CHL – mer än en tränings­turnering?

48 europeiska klubbar möts för att avgöra vem som är bäst på kontinenten. Det borde vara säsongens höjdpunkt för landets hockeyfantaster, som VM för dem som föredrar att följa klubbhockey. Eller åtminstone för dem som råkar vara anhängare av lagen i årets upplaga: Blues, HIFK, JYP, KalPa, Kärpät, Lukko, Tappara och TPS.
På de finländska lagens gemensamma pressinfo inför turneringen verkar ändå alla, från CHL:s vd Martin Baumann till tränarna och spelarna på plats, känna ett behov av att övertyga journalisterna om att CHL är något viktigt. De säger att det internationella alltid engagerar, att de säkert kommer att lyckas med att få läktarna fullsatta, att de verkligen vill ta sig vidare i turneringen och att stämningen under matcherna i fjol var enastående. Markus Autero, sportchef för MTV som sänder matcherna i Finland, påpekar till och med att det inte alls är något konstgjort med en turnering där Europas topplag möts, även om Europas tuffaste liga KHL inte råkar vara med.

Det är lätt att förstå arrangörernas oro över att CHL inte tas på allvar. Försöken att skapa någon sorts Europamästerskap inom ishockeyn har varit otaliga sedan Europacupen lades ned år 1996. European Hockey League, European Champions Cup, European Trophy och den första Champions Hockey League år 2008. Publiken kunde bli förvirrad av mindre och det är svårt att ta på allvar något som läggs ned ett par år senare.
Ändå var jag själv som tonåring mäkta imponerad av CHL 2008, där Blues och Kärpät var med. Ishallen i Esbo rustades upp av CHL:s marknadsföringsteam och spelarna bar enhetliga reklamfria spelskjortor i motsats till de lapptäcken finländarna vanligtvis har. Det gav ett professionellt intryck i jämförelse med den inhemska ligan och dessutom fick man njuta av tuffa spel på plan. En stund kändes det som att det med tiden faktiskt kunde bli till något stort, men så ställdes nästa säsong in efter att sponsorerna dragit in sitt stöd på grund av den ekonomiska krisen. Så var den sagan slut.

Jag har svårt att sätta fingret på vad det var som gjorde att CHL då kändes mer lovande än CHL nu. Antalet lag är fyra gånger större och det finns säkert mycket man lärt sig från det första försöket. Samtidigt saknas ändå de ryska klubbarna och tidpunkten i början av augusti för oundvikligen tankarna till en träningsturnering, hur praktiskt det än må vara. Det största problemet är ändå ivern att övertyga oss om att det är något bra vi har framför oss: marknadsföring i all ära, men om själva produkten är bra behöver man inte övertyga medier och publik om att den är det. Då borde det vara självklart att den är det.
Vi får hoppas att det är jag som har fel och att den andra säsongen tas väl emot av publiken och att CHL faktiskt blir stort, uppskattat och mer långlivat än sina föregångare. Personligen har jag nämligen svårt att komma på något i idrottsväg som skulle vara roligare än en stor europeisk hockeyliga.