Familj slog larm om övergrepp – tystades ner
Efter att HBL rapporterade att minst fyra nu vuxna kvinnor upplevt övergrepp inom Esbo svenska församling har flera personer hört av sig till oss. Bland dem finns en familj som försökte få den dåvarande församlingsledningen att reagera, utan resultat.
HBL:s artikel om upplevda övergrepp inom Esbo svenska församling har rivit upp gamla, smärtsamma minnen hos flera av dem som nu hört av sig. Bland dem finns en familj, som när det begav sig, gjorde allt som stod i deras makt för att få församlingsledningen att reagera efter att deras dotter upplevt obehagliga närmanden av den utpekade ungdomsledaren.
Vi har träffat familjen som delgett oss sin syn på det som inträffade på ett konfirmationsläger på 90-talet. Förutom att den då tonåriga flickan upplevde ungdomsledarens beteende som allmänt obehaglig utsattes hon också för direkt fysiska närmanden. Det här ledde till att både flickan och hennes mamma kontaktade den dåvarande kyrkoherden Carl-Gustav Henricson och flera förtroendevalda.
Men deras kontakter ledde aldrig någonvart. Tvärtom upplevde familjen att de stämplades som besvärliga för att de påstods svartmåla en av församlingens anställda. De fruktlösa försöken till samtal med ansvariga inom församlingen orsakade slutligen stor ångest för både föräldrarna och flickan. Hon har, som ett resultat av de här upplevelserna, varit tvungen att gå i terapi under många år och gör det ännu i dag.
- Den som inom ramen för församlingsverksamheten inom Borgå stift har blivit utsatt för sexuella övergrepp eller trakasserier och önskar berätta eller få tala ut om upplevelserna kan kontakta psykolog Ann-Sofi Öist (ann-sofi.oist@evl.fi) eller familjerådgivare Leif Westerlund (leif.westerlund@evl.fi). Det går också att ta kontakt anonymt.
- Vid Esbo svenska församling står roger.ronnberg@evl.fi och majvi.andersson-sjogren@evl.fi till förfogande.
- Alla som kontaktar ovanstående kanaler erbjuds möjlighet att tala med rättspsykolog Julia Korkman, som står utanför kyrkans kretsar.
Erfarenheterna av konfrontationen utmynnade slutligen i att familjen kapade banden med församlingen, fram tills det att följande barn stod i tur att gå i skriftskola ett antal år senare. Ledare för lägret var samma man som orsakat problem för dottern så familjen tog upp sin kamp på nytt.
De hade tre krav: att ungdomsledaren placeras åt sidan, att församlingen inrättar en stödgrupp för dem som upplever att de utsatts för sexuellt ofredande, och att kyrkan utreder frågan internt och öppet.
Även denna gång uppvaktade familjen kyrkoherden, förtroendevalda och mannen själv. Och även denna gång upplevde de att det var som att trampa i ett kärr, att försöken till en dialog bemöttes ytterst avogt. Det hela utmynnade slutligen i ett konfliktfyllt möte där familjen avfärdades och där allt de försökte framföra om det som tidigare hänt deras dotter förnekades.
Senare framgick det i alla fall att ungdomsledaren inte efter detta sågs till på flera läger. Några andra åtgärder såg familjen inte av och inte heller hörde man någonting mer från församlingen – varken om stödåtgärder för andra som upplevt övergrepp, utredningar om det skedda, någon förklaring eller ett tröstande ord.
Familjen lämnades i stället ensam med sina svåra erfarenheter fram till dess att HBL, nästan femton år senare, skrev om hur minst fyra andra nu vuxna kvinnor upplevt motsvarande som deras dotter.
Biskop Björn Vikström har fått ta del av familjens berättelse.
– Jag är bestört, arg och ledsen över hur en ungdom över huvud taget kan ha råkat ut för det här och över att detta fått pågå utan att någon kunnat avbryta det.
HBL ringde också upp Henricson för att fråga om hans syn men han varken vill eller kan kommentera någonting som gäller den händelsen.
Saken utreddes
HBL har, utöver familjen, hört flera andra personer som delgett oss sina upplevelser av oegentligheter inom den dåvarande ungdomsverksamheten. Det handlar både om nu vuxna kvinnor och personer som varit aktiva inom församlingen. Gemensamt för berättelserna är tron på att det under många år funnits en allmän vetskap om att allt inte stod rätt till, men ingenting konkret gjordes förrän det gått nästan tio år från det att den här familjen första gången försökte göra sig hörd.
Ännu förra veckan levde biskopen i tron att ingen känt till upplevelser och rykten om övergrepp och att ingen därför försökt utreda det. Men i förrgår fick Vikström veta att församlingen i slutet av 90-talet lät göra en "ytterst omfattande utredning" där anställda, förtroendevalda, unga och föräldrar hördes. Enligt Vikström var ändå inget offer berett att vittna och församlingsrådet ska av den orsaken ha ansett att det inte fanns tillräckligt med bindande belägg för en rättsprocess, vilket hade krävts eftersom mannen inte ville avgå frivilligt.
Slutresultatet blev i alla fall att mannens anställningsförhållande upphörde i utbyte mot "viss kompensation", alla parter förband sig att inte yttra någonting om innehållet i avtalet och det omfattande utredningsmaterialet sekretessbelades.
– Var det rätt eller fel att sluta avtal i stället för att gå via uppsägning med efterföljande juridisk process kan man förstås diskutera, men det var ett sätt att lösa en mycket svår, för att inte säga ohållbar, situation, säger Vikström.
Vad utredningen kom fram till får vi inte veta, bara att det ledde till att mannen slutade sitt arbete. Hur omfattande utredningen var förblir också oklart. Åtminstone den här familjen, som i flera omgångar under nästan tio år försökte vinna gehör för sina upplevelser, har aldrig hört om utredningen innan HBL nu berättar om den.
Den utpekade ungdomsledaren har för HBL kategoriskt och bestämt nekat till alla påståenden om osakligt beteende eller andra oegentligheter. Han har också förundrat sig över varför ingen från församlingen eller kyrkan haft kontakt med honom för att höra om hans syn det som hänt. Under ett samtal med HBL har han själv uppgett att församlingen agerade olagligt när anställningsförhållandet avslutades och detta ledde till att han kompenserades med en summa som motsvarade 2,5 års lön.