Obamas oönskade arv

Det kan hända att kommentatorn har rätt, men risken är stor att arvet i så fall blir någonting helt annat än Obama hade föreställt sig när han steg in i Vita huset i januari 2009, redo att avsluta de amerikanska krigstågen i fjärran länder.

Vi vet att Obama inte är en rigorös pacifist. Det finns ondska i världen som måste bemötas med våld och militära medel, har han själv sagt.

Att Europa krönte honom som den stora fredspresidenten innan han lärt sig hitta toaletten i Vita huset är inte hans fel. Men utan tvekan har Obama varit en motvillig krigare. Han tog hem trupperna från Irak. Han såg sig tvungen att gå på en offensiv i det andra ärvda kriget i Afghanistan, men meddelade samtidigt ett datum för när det hela skulle ta slut. Han har dragit sig för att blanda sig i inbördeskriget i Syrien.

Ändå befinner han sig i en situation där hans arv kan komma att bli en ny och utdragen militär operation. En konflikt som riskerar att går i arv till den följande presidenten. Obamas krig.

Det kunde tänkas skänka Obama en gnutta tröst om han visste att detta krig var ett legitimt krig enligt hans egen definition. Ett som avvärjer en slakt av civilbefolkningen eller ett direkt hot mot USA.

Men om han är ärlig i sin inre dialog stöter han åtminstone på en del betänkligheter. Att den Islamiska Staten, IS, inte utgör ett direkt hot mot USA just nu har han medgett öppet. Hotet ligger i framtiden om USA inte agerar nu och fråntar IS dess fristad.

Det låter snarlikt George W. Bush doktrin om preventiv krigföring. Vad gäller civilbefolkningens lidande, råder ingen tvekan om IS-extremisternas brutalitet och blodspillan. Det är lätt att sälla sig till det sällskap som önskar dessa mördare och korsfästare ett abrupt slut på denna jord.

Isolerat kan attackerna i Syrien och Irak anses ha en viss moralisk rättfärdighet. Men bilden kompliceras när man påminns om att Bashar al-Assads gasattacker mot kvinnor och barn i fjol och fortsatta urskillningslösa slakt av civila inte varit brutalt nog för en amerikansk intervention. Mot den bakgrunden är det svårt att se hur IS framfart just nu motiverar ett krig.

Frestelsen är stor att betrakta halshuggningen av de två amerikanska journalisterna, och det faktum att IS hotar det inflytande i Irak som USA betalat ett högt pris för, både i blod och pengar, som tungt vägande orsaker.

Militärt saknar kriget också klarhet. Ett krig är svårt att vinna enbart från luften, men Obama vill inte ha soldater på marken. Syrier, kurder och Irakier ska bära det lasset.

Men ingen vet om de moderata syrierna, som nu ska beväpnas och utbildas, klarar av den uppgiften. Ingen vet heller hur en seger sist och slutligen definieras. Militärt sett riskerar operationen att bli en halvhjärtad insats utan klart definierade mål. Oddsen är med andra ord inte fördelaktiga för Obama, som just nu är en president med endast dåliga kort på hand, i en säkerhetspolitisk värld som ofta saknar goda och smärtfria lösningar.