Inlägget: Smutsen går inte att sopa under mattan

Friidrottspamparna har gjort sitt bästa för att knuffa skeletten tillbaka in i garderoberna. Men pluggar du ett hål börjar det läcka någon annanstans. När segraren löper i mål ett par timmar senare och höjer sina spinkiga armar mot den askgråa himlen hyllas han som Pekings första världsmästare. Men. Många kommer att fundera.

Internationella friidrottsförbundet anklagas för att ha mörklagt en undersökning som avslöjade att omkring en tredjedel av friidrottarna i VM i Daegu 2011 dopat sig. Enligt Sunday Times och ARD hade omkring en tredjedel av friidrottarna i en enkät medgett att de använt förbjudna preparat under de tolv föregående månaderna, men Iaaf hade hindrat forskarna från att offentliggöra resultaten.

Enkäten är bara den senaste i en rad avslöjanden som skakat om friidrotten i grundvalarna. Sunday Times och ARD rapporterade att 800 av 5 000 testade friidrottare under åren 2001–2012 uppvisat avvikande värden i blodprover – och att en tredjedel av alla VM- och OS-medaljer i friidrottens uthållighetsgrenar under åren 2001–2012 vunnits av friidrottare som misstänks för dopning. Iaaf anklagades för att ha hemlighållit uppgifterna och sett de avvikande blodvärdena mellan fingrarna för att undvika skandaler.

Iaafs reaktion? Total dementi.

Enligt Iaaf är påståendena "sensationalistiska och vilseledande". Iaaf säger sig också ha "allvarliga invändningar" mot konklusionerna av enkäten i Daegu.

Den legendariska före detta löparen Sebastian Coe som vill bli ny ordförande rasade över att medierna "förklarat krig" mot friidrotten. Brukar alltid hjälpa att rikta sin ilska mot budbäraren.

Iaaf har förstås vissa poänger. Blodproverna var inga dopningstester och en stor del av de avvikande värdena kan säkerligen förklaras med helt naturliga skäl. Blodproverna togs innan det biologiska passet trädde i kraft och sedan dess har friidrotten – precis som cykelsporten och längdåkningen – blivit betydligt renare. Många av de suspekta friidrottarna har åkt fast senare.

Men i längden går det inte att sopa problemen under mattan. Cykelsporten körde med samma taktik i åratal. Först mot slutet av 2000-talet när fransmännen blivit tillräckligt utleda på att stöddiga amerikaner sopar landsvägen med dem i deras egen nationalsport började Lenin-statyerna välta omkull. Till slut tog de amerikanska myndigheterna tag i saken och också cykelsportens största ikon Lance Armstrong fälldes och fråntogs sina historiska sju segrar i Tour de France.

Den internationella cykelunionen UCI:s nya ledarskap med nya ordföranden Brian Cookson tillsatte en oberoende kommission för att utreda cykelsportens mörka förflutna. Slutsatserna som presenterades i våras var komprometterande: Fram till slutet av 2000-talet lyfte UCI inte ett finger för att göra slut med dopningen, utan koncentrerade sig på att undvika skandaler. UCI:s dåvarande ledarskap med ordföranden Pat McQuaid och hedersordföranden Hein Verbruggen i spetsen hade nära relationer till stjärncyklisterna och utnyttjade sitt inflytande för att skydda dem och undergräva antidopningsarbetet.

Som en följd av avslöjandena har cykelsporten stämplats som en smutsig sport. Men efter den tunga processen har cykelsporten förvandlats i grunden och går numera i spetsen för antidopningsarbetet.

Friidrotten har ännu inte vågat möta sitt förflutna. I stället har Iaaf velat tiga ihjäl problemen, väl medvetet om att en serie dopningsskandaler skulle kunna bli ödesdiger för friidrottens framtid. Friidrotten kämpar redan för sin överlevnad i konkurrens med mediesexigare sporter som fotboll och basket.

Friidrott handlar till stor del om centimeter, meter, sekunder och minuter. Om en stor del av världsrekorden och toppnoteringarna skulle visa sig vara båg skulle friidrottens trovärdighet försvinna snabbt som en badanka i Stilla havet.

Om friidrotten inte vågar möta sitt förflutna, kan friidrotten inte heller ta itu med problemen som finns inom sporten i dag. Det är ett välkänt faktum att antidopningssystemet i friidrottens stornationer Jamaica och Kenya fungerar dåligt. En del experter har ifrågasatt det biologiska passet och hävdat att systemet inte fungerar tillräckligt bra i hela världen.

Det biologiska passet är ett utmärkt verktyg för att avslöja dopning och lanserades först av cykelsportens UCI. Flera andra grenförbund har följt efter, men UCI övervakar det biologiska passet betydligt mera effektivt än något av de andra grenförbunden (se grafiken). Jag ställer mig tveksam till hur bra det i själva verket fungerar inom friidrotten (för att inte nämna simning och skidskytte). En sak är säker – det förekommer mer dopning inom friidrotten än Iaaf vill medge.

Iaaf har dock kontrat. Häromdagen meddelades att 28 friidrottare åkt fast i återtester av blodprover som tagits under VM 2005 och 2007. I början av veckan fråntogs den turkiska medeldistansaren Asli Cakir Alptekin sina guldmedaljer i OS och EM 2012 på grund av oklarheter i hennes biologiska pass. I vintras stängde ryska friidrottsförbundet av fyra elitgångare, bland dem tre färska OS-guldmedaljörer. Risken att åka fast åratal i efterskott fungerar som ett tungt avskräckande vapen.

Något överraskande medger Iaaf nu (efter The Guardians nya avslöjande) att bara en tredjedel av friidrottarna i VM i Peking kommer att bli testade. I Daegu och Moskva testades alla minst en gång. Iaaf hävdar att det är mer effektivt att precisionstesta, men särskilt bra PR är det ju inte i det här skedet.

Tidigt i dag väljer Iaaf en ny ordförande, i stället för avgående Lamine Diack. Antingen kommer den ukrainska stavlegenden Sergej Bubka eller den fyrfaldiga OS-guldmedaljören Sebastian Coe att försöka lotsa Iaaf genom stormarna. ­Ingen tacksam uppgift han står inför. Han kan börja med att sluta förneka problemen och i stället ta itu med dem – på ett transparent sätt.

Fälld. Den turkiska medeldistansaren Asli Cakir Alptekin fråntogs sina guldmedaljer i OS och EM 2012 på grund av oklarheter i hennes biologiska pass. Hon blev också avstängd i åtta år.