"Våra möjligheter att reagera minskar"

Claus Jerker Lindroos kärlek till Afrika fick en dramatisk början. Bara några dagar in på hans första utlandspostering för Utrikesministeriet 1998 skakades Kenyas huvudstad Nairobi av al-Qaidas terrordåd mot USA:s ambassad.

– Det var tre kvarter från ambassaden och det var som en jordbävning. Över tvåhundra dog och tusentals skadades. Men efter det blev jag väldigt fäst vid landet och regionen, vid Afrika.

Brist på resurser

Lindroos karriär har handlat mycket om Afrika och bistånd sedan dess, med en avstickare till Dublin under några år. Sedan början av augusti är Claus Jerker Lindroos enhetschef för humanitär hjälp på Utrikesministeriet. Biståndet hör till det som drabbas hårdast av regeringens nedskärningar i nästa års budget – men pengarna för det humanitära arbetet drabbas inte lika hårt som anslagen för det långsiktiga utvecklingssamarbetet. Från 82,8 miljoner euro skärs anslagen ned till 70 miljoner euro.

– Våra möjligheter att reagera på plötsliga kriser minskar. När ebolakrisen bröt ut kunde vi ge 11 miljoner och det var ett väldigt värdefullt bidrag. Vi har snabbt kunnat mobilisera medel.

– I en krissituation är det både svårt och tungt att säga: Nej, vi har inga resurser. Spelrummet minskar, och vi kan inte reagera om det händer något stort och plötsligt. Då är det samtidigt ett stort tryck på att vi ska göra något, allmänheten ser att det finns de som behöver hjälp.

Men ett sådant scenario är inte omöjligt. I år har Utrikesministeriet redan delat ut 75 miljoner euro av de 82,8 miljoner som finns tillgängliga för i år. 7,8 miljoner euro finns kvar. Men kriserna tar inte slut, för tillfället är det mest akut att hjälpa offren för översvämningarna i Burma.

Råd med snöplogar

Finlands roll blir enligt Lindroos temporärt mindre.

– Men Finlands roll kommer att ha betydelse också i framtiden. Nu går det lite sämre, men på längre sikt går ekonomin säkert bättre och vi kan hjälpa mer. Vi kan fortsätta vara en relativt stor givare till organisationer som FN:s flyktingorgan UNHCR, FN:s hjälporgan för palestinierna UNRWA och FN:s koordinationsbyrå för det humanitära arbetet OCHA som vi har jobbat med i många år och har en bra dialog med.

Han påpekar att det är viktigt att se till att de inhemska organisationerna som Röda Korset och Kyrkans Utlandshjälp kan fortsätta sitt arbete för att inte gå miste om den expertis som finns.

– Vi hör ändå till den grupp länder – och den är inte så stor – som kan hjälpa, som är så utvecklade att vi kan klara utmaningar i vårt land själva även om vi säger att vi nu har nöd. Vi har våra snöplogar som står oanvända största delen av året men beredda att rycka ut när det behövs – men hur ska man göra till exempel i länderna i Sahelregionen i Afrika för att torkan som slår till med jämna mellanrum ska få mindre för­ödande följer?

I länder där man lever ur hand i mun är det svårare att avsätta pengar för beredskapen.

Exceptionellt läge

Samtidigt pågår det exceptionellt stora humanitära kriser i världen. Aldrig tidigare har fyra humanitära katastrofer av FN klassats som de svåraste någonsin, och aldrig tidigare har så många människor varit på flykt från sina hem: i slutet av fjol­året var 59,5 miljoner flyktingar.

– Antalet har ökat med 15 miljoner människor på fyra år, till stor del på grund av Syrien. Men det märks mest i grannländerna: Turkiet, Jordanien och Libanon. Libanon har tagit emot mängder av flyktingar i förhållande till sin befolkning; det är som om Finland plötsligt hade fått en miljon flyktingar från ett grannland.

Lindroos pekar på en stor skillnad jämfört med tidigare flyktingströmmar. Tidigare fanns en realistisk chans att de som flytt någorlunda snabbt kunde återvända hem.

– När det gäller Syrien är det svårt att se hur de skulle kunna eller vilja återvända. Här måste vi minnas att det är en hög tröskel för vem som helst att lämna allt bakom sig och bege sig ut på en livsfarlig resa. Vi måste värna om människovärdet i sig.

Claus Jerker Lindroos säger sig förvånas över hur lite dialog det förs till exempel mellan Europa och de länder i Afrika därifrån många flyr, men där det inte råder direkt krigstillstånd.

– Varför engagerar sig inte ländernas ledning i att många invånare dör när de flyr genom Sahara och över Medelhavet. En betydande del av befolkningen i många länder lever i förhållanden där det inte finns några egentliga framtidsutsikter. Det skulle vara viktigt med en bättre dialog innan krisen blir akut, innan de landar på Europas stränder.

FN har i år bett det internationella samfundet om mer pengar för de humanitära kriserna än någonsin tidigare: nästan 20 miljarder euro.

– FN har inte ens fått in hälften ännu. Många av de traditionella givarländerna befinner sig också i en svår situation. Det är inte heller lätt att få pengar till långvariga kriser, i Syrien var det till exempel lättare i början.

Det humanitära urholkas

Vid sidan av det enorma finansiella behovet finns det andra stora utmaningar när det gäller det humanitära arbetet:

– Respekten för de internationella organisationerna minskar. Delvis beror det på att strukturerna i samhället bryts ner under långa kriser, det ser man i många så kallade kroniska mottagare av humanitär hjälp som Somalia och Afghanistan.

Läget är akut på de områden som kontrolleras av Islamiska staten, IS, den extremistiska sunnirörelsen som lagt under sig stora delar av Syriens och Iraks territorium. Det finns ingen förhandlingskontakt med dem och organisationerna har mycket små möjligheter att få in hjälp på deras områden.

– Det blir allt farligare att jobba på fältet. Jag har väldigt stor respekt för dem som gör det. Det är en sak att sitta på ett kontor i en huvudstad och allokera pengar, men en annan sak att till exempel vara i Sydsudan med stor risk för sin egen säkerhet.

Att hjälparbetarna inte längre respekteras är en skrämmande utveckling.

– Det barbariska som sker till exempel i Syrien berättar bara om hur människor fungerar i kriser, det påminner om att det kan hända var som helst om alla strukturer omkring en bryts samman. I sista hand är människan ganska brutal.

Men Lindroos varnar för att klassa hela folk på grund av de nyheter som kablas ut.

– Det är inte så att människor i någon del av världen är grymmare än andra, även om den bild av till exempel Afrika som främst förmedlas handlar om krig, katastrofer och sjukdomar. Det gör att människor tror att afrikanerna är mer benägna än andra att förstöra sin egen livsmiljö, men så är det ju inte. Jag har sällan känt mig så välkomnad som i Afrika.