Talkogänget vill återskapa 30-talets ordning i Vallgård

En av stugorna i Vallgårds koloniträdgård skiljer sig klart från de övriga 169 stugorna. Den här lilla, gulmålade stugan på bara tio kvadratmeter är den sista i ursprungligt skick, byggd enligt ritningar som arkitekterna Birger Brunila och Väinö Tuukkanen signerat 1932, samma år då koloniträdgården grundades.
 

Peter Hiltunen är eldsjälen som i dag ansvarar för stugan och den omkringliggande lotten. Han är styrelsemedlem och föreningens museiansvarig.

– Koloniträdgårdsföreningen löste in den här stugan 1977. Den visar en realistisk bild av hur arbetarfamiljer tillbringade sina somrar här på 1930-talet. När en familj skrev hyreskontrakt med staden fick den noggranna stugritningar i sin hand. Alla stugor skulle byggas enligt samma modell, berättar Hiltunen.

Museet är, liksom resten av de allmänna områdena i trädgården, öppet för allmänheten under sommaren. Stugan är fylld med verktyg och kärl som under olika tider har använts i koloniträdgården.

– Talkogänget odlar museets trädgård enligt stadens trädgårdskonsulent Elisabeth Kochs ritningar. På den tiden skulle varje trädgård bestå av en nyttoodling, en fruktträdgård och av prydnadsväxter. Det sista var nytt på 1930-talet, tidigare hade man ansett att det var slöseri att odla annat än sådant som gick att äta.

Nu växer här brustna hjärtan, bellis, revsuga, borstnejlika och andra perenner som var vanliga då, under koloniträdgårdens första årtionde.

– Koloniträdgården blomstrade på 1930-talet. Här bokstavligen kryllade av barn sommartid. Syrénbersån var viktig, där kunde de vuxna sitta i fred, skyddade från flanörernas nyfikna blickar, och samtidigt hålla ett öga på småbarnen som lekte.

Gammal herrgårdsåker

Hiltunen har läst på om stadens historia och vet berätta att dalen där koloniträdgården stått i över 80 år tidigare har varit strandäng, kålåker och fungerat som betesmarker för brandkårens hästar. Vallgårdsdalen har tillhört Gumtäkts herrgård.

– Så här firade en mönsterfamilj sommar. Här skulle de lära sig att odla grönsaker, rotfrukter och bär för att bli friskare. Folk åt överlag väldigt ensidigt i början av seklet, det var mest potatis, strömming och sill, så stadsborna var ofta sjuka.

Hiltunen skissar upp en bild av hur hela släkten samlades på en liten kolonilott under sommarsöndagar för att njuta av lunch ute i det fria. Man grillade inte och sallad räknades knappast som människoföda på den tiden, utan maten tillreddes på spritkök som familjerna tog med sig från staden.

Historien är viktig för Peter Hiltunen. Att bevara koloniträdgården i samma stil som den planerades var också orsaken till att han gick med i styrelsen.

– Koloniträdgården missköttes i slutet av 1990-talet. Det byggdes för stora stugor och man odlade växter som var främmande i koloniträdgårdar. Stadsmuseet reagerade också. Tillsammans med staden inledde föreningen arbetet med att förnya planen. Det resulterade för några år sedan i att området fick en detaljplan, som ska bevara koloniträdgården i dess ursprungsskick. Det här är viktigt! poängterar Hiltunen.

En rosa mormorsstuga

Nu råder strikta regler i trädgården igen. Den som vill bygga om eller utvidga sin stuga får göra det med tillstånd av styrelsen, enligt noggranna instruktioner. Ulla Gripenberg är en av dem som har byggt till. Hennes tidigare lilla stuga på tolv kvadrat har numera också en stor glasveranda, byggd enligt föreningens typritningar.

– Tidigare kunde jag inte duka kaffebordet någonstans om jag fick gäster en regnig dag. Inomhus fanns inte plats för besökare. Nu har jag en ljus veranda med plats för ett matbord, säger Gripenberg och visar upp sitt blommiga sommarrum.

Det är inrett helt i vitt med rosa rosor på kuddar, gardiner och servetter. I en vas på bordet finns blommor plockade i den egna trädgården: förgätmigej, syren och de sista narcisserna.

– Det här är klassisk finlandssvensk mommo-stil. Jag har fyndat möbler på loppis och på Återvinningscentralen och målat allt vitt. I tyger och textilier har jag valt rosenmönster och anilinfärg.

På utsidan fortsätter samma färgtema, stugan är svagt rosa med ljusgröna knutar.

– Stugan var herrgårdsgul då jag köpte den för fjorton år sedan. Men jag tyckte att rosa skulle smälta bättre in i den grönskande trädgården.

Inne på väggarna hänger tavlor som Ulla Gripenberg själv har målat. Och det var så det hela började.

– Jag gick en målarkurs som ordnades i samlingshuset här i koloniträdgården. En dag läste jag en annons på anslagstavlan att en stuga är till salu. Det var en lördag. På måndagen hade jag köpt stugan, efter att döttrar och svärsöner lovat ställa upp och hjälpa mig att sätta trädgården i skick.

Då visste Gripenberg inget om trädgårdsodling, nyttoväxter eller perenner.

– Nu har jag blivit trädgårdsgalen. Förr var jag en asfaltblomma, som ung förstod jag aldrig min egen mamma som gillade att påta i jorden. Nu följer jag med alla trädgårdsprogram som visas i tv och ägnar vintern åt att planera vad jag ska plantera på lotten.

Numera bor hon hela sommaren i stugan, ofta tillsammans med sambon. Hem till Drumsö flyttar hon först när kvällarna börjar mörkna. Ibland får hon besök av barnbarnen, som gillar att sova över i stugan och gå på skattjakt i trädgården.

Arbete varvat med fester

Trädgården prunkar av perenner, hallonbuskar, syrener och prästkragar. Äppel- och plommonträden ger så riklig skörd att hon fortfarande har frysboxen full av mos från förra sommaren. I rabatterna trivs såväl vallmo som oregano i en salig blandning av ordning och struktur.

– Många här tycker att prästkragar är ogräs, man får inte ha för mycket av dem. Men jag brukar flytta prästkragar till ställen där det annars är tomt.

Trots att kolonilotten i Vallgård betyder strikta regler och hårt arbete medför den också mycket, såsom nya vänner, ett socialt sammanhang och roliga sommarfester.

– Jag har i många år varit värdinna för midsommarlunchen. Den dukas upp för nästan hundra personer. I år var jag inte längre ansvarig för den, men deltog nog i förberedelserna. Lunchen är en fin gammal tradition, precis som augustifesten i slutet av sommaren. Alla deltar i dem.

Det finns egentligen bara en sak som harmar Ulla Gripenberg med livet i koloniträdgården:

– Min syster har sommarstuga i Nagu och den hinner jag sällan besöka sommartid. Åker man ända ditut kommer vill man stanna en hel vecka. Men så länge kan jag inte vara borta härifrån. Jag åker inte ens in till centrum, det här stället är ett paradis på sommaren!