På tiden att bita ifrån

Någonting håller på att hända. Någonting håller på att sticka upp huvudet i ett allt kallare klimat – och detta någonting är försett med en vass udd.

Allt fler har börjat fila på personliga strategier – och på sina hörntänder – för att kunna bita tillbaka. Bita tillbaka mot dem som för en högljudd och offentlig kampanj mot finlandssvenskar, invandrare, homosexuella, funktionshindrade eller andra minoriteter. Mot dem som ogenerat sysslar med hets mot folkgrupp, och förväntar sig ett tyst stöd eller rentav applåder av övriga åskådare.

Kollegan Marko Hietikko på Svenska Yle bloggar om hur han har fått nog av hätska påhopp på finlandssvenskheten. Han beskriver en scen på lokaltåget då två tjugoåriga kosmetikförsäljare spyr galla över ”hurrikärringar” som har fräckheten att tilltala dem på svenska i det stora varuhuset där de unga damerna jobbar. När han upplyser tjejerna om att svenskan enligt grundlagen är landets andra officiella språk svär de så att det osar, innan de byter tågvagn.

Och medpassagerarna, vad gör de? Ser på honom som på en dåre. Om det kändes pinsamt? Visst, medger Hietikko. Men också bra, för att han hade sagt emot.

Min Hbl-kollega, kulturchefen Philip Teir, berättar att han börjat inleda på svenska på stan allt oftare eftersom han inte tänker låta mobbarna sätta agendan. ”Lite på samma sätt som när Vanhanen uppmanade alla att inte skänka pengar till tiggarna i Helsingfors. Då började jag genast ge dem pengar.”

Ytterligare en arbetskompis berättar att hennes österbottniska föräldrar upplever att de på sistone blivit extra trevligt bemötta när de gästar huvudstaden och talar sitt modersmål – icke miljöskadade som de är. ”Som om många nu tydligt vill visa sitt stöd för det svenska.”

Tack Soini & co. för det. För på något sätt hänger det här ihop med vår nya riksdag och vårt politiska klimat.
När jag var ung student brukade vi odla uttrycket ”Köyhät kyykkyyn”. Och så skrattade vi med ungdomens övermod innan vi dränkte studiestödet i våta krogkvällar. Innerst inne räknade de flesta av oss med att få en hyfsad utbildning och ett bra (läs: välbetalt) jobb.

Nu upplever många att de fattiga förödmjukas på riktigt och att inkomstklyftorna bara vidgas. Skrattet har stelnat, och över en halv miljon finländare protesterade genom att rösta mot alla dem som tros gnaga på landets allt tunnare fettsvål. Enligt den framgångsrika proteströrelsen är finlandssvenskheten lika med en hungrig råtta.

Fast hatkampanjer mot finlandssvenskar är knappast något nytt under solen. ”I tiotals år har vi ju vetat att man inte ska tala svenska högt på stan”, som en bekant uttryckte det. De svenskspråkiga har lärt sig hukandets och hyschandets ABC så till den grad att det antagligen numera syns i vårt dna – våra barn lär sig snabbt samma sociala koder.

Men det är ingen känsla att vara stolt över när man i Esbobussen märker hur man liksom krymper ihop på sätet och försöker sänka rösten i hopp om att också det pratglada barnet ska tala lite tystare. Bara för att det glada pratet går på svenska. Bara för att man hela tiden, som en skottskrämd hare, väntar på att det där påhoppet som man själv upplevt så många gånger ska drabba barnet och punktera något för all framtid.

I stället skickar vi själva ut signaler till våra barn och godkänner spridandet av uppviglande smörja. Hur många gånger har inte du och jag låtsats som om vi inte bara var finskspråkiga utan också döva? Jag erkänner. Många gånger. För att det är lättare att låta dravlet gå in genom ena örat och ut genom det andra. Men det gör det ju inte. När tillräckligt mycket skit strömmat igenom skallen så lämnar det spår. Ett spår som i värsta fall blir allt djupare och träckigare och snart tär på självkänslan.

Jag sällar mig alltså härmed till skaran av folk som försöker bita ifrån. Sådana som journalisten Susanna Niinivaara. I en kolumn i senaste Kotiliesi med rubriken Håll käften! (Suu kiinni!) skriver hon att hon misstänker att det har blivit vanligare att offentligt racka ned på finlandssvenskar, och att fenomenet har fått luft under vingarna av den aggressiva ”pakkoruotsi-diskussionen” som till och med blev ett valtema. ”I debatterna om skolsvenskan handlar det inte bara om vilket språk barnet ska studera. Det handlar allt mer om vilket slags människor som ska tolereras i Finland”, skriver Niinivaara.

Hon uppmanar alla att reagera med ilska när någon uttalar sig (språk)rasistiskt. Och för att inte bli mållös gäller det att vara förberedd. Lite på samma sätt som jag minns att jag i tonåren bara väntade på att någon fräck typ skulle råka fråga vad jag glor på. ”Vet inte riktigt, jag måste hem och slå upp i biologiboken”, hade mitt svar blivit. Tyvärr har jag aldrig fått användning för det, men nu ska jag tänka ut nya varianter för att kunna bita huvudet av den som nästa gång klankar på en ”hurri” i spårvagnen.

Vad tänker du göra?