Patagonien tur och retur
Egentligen skulle vi resa till Odessa för att se filmhistoriens mest berömda trappa, samt Sevastopol och Jalta. Men så tog Putin Krim. Det blev Patagonien i stället. Det går säkert för annektering.
Det blev en två veckors resa med Golden Princess, trots våra fördomar om lyxkryssningar.
En vecka före avresan hade vi turen att få tips om en resebok: Bruce Chatwins I Patagonien, utgiven 1977. Utan boken hade resan förlorat hälften av sin tjusning. Det blev natur i stället för historia och kultur.
Substitutet överträffade förväntningarna.
Den första aningen om Pampas fick vi i en äkta estancia, inte i Samborombon men inte heller långt från Rio de la Plata, som betyder "plattland" (från indianska "quechua"). Ett trädlöst slättland, mer än dubbelt så stort som Finland.
Gauchon – Argentinas cowboy
På dessa fria vidder levde gauchon, ursprungligen guachon, i Chile huason, lika romantiserad som den amerikanska cowboyn.
Gauchon var den lägsta kasten i Argentina, men hjälte i Ricardo Güiraldes Don Segundo Sombra och José Hernández El gaucho Martin Ferreo.
När de spanska invandrarna slogs mot indianerna träffade Romeo ibland Julia. Konsekvensen blev ofta en oäkting, gaucho. Han ägde sin häst, sin kniv instucken i bältet bakom ryggen och sin poncho, som var både filt, sadel och sköld vid knivslagsmål.
Gauchon arbetade en eller två månader per år för olika rancheros. Annars strövade han omkring, i den största frihet, som Harry Martinsons vagabond.
Det fanns också dåliga gauchos. Tjuvar och banditer, ett laglöst slödder.
Gauchon dog ut när jorden på Pampas styckades upp på 1800-talet och rancherna fick gränser. Gauchon blev arbetare.
Bruce Chatwin betraktade sig själv som nomad. Han vandrade och liftade genom Patagonien. På jakt efter den gyllene tidsålder som upphörde "när människorna slutade att dra på jakt, bosatte sig i hus och satte igång med det dagliga knoget". Eller egentligen tidigare. "Abel var herde och Kain brukade jorden", enligt Moseboken
Ett hav av buskar
Från Buenos Aires seglar vi med lots över den grunda Rio Plata till Montevideo, sedan söderut mot Puerto Madryn. Här steg pastor Michael Jones Wales i land 1865 i spetsen för 153 bosättare, för att leda vatten från floden Chubut.
Det var inget Rio Grande, utan ett vattendrag av Sjundeå ås storlek. Men walesarna bet sig fast, och deras spår syns ännu i dag.
Här börjar Patagonien. Som ett grönt hav av buskar. Vi har god tid att beskåda det, under en "scenic ride" (översatt till svenska "tråkig bussresa") till Punta Tombo. Men vi får se vild natur med strutsliknande rheas och den argentinska laman, guanacon.
Målet är resan värd. En andlöst naturskön, bruten kust, och ett paradis för pingviner. Och en kryssning med strandhugg är ett bättre sätt att se Patagonien än att lida mil efter mil i buss.
Världens ände
Enligt Chatwin slog själva ordet Patagonien ner i den västerländska föreställningsvärlden som en metafor för det yttersta, för den gräns som ingen kunde passera. En sinnebild för världens ände.
Innan vi seglar ännu längre söderut skall vi besöka Falklandsöarna. Men därav blir intet. Världens värsta läkust förnekar sig inte. Det blåser 7 beaufort i Stanley med hot om värre. Landstigningsbåtarna sätts ut, men tas upp igen. Risken för att turisterna blir strandsatta är för stor.
Vi får se öarna från redden. Det är inte första gången det händer. Flera av våra medresenärer har försökt komma till öarna både en och två gånger, utan att lyckas. Utfärderna dit var tidigt slutsålda.
Fartygets 376 britter är besvikna över att inte få besöka sina ärans fält från Falklandskriget 1982, där Storbritannien segrade efter 74 dagars krig som kostade 255 brittiska liv. Argentinarna förlorade 649, av dem 323 på kryssaren General Belgrado som sänktes med torpeder från andra världskriget.
Politiskt blev kriget en lika stor framgång för premiärminister Margaret Thatcher som annekteringen av Krim för Putin.
Såren efter kriget är inte läkta. Två britter har i land sett skyltar med "engelsmän inte välkomna". De är förbittrade: "Vi har ju varit på Falklandsöarna sedan 1600-talet".
Britternas besvikelse över de osedda slagfälten dränks traditionellt i whisky när vi kommer till Kap Horn. Vädret strålar. Stilla havet möter Atlanten i en vänlig handskakning. Alla däck fylls av folk i dunjackor, med dragna kameror. När Cabo des Hornos reser sig framför stäven blir stämningen euforisk.
Golden Princess girar först mot styrbord, sedan mot babord för att ge alla en chans att se den gröna holmen med de taggiga bergen bakom, och ett litet hus på kullen i förgrunden.
Världens sydligaste stad
Nästa hamn efter Beagle’s tunnel, döpt efter Charles Darwins berömda fartyg, är Ushuaia, världens sydligaste stad. Dess ljus avtecknar sig i gryningen mot Eldslandets snöklädda berg. Innan vi reste visste vi inte att den fanns.
Ushuaia tog sin början när den anglikanska pastorn W.H. Stirling byggde ett missionshus där 1869. Kolonin klarade sig i 16 år, "sedan kom argentinska flottan och indianerna dog av mässling och lunginflammation" (Chatwin).
Så hittade man på att bygga ett fängelse, ett slags tvångskolonisation. En stor del av staden, liksom världens sydligaste järnväg, är byggd av fångar. Fängelset stängdes först 1947. Det är nu ett museum som påminner om Dostojevskis fånglägerskildringar. Patagonien är Sydamerikas Sibirien, Ushuaia Argentinas Ivalo.
Quisas - kanske
Patagonien är inget land för känsliga. Det är "en hård härskarinna. Hon trollbinder. En häxa. Hon tar en i sina armar och släpper aldrig taget".
Från 1980-talet har Ushuaia industrialiserats och saknar enligt vår guide "arbetslösa, tiggare och uteliggare".
Lika skrytsam är guiden i Punta Arenas: "Arbetslösheten är två procent. Vi har olja, gas och kol, som skeppas till Kina från Puerto Montt. Vi har dåligt väder, men vi har tid. Det tar 20 minuter att få ett stekt ägg. Om man frågar något är svaret alltid "quisas", kanske. Man kan inte köpa paraplyer, de skulle ändå blåsa bort. Vi spelar innesporter som basketboll i stället för fotboll."
Punta Arenas är en gudsförgäten plats, men det riskerar inte att bli annekterat eller bombat,
Vi seglar vidare, utan att se de utlovade glaciärerna. Det regnar och blåser. På morgonen får vi höra att det blåst 11 beaufort, lika med "svår storm", men det var klockan två på natten när vi sov efter att ha ätit sjösjukepiller. Vår kryssning i mars är den sista före vintern.
Resans sista exkursion gör vi i Puerto Montt, grundad 1853 och byggd främst av tyskar. Guiden förklarar att den första generationen arbetade 18 timmar om dagen, nästa 16 timmar, följande 14 timmar och den nu levande 12 timmar om dagen.
Vi gör en vandring i resterna av den fuktiga, tempererade skogen Lahuen Nadi. Ett alerce träd är 1 600 år gammalt.
Tyskarna, röjde med protestantisk arbetsmoral skog och mark. De var immigranter för 150 år sedan. Redskapen som de hämtade med sig från Bayern finns nu på ett museum. Mitt ressällskap, fru Johansson, säger att de är alldeles likadana som i hennes svärfars lotshemman på Delholmen i Pellinge.
Där finns också väggbonader: "Gott bleibe bei uns, denn es wirt Abend werden". Det gäller för hela världen i dag.
Vår sista hamn är Valencia, därifrån vi åker direkt till flygfältet i Santiago.
När jag spanar upp mot höjden där Pablo Neruda i ett av sina fyra hem brukade fira nyår med vin och sköna kvinnor ser jag ett märkligt dis. Är det smog, en av de välsignelser Kains efterkommande hämtat med sig?
Nej, det är en alldeles vanlig skogsbrand. Vi minns att vi föregående kväll sett ett eldhav i BBC:s nyheter.