Från catwalk till raggarpojkar
I dag är Heli Vaaranen, 53, tillfreds med sitt liv, men vägen har kantats av stor ensamhet och längtan. I närmare tio år försörjde hon sig som fotomodell – tills hon började studera sociologi. Nu berättar hon om åren i Paris, Tokyo och New York. Om hunger, glamour och om sin vän Andy Warhol.
Året är 1979. Arbetet på familjens potatisåker får den mörka myllan att blomma upp i finkorniga moln. Jorden lägger sig som finaste puder överallt och den som ska droppa ner sättpotatis i tegarna som traktorn drar upp får sin beskärda del av dammet.
Det är efter en sådan dag Heli Kokkala, 18 år, riktigt ser sin skönhet i spegeln. Arbetet på åkern är klart, köttsoppan väntar, Heli är hungrig och rusar i väg för att tvätta händerna. Och där, i spegeln på väggen, ser hon vad familjen också ska se om ett ögonblick. Jorden som satt sig på ögonfransar, i ögonbryn och över kinderna ligger som finaste smink. De normalt så bleka ögonfransarna är långa, myllan skuggar fram ansiktets linjer. Vid köksbordet är föräldrarna ense: dottern är vacker.
Snart därefter anmäls Heli till en lokal skönhetstävling. Deltagarna ska ha folkdräkt och mörka klackskor, står det i inbjudan.
Och Heli vinner. Vackrast av alla, säger de, lägger ett sidenband över bröstet på henne och lastar famnen full med blommor. Mitt i allt detta blir den omtumlade Heli tilltalad av en herreman på engelska.
– Skulle Ni vilja bli modell i Paris? frågade talangscouten Christian Maillot hövligt.
- Ålder: 53 år.
- Bor: I Helsingfors.
- Familj: Två vuxna barn.
- Yrke: Utbildad kosmetolog, karriär som fotomodell, doktor i sociologi.
- Arbete: För tillfället chef för Parförhållandecentrum vid befolkningsförbundet Väestöliitto.
- Intressen: Min hund, natur, sommarstället, konst och klassisk musik.
- Äter: Jag hatar lunch – det tar tid, man blir trött och får stor mage. Gillar fisk och ren mat med närodlade ingredienser. Sushi tycker jag om, men äter sällan för att det innehåller ris.
- Dricker: Vichyvatten.
- Senast lästa bok: Sinfoniaanisin terveisin. Kirjekurssi klassisen musiikin maailmaan av Minna Lindgren och Olli Löytty.
- Jag: Nyfiken, flitig, ger inte upp.
- Aktuell med: Boken Sunnuntaina Manhattanilla (Teos).
Ett halvår senare åker fröken Kokkala, blondburrig och iklädd grann hawaiiskjorta, till Paris för att arbeta på agenturen Harmony Models. I handväskan har hon en parlör. Hon kan inte språket, men det låter alldeles underbart det där franska tacket, merci, ordet som är som ett andetag avslutat med en loj suck och som kräver ett litet gurglande R för att låta rätt.
Heli har varit vackrast i Vääksy, men på agenturen i Paris är blickarna mer krävande. Très jolie, mais trop grande, mycket söt, men för stor, är omdömet. Heli får lova att börja banta.
Nu, mer än trettio år senare, sitter Heli Vaaranen, före detta Kokkala, chef för Parförhållandecentrum på befolkningsförbundet Väestöliitto, på sitt kontor. Skorna har klack, ryggen är rak och den kritstrecksrandiga dräkten sitter rätt.
– Paris gav mig det franska språket, men också känslan för femininitet, säger hon.
Paris var fint. Fast rödvinet luktade surt som mammas blodplättssmet och det vita vinet smakade som ladugårdsstädning luktade, gjorde det franska köket intryck.
– Vichysoisse, om det finns änglar och en himmel så är det vichysoisse de äter där, säger Vaaranen längtansfullt när hon talar om den klassiska avkylda potatis- och purjosoppan.
Paris var fint, men också svårt.
– I denna kärlekens stad fanns aldrig någon kärlek för mig. Jag var mycket ensam hela tiden, säger Vaaranen sorgset.
När den finska modellen slutligen inser att hon inte orkar kämpa mot den ständigt närvarande smör- och gräddmaten och hör agenterna kritisera henne för att ta för lätt på sin uppgift kryper tanken på den japanska modellmarknaden fram. De andra modellerna har talat om arbetsmöjligheterna där.
Heli packar ner sin portfolio och köper en flygbiljett till Tokyo.
Vikten, som ständigt varit på tapeten i Paris där modellmammorna kommit med sina måttband och djupa suckar, är ett problem också i Tokyo. Si och så många centimeter ska smälta av höfter, bröst och midja och snart leder kraven den finska modellen till apoteket. Bantningspiller, regelbundna lavemang och en diet som förbjuder såser, ostar, ris, pasta, grädde, fett och det mesta andra också ger resultat.
Modellagenturens chefer nickar nådigt och de tysta påkläderskorna inför visningarna klär av och på fröken Kokkala. När måtten är de rätta och haute couturen sitter som den ska frågar ingen efter hur många timmar flickan suttit på toaletten, gråtit och skrivit brev hem.
I två omgångar säger kroppen till.
– Min mage bara brann och de tog in mig på sjukhus, säger hon.
Hur kändes det att under alla de åren ständigt få höra att man är för stor, för fet och för mycket?
Vaaranen funderar en stund.
– Jag hade ändå god självkänsla och fötterna på jorden. Jag såg det som att de hjälpte mig att bli bättre, lite som när min professor i sociologi senare ställde de svåraste frågorna för att jag skulle vara redo för tentamen, säger hon.
Japan krävde, men Japan gav också. Pengarna rann till och Heli fann slutligen en vän, Claire, som lyste upp vardagen.
Förr eller senare måste vi komma till frågan om Andy – vilket minst lika mycket, om inte mer, är frågan om Stuart.
När Heli släppt illusionen om att en välbetald toppmodell på den japanska marknaden självklart är en lycklig människa åker hon till New York. Där träffar hon av en händelse konstsamlaren och mecenaten Stuart Pivar.
Pivar är delägare i New York Academy of Art, som Heli får plats i och snart hör hon också till Pivars närmaste umgänge, men egen nyckel till hans lägenhet – mer än vad Pivars flickvän Barbara Guggenheim har.
New York blev äntligen staden där Heli Kokkala fann sig själv.
– Där blev jag älskad som vän och kunde utveckla det jag hade drömt om via olika romaner, om att vara en av de där renässansmänniskorna som målade och musicerade och uttryckte sig.
Modelljobben byttes ut mot arbete på konstgalleri.
Stuart Pivars bäste vän var en blek perukprydd man som hette Andy Warhol. Männens söndagsnöje var att åka limousine mellan olika loppmarknader och med på skattjakterna bjöd de Heli, som klarade ett frejdigt munhuggande när det behövdes. Däremellan ställde de till med pråliga fester. Saknade Heli långklänning öppnade Stuart en av sina garderober där han hängt de kläder han köpt ur skådespelaren Joan Crawfords dödsbo.
Början på slutet kom med Andys plötsliga död. Stuart sörjde. Heli sörjde. Kärleken till Stuart aldrig skulle leda till något. New York hade blivit våldsamt och folk började tala om aids.
Heli åkte hem.
Två barn, en studentexamen, diverse inhemska modelljobb och en doktorsavhandling om raggarpojkar senare har pusselbitarna ramlat på plats.
– För ett och ett halvt år sedan insåg jag att mina vuxna barn har egna liv och att jag har tid. Under en utdragen influensa låg jag till sängs och började skriva ner mina minnen på gamla kuvert. Jag hade berättat historierna hemma under alla år, men ville skriva ner dem åt min dotter. De skulle faktiskt aldrig bli en bok.
Ett minne per kuvert skrev Vaaranen. Sedan började hon rota i sina dagböcker.
– Det var tungt, så tungt att gå tillbaka till tiden med Stuart och Andy, säger hon. Tårarna tränger fram.
Kontakten till många av dem som rörde sig i modevärlden på 80-talet har brutits.
– Jag saknar inte tiden på catwalkerna, men jag ångrar den inte heller. Det var på många sätt en bra tid. Jag var inte ens mogen för abstrakta akademiska studier då. Men jag längtade alltid hem, efter egna barn och vanligt vardagsliv.