Oskyldig tills annat bevisas
Då VM avslutas i dag är det lätt att konstatera att friidrotten mår rätt bra. Men det finns naturligtvis saker som kunde vara bättre också.
Dopningen är ett ständigt återkommande ämne, ett ämne många älskar att älta. Ett komplext ämne, och ett problem som aldrig kommer att lämna idrotten i fred. Det kommer alltid att finnas idrottare som försöker nå toppen via en onaturlig väg.
Har personligen egentligen alltid varit tämligen ointresserad av dopning även om man inte glömmer Ben Johnson i första taget, inte Katrin Krabbe, Martti Vainio eller Lance Armstrong heller för den delen. Det är utmärkt att idrottare testas, det är bra att idrottare åker fast för det tyder på att systemet åtminstone i viss mån fungerar. Garanterat slinker alltjämt en del mindre, större fiskar också för den delen genom det nät antidopningsbyrån försöker lägga ut i tid och otid. Hur många som slinker igenom vet ingen. Cynikern säger alltför många, idealisten väldigt få. Sanningen ligger väl någonstans mitt emellan.
Wada har en svår uppgift att kämpa mot dagens farmakologi. En uppgift man skulle hoppas de alltid vann. De kommer byrån aldrig att göra men man har kommit en bra bit på vägen om systemet vore så pass vattentätt att låt oss säga hälften av fuskarna skulle åka fast. I dagens läge gör de knappast det.
Vem är dopad, vem inte? Experterna på puben, i hemmasoffan, på läktaren, bland press och idrottare har sina bestämda åsikter och fattar misstanke direkt då någon förbättrar sitt personliga rekord "för" mycket på en gång.
Jag följer själv devisen: oskyldig tills annat bevisas. En av grundpelarna i ett rättssamhälle och något också toppidrottarna borde garanteras. Däremot är jag definitivt av åsikten att de som åker fast första gången borde bli av med alla medaljer och rekord respektive idrottaren satt före hon eller han brinner. Åker du fast en andra gång ska du aldrig få tävla mer. Punkt slut. Så hur trevlig och ångerfull du än verkar Justin Gatlin så borde du inte vara med här.
Ett bra VM? Ja. Ett utmärkt VM? Skulle säga det trots att antalet världsrekord länge visade på noll. Där finns också en koppling till förbjudna substanser för en del världsrekord formligen stinker dopning.
Nivån i Peking har varit oerhört hög, Bolt upphör aldrig att fascinera, inte Farah, Dibaba och många andra heller. Mycket folk på plats i Fågelboet även om det ibland är lite si och så med sakkunskapen på läktaren. Här gäller hellre än bra, duger utmärkt det också.
Norden? Nordens sak är ytterligt svår. Ett ynka brons, bärgat av Tero Pitkämäki, har det blivit. Kanske dags att utöka samarbetet mellan nationerna i norr? Som Sveriges förra statsminister Göran Persson ofta uttryckte det: Ensam är inte stark.
Till sist: Ashton Eaton. 63 sekunder på sista varvet på 1 500 meter och världsrekord. Amerikanen är fenomenal.