Den belgiska rätten att dö

Detta för att inte utesluta någon på åldersgrund i fall där det är frågan om ett obotligt tillstånd där all tänkbar behandling getts och all fortsatt vård förlänger ett omänskligt lidande.

Även om lagen var omstridd antogs den i parlamentet på under ett år.

Eutanasi handlar om självbestämmande och människovärde, i motsats till hur många kanske uppfattat det. Det uppskattas att eutanasi föregår 1,9 procent av dödsfallen i Belgien, det vill säga ungefär 1900 fall årligen. Ingen minderårig har ännu begärt eutanasi.

Dödshjälp kan bara ges på begäran av den patient som befinner sig i ett medicinskt sett utsiktslöst tillstånd, som medför ett outhärdligt fysiskt och psykiskt lidande som inte kan lindras och som är följden av ett obotligt tillstånd som uppkommit av en sjukdom eller olycka. Den vårdande läkaren avgör om det verkligen är frågan om en medicinskt sett hopplös situation.

En läkare har naturligtvis rätt att vägra ge sitt samtycke. Den ansvariga läkaren konsulterar en annan läkare för en oberoende bedömning, ibland även en tredje läkare. Alla fall meddelas till en statlig kontrollkommission. Vid eutanasi försätts patienten enligt egen önskan först i djup koma och ges sedan en annan substans så att hjärtat slutar slå.

Den absoluta auktoriteten på området är Wim Distelmans, onkolog och professor i palliativ medicin vid Vrije Universiteit Brussel. Eutanasi som term kommer från grekiskans begrepp för en god död. Det är något som utförs under strikta villkor av en läkare, möjligtvis av patienten själv. Distelmans anför som motivering att framstegen inom medicinen och livsförlängande behandling lett till etiska problem som man inte hade för femtio år sedan och att dödsbegreppet nu för tiden är ett annat.

Medicinska beslut som påverkar livets slut fattas regelbundet, men i bara en del av fallen betecknas den medicinska faktorn som eutanasi, ett begrepp som kanske allmänspråkligt fått en negativ klang. Wim Distelmans motsätter sig det moraliska fördömandet av det som kallas aktiv dödshjälp, som alltså praktiseras i Belgien, och bestrider att någon dödshjälp i egentlig mening skulle vara passiv; tvärtom skulle många förfaranden som betecknas som passiv eutanasi resultera i ett omänskligt lidande.

Sedan eutanasilagstiftningen antogs har dödshjälp blivit alltmer accepterad bland de belgiska läkarna. Upp till 90 procent av läkarna säger sig vara införstådda med eutanasi för terminalt sjuka patienter med kraftiga okontrollerbara smärtor eller annat lidande.

Vad gäller läget i Finland har jag hört sägas att eutanasi inte är en väsentlig fråga. Men om livet blir till bara tortyr och det inte finns någon framtid så verkar det som ett dåligt generellt argument att anföra.

Våra krönikörer utomlands: Anna Svartström i Stockholm, Anna-Lena Laurén i Moskva, Juri von Bonsdorff i Washington DC, Peter Loewe i Rom och Anna-Karin Friis i Bryssel.