Afrika vill inte ha våra plåster

Då hade jag just fyllt 12 och älskade Wham över allt på jorden. När mina idoler deltog i Band Aid tillsammans med en mängd andra musiker och sjöng in pengar för de svältande barnen i Etiopien med Do They Know It’s Christmas Time tyckte jag det var fint. Jag var en liten idealist som bara ville världen väl – och att jag kunde bidra genom att köpa singlen gjorde mig stolt.

Och nu är det Band Aid-dags igen. Jag har just fyllt 42 och har besökt en hel del utvecklingsländer, bland annat fem afrikanska. Den lilla idea- listen finns kvar inom mig, men har fått ett skal av realism och till en del cynism. Så mycket som jag läst och skrivit om bistånd och utveckling vet jag att de snabba lösningarna inte finns – och att våra västerländska plåster måste sättas på plats av de lokala invånarna om de alls ska fungera.

Den nya Band Aid-truppen steg ur sina limousiner och samlades i skivstudion i London den 15 november för att banda den nya versionen till förmån för offren för ebolaepidemin och bara tre dagar efter att den släppts kunde de brittiska medierna rapportera att det är den snabbast säljande låten i år.

Men lika snabbt växer kritiken. Speciellt i de brittiska medierna tävlar kolumnisterna om att sabla ned såväl de smöriga och osanna orden i den första versionen som Bob Geldof för att han vill få vara den vite mannen som räddar afrikanerna. Geldofs kritik av sångerskan Adele för att hon inte deltog har fått en häftig motreaktion – speciellt som det visade sig att hon i all tysthet gjort en stor donation till arbetet mot ebola.

Men också i Afrika reagerar man med såväl förbluffelse som ogillande. När tv-nätverket al-Jazira har intervjuat forskare och tyckare i olika länder i Afrika radar de upp ord som kliché, nedlåtande, patriarkalisk, överflödig, problematisk, stämplande och bristande i originalitet – afrikanska musiker har redan släppt flera skivor för att samla pengar till kampen mot ebola.

Till exempel säger finansanalytikerna Dawit Gebreselassie från Etiopien att landet fortfarande försöker tvätta bort stämpeln man fick 1984 av fattigdom och hunger, men att varje Band Aid-initiativ väcker till liv minnet av svälten och gör det svårare för folk att se att Etiopien har förändrats enormt mycket på 30 år. Hur många vet att landets genomsnittliga tillväxt har varit över 10 procent under de senaste tio åren och att ekonomin är den femte största i Afrika söder om Sahara?

Att det behövs mera pengar till kampen mot ebola är självklart. En mängd FN-organisationer, Röda Korset, Världsbanken, Läkare utan gränser och andra gick i september samman för att grunda Global Ebola Response – ett samarbete för att bekämpa ebola. De har vädjat om cirka 1,2 miljarder euro för ebola-arbetet – 50 procent har hittills samlats ihop.

Men om det bästa sättet är att samla en drös stenrika artister och sjunga – en som tur omarbetad version – av den gamla slagdängan är ju frågan. Redan nu befarar många att sången i värsta fall kan få motsatt inverkan: att den ökar rädslan för att alla västafrikaner bär på smittan. Hysterin kring ebola i USA visar att rädslan för sjukdomen inte alltid har några proportioner.

Risken finns att Geldof och de and- ra borde ha gjort som Adele – i all tysthet skänkt miljoner till arbetet mot ebola. Det hade kanske gjort mera gott och mindre ont – men förstås inte genererat all denna publicitet.

Skribenten är utrikesredaktör på Hufvudstadsbladet.