Ny front mot halshuggarna

För några dagar sedan visade CNN här i USA en dokumentär om massakern i shoppingcentret Westgate i Nairobi för ett år sedan. Sammansatt av nästan enbart film från övervakningskameror, visar den en handfull beväpnade män från den somaliska militanta islamistiska grupperingen al-Shabaab gå blodig bärsärkargång i butiker och restauranger. Kafébesökare och klädshoppare blir kallblodigt ihjälskjutna.

Under de senaste veckorna har den militanta islamistiska grupperingen IS, Islamiska Staten, visat Youtube-avrättningar av två amerikanska journalister och en fransk biståndsarbetare. Teatraliskt iscensatta någonstans i ett ökenlandskap antingen i Syrien eller Irak. Halshuggningar av oskyldiga offer i en situation som inget har med krig att göra.

Båda förevisningarna får en att vilja kräkas av obehag och ångest. Båda får en att fråga vad det riktigt är som händer. Utstuderad ondska på en skala som trotsar allt förstånd. Bottenlös grymhet som bara kan tillskrivas psykopater. Det skulle vara den enklaste förklaringen. Men den duger inte.

Sammantaget har IS eventuellt så många som 30 000 krigare. 12 000 av dem sägs vara utländska krigare. De kan väl inte alla vara psykopater? Al-Shabaab i Somalia har också flera tusen krigare. Flera hundra uppskattas ha utländskt ursprung.

Runt om i världen försöker experter och akademiker förstå den våldsamma radikaliseringen av muslimer. Kyrkans Utlandshjälp har precis varit med om att genomföra en undersökning tillsammans med den i Afrika baserade organisationen Insititute for Security Studies, om motiven för al-Shabaab-krigare i Somalia, och undersökningen presenterades nyligen i Washington. Utredningen gjordes i april i år då 88 avhoppade al-Shabaab medlemmar intervjuades i och i närheten av Mogadishu.

Av undersökningen framgår snabbt att motiven att bli medlem av al-Shabaab kan vara tämligen varierande. Den knappt 14 åriga Mohamud övertalades med ett löfte om en mobiltelefon och 50 dollar i månaden. Ahmadey Kusow tog upp kampen i al-Shabaabs led för att hans klan marginaliserats i Somalia, medan Abu Aisha kom från USA, frustrerad över ekonomiska och kulturella svårigheter att anpassa sig till livet i Amerika, dit hans föräldrar tog honom när Somalia kollapsade i början av 1990-talet. Majoriteten av krigarna är unga, mellan 15 och 19 år, när de rekryteras. Ekonomi är en av bakgrundsfaktorerna. Religion likaså. 98 procent av de utfrågade sade sig uppleva Islam vara hotad. Över två tredjedelar sade sig ha känt antingen vrede och rädsla i sitt liv vid den tidpunkt de gick med i al-Shabaab. Är dessa emotioner och omständigheter tillräckligt för att förklara en individs vilja att gå med i en väpnad kamp för ett bättre liv? Visst går det spåra en viss logik, men ger de en tillfredsställande förklaring till hur man blir en kallblodig mördare? Nej.

Det är knappast heller sannolikt att Islamiska Statens 30 000 krigare tog upp kampen specifikt för att få skära upp halsen på bakbundna västerlänningar eller korsfästa medmänniskor som avvikit från den accepterade livsläran. Det internationella centret för studier om radikalisering och politiskt våld vid Kings College i London, ICSR, håller som bäst på att kartlägga 190 västerländska syrienvolontärers sociala medieprofiler för att skapa sig en förståelse för hur de tänker. I väntan på de resultaten får vi ty oss till experter som Farah Pandit på Harvard Kennedy School of Government som vid en utfrågning i den amerikanska kongressen underströk vikten av att inse att unga muslimer i dag genomgår en identitetskris utan like i modern tid.

– I stort sett varje dag efter attackerna den elfte september har unga muslimer sett orden islam och muslim i såväl gamla som nya medier. Det har vuxit upp under lupp och uppmärksamheten de fått har inte varit positiv, förklarade Pandit.

Den norska terroristexperten Thomas Hegghammer poängterar muslimsk solidaritet, lyckad rekrytering i sociala medier och en känsla av efterlängtad grupptillhörighet som orsaker för utländska krigare att söka sig till Syrien.

Det finns många andra analyser med andra slutsatser. Poängen är att vi måste se förbi den knivhöttande bödeln på Youtube och minnas att det finns faktorer bortom de blodiga skådespel han presenterar, som möjliggör radikaliseringen och mobiliseringen av muslimer.

När USA med vissa bundsförvanter startar ett bombkrig mot IS är det förståeligt. Det är svårt att stå med händerna vid sidorna när brutalitet på den nivån rycker fram. Men samtidigt kan bomberna knappast komma åt de faktorer som döljer sig bakom massradikaliseringen. Risken är i själva verket att lufträderna kan påskynda ytterligare radikalisering. Därför talar många experter nu om behovet av en långsiktig strategi för en kamp med "mjuka" vapen.

Antti Pietikäinen från Kyrkans utlandshjälp förespråkade förra veckan i Washington de religiösa ledarnas möjlighet att stoppa radikaliseringen.

– I varje konflikt finns religiösa ledare som vet exakt vad problemet är och hur det ska lösas, men deras röster blir inte hörda.

I New York Times skrev den Pulitzerbelönade journalisten Nick Kristof om behovet att satsa på kvinnors skolgång och utbildning hellre än drönare för att stoppa extremismens framfart.

– Trovärdiga röster måste ges verktyg att kontra och bekämpa det extremistiska budskapet på webben, säger Sasha Havlichek i sin tur på Institute of Strategic Dialogue i London.

Pratet om mjuka medel (soft power) i ett läge där världen bevittnar extremisternas blodiga propagandastrategi kan kännas hopplöst naivt och svårgenomfört. Men om vi vill undvika bombkrig och halshuggningar och reducera de radikaliserade fotsoldaternas massa i framtiden måste den globala strategin handla om annat än stridsflyg, missiler och hangarfartyg.