte har varit klara. Diagnoserna används så sällan att varken vård, statistik eller forskning tar skada av att de avlägsnas, dessutom anses det kunna vara till men för de berörda att placeras i de här klasserna.

Enligt Jorma Komulainen, överläkare på THL, har samhällsattityderna förändrats i en sådan riktning att man inom läkarvetenskapen för några år sedan kände ett behov av att undersöka om diagnoserna är vettiga.

Under de senaste tio åren har nämnda diagnoser uppgetts som orsak till sjukvård färre än en gång om året. Det här kan tolkas som att inte heller läkare anser exempelvis transvestism vara en sjukdom, och att man ogärna använder diagnosen.

Komulainen medger, på ett filosofiskt plan, att föreställningarna i samhället påverkar sjukvården, vilket i sin tur påverkar läkarvetenskapen och riskanalyserna ända upp till WHO där alla initiativ till nya diagnoser tas.

Vad är det för vits att skapa nya diagnoser när man vet att åtminstone delar av dem kommer att förkastas?

Behandlingen av en sjukdom utgår ofta från en diagnos. Diagnoskoderna (som består av en bokstav och ett par siffror) är universella. Om en läkare i Vasa skriver en diagnos på en svenskspråkig patients modersmål kan den spansktalande turistläkaren på Playa del Inglés förstå koden. Koderna används när man prissätter exempelvis vårdperioder som hemkommunen ska ersätta.

Samtidigt tar man också inom läkarkåren ICD-10 med en nypa salt. Klassificeringarna är skapade av människan. De kan vara ofullständiga och fel, en del sjukdomar finns inte längre och andra saknas.

En diagnos tillkommer först när ett tillstånd eller beteende upplevs som problematiskt för individen eller, i betydande grad, för omgivningen. Vems röst som avgör i de fall dessa inte är av samma åsikt är en svår fråga, säger Jarmo Komulainen och nämner psykotiska tillstånd och minnesstörningar som exempel på sjukdomar som kan vara problematiska för både individen och omgivningen.

Läkemedelsindustrin försöker också dra nytta av diagnoserna för att sälja sina produkter. Därför behövs myndighetsinstanser och läkarexpertis som sätter upp regelverk.

Människan har skapat ett system enligt vilket hon försöker förstå och greppa världen, anpassa mänskliga variationer. Men vad vi anser vara en sjukdom och vår kunskap om dem förändras hela tiden.

Individen kan uppleva lättnad, i bästa fall hitta en gemenskap, när hon får en till synes adekvat förklaring på ett besvär. I andra fall kan diagnoser bidra till stigmatisering och fördomar.

Den symboliska betydelsen av att sjukdomsstämpeln suddas ut är stor. På en praktisk nivå ska man ändå inte förvänta sig omedelbar samhällsfrid. Individer som tillhör en könsminoritet eller sexuell minoritet bemöts fortfarande av tyst diskriminering, glåpord, strukturell ojämlikhet och fysiskt våld.

Homosexualitet avskrevs som sjukdom i Finland 1981. Så sent som förra sommaren attackerades Prideparaden och dess åskådare i Helsingfors, däribland barn, med tårgas av män som ansåg den anstötlig och sjuk.

Elakhet, fördomsfullhet och rasistiska tendenser kommer knappast att sjukdomsförklaras som beteendestörningar, trots att de är stora samhälleliga problem. Det skulle enligt överläkare Jarmo Komulainen gå stick i stäv med trenden att avmedikalisera allt som inte har direkt med sjukdom och läkarvård att göra, som i de aktuella fallen.

Transvestism, fetischism och sadomasochism kvarstår i WHO:s ICD-10. Först i slutet av det här årtiondet väntas en ny version, ICD-11. Komulainen vill inte sia om vilka sjukdomar vi har att se fram emot eller hur man i framtiden kommer att se på det som vi sjukdomsstämplar i dag.

Moraliska värderingar och åsikter ska inte få styra vad som diagnostiseras som en sjukdom.