Filmfredag: Biograferna går som tåget

I veckan publicerades statistik som tyder på att de finländska biograferna slukar sisådär 49 procent av den totala kulturbesökarkakan. Det är goda nyheter för en film- och biografbransch som ännu på 1950-talet hävdade sig i konkurrensen, men som på 1960-talet stötte på svårigheter i kölvattnet av det finländska studiosystemets kollaps och televisionens segertåg.

Utvecklingen fortsatte de därpå följande årtiondena men nu var det VHS-stuket i kombination med ett tekniskt undermåligt biografnät och ett mer än lovligt insnöat inhemskt utbud som satte käppar i hjulet. Förutan ­Uuno Turhapuro, Numbskull Emptybrook på det tredje inhemska, skulle landsbygdsbiograferna ha slagits ut en gång för alla.

Det var då det. I år ser de inhemska biograferna med stora stygga Finnkino (nu i brittisk ägo, efter att svenska riskkapitalbolaget Ratos tackade för sig och kasserade in en realisationsvinst i mångmiljonklassen) i spetsen fram emot den bästa besökarsiffran på över trettio år!

Inte illa i en miljö som präglas av piratism, ett urstarkt tv-serieutbud (som ju tenderar att stjäla den mediepolitiska expertisens hela uppmärksamhet) och en på det allmänna planet tokvikande ekonomi.

En av de springande punkterna i sammanhanget är förstås den med rätta mycket omtalade digitaliseringsprocessen – filmbranschens motsvarighet till this little thing called "sote". Men minst lika centralt är den inhemska filmens segertåg som i ett europeiskt perspektiv närmast saknar motstycke.

Ännu intressantare blir det när man synar fenomenet i termer av "vi" och "dom", stadsmiljöer kontra bond­vischan. Där huvudstadspressen – HBL undantaget – fortsättningsvis svär i filmer som Q-teatteri-inspirerade Häiriötekijä insisterar folkets djupa led på att vallfärda till rullar i stil med Mielensäpahoittaja/Kverulanten och Napapiirin sankarit 2.

Vad det säger om den filmiska "modernismen" och stadskulturens vara eller icke vara törs man bara gissa, men frågan är om det inte bor en centerpartist i de flesta av oss. Filmkulturellt sett.

Tack och lov rör det på sig även på den punkten.

Tänker på Klaus Härö som var djärv nog att göra en "inhemsk" film på flytande estniska (Fäktaren), bara för att kassera in en potentiell Golden Globe- och Oscar-kandidatur på köpet.

Tänker också på Big Game-killen Jalmari Helander och Iron Sky-mannen Timo Vuorensola som envisas med att göra hos oss smått obekväma genrefilmer, detta samtidigt som man ställer in siktet på den internationella marknaden.

Det kan förvisso slå rejält fel, som i fallet med rysarkomedin Bunny the Killer Thing. Men försöka duger, nu när det här med "nordic noir" plötsligt är det mest gångbara av begrepp. Fattas bara att Saga Norén går över bron efter vatten och får en finländsk sidekick.