HBL träffade syriska flyktingar som vill till Finland
I en källare i Jordaniens huvudstad Amman bor Mohanad och Raneem med sina ett- och tvååriga barn, i ett rum med toalett och kokvrå. I går hade de lånat pengar för att kunna ta sig till andra ändan av staden. Här ska deras framtid avgöras av finska Migrationsverket.
AMMAN Det var den 27 september 2011 som Mohanad och Raneem anlände till Jordanien med sin femton dagar gamla dotter. Hemma i Homs i Syrien hade de inte kunnat gå ut och handla mat på en vecka. Staden var belägrad, soldater knackade på dörrarna och bomberna föll.
– Strax efter att vi åkt kollapsade allt. Ingen blev kvar, berättar Mohanad.
Men livet är inte lätt i Amman heller. Mohanad försörjer sin unga familj genom att jobba i ett bageri i smyg. Ibland måste han ta veckolånga pauser i arbetet av rädsla för att bli fast av polisen. Den som åker fast för att arbeta utan tillstånd löper risk att skickas tillbaka till Syrien.
– Vi är hela tiden tvungna att försöka låna pengar av familj och bekanta för att få det att gå ihop. I dag måste vi låna pengar för resan hit, berättar Raneem.
Mohanad, Raneem och döttrarna har köat i två år på UNHCR:s lista för omplacering. De som köar här kan få chansen att åka som kvotflyktingar till ett annat land. För bara någon dag sedan har de fått veta att de kanske får åka till Finland.
– Vi visste ingenting men kollade genast på Internet. Det stod att folket är lugnt, fredligt och vänligt. Ni blev självständiga 1917 och gick med i EU 1995, rabblar Mohanad.
Drömmer om ett normalt liv
Innan kriget bröt ut i Syrien hade livet varit bra. Mohanad och Raneem hade ett eget hus och Mohanad, som är utbildad till kock, hade ett bra jobb på ett bageri. Så kunde livet kanske bli igen, hoppas de.
– Jag önskar att vi kunde ha ett bättre hem, och att vi inte alltid behövde stå i skuld till alla, säger Raneem, som gärna vill utbilda sig och jobba inom vården.
Mohanads högsta önskan är att kunna jobba och försörja sin familj utan att bli förföljd.
– Jag önskar oss ett bättre liv, och att kanske kunna hjälpa andra, att kunna skicka lite pengar till familjen.
Att bli föreslagen som kvotflykting är lite som att vinna på lotto. Bara tjugo länder tar emot kvotflyktingar, och de flesta färre än Finland. Men än är Mohanad och Raneem inte över bron. Först ska de intervjuas av Migrationsverkets team. Och dessutom kan de bli tvungna att tävla med sina ödessystrar och -bröder i samma väntrum.
– Finland har bett om tjugo procent fler personer än vad som ryms i kvoten. En liten flexibilitet brukar vara möjlig, men inte så stor, säger Giulia Ricciarelli-Ranawat, UNHCR:s chef för skydd av flyktingar.
För en del väntar alltså sannolikt besvikelse. De som UNHCR har sållat fram är i allmänhet sådana som har särskilt vägande skäl för omplacering.
– Vi går igenom hela vår databas med registrerade flyktingar. Ur den sållas de fram som befinner sig i en särskilt sårbar ställning. Det kan vara familjer som får ekonomiskt stöd för att klara sig, familjer med en ensamstående förälder, ensamma minderåriga, personer med kroniska sjukdomar ... Det finns många variabler, säger Ricciarelli-Ranawat.
Hoppas på att återvända
Nationalitet eller religion får inte vara kriterier, men det är klart att olika nationaliteter tenderar att vara samlade på samma ställe.
– Vi diskriminerar inte. Men jo, det finns alltid trender, och om vi ska vara ärliga är omplaceringar alltid kopplade till politiska agendor. Men alla som vi rekommenderar är verkligen i behov av omplacering.
Det gäller åtminstone Mohanad, Raneem och deras barn. Utan uppehälle går det inte att leva, och tillbaka till Syrien vill och kan de inte åka. Raneem skakar eftertryckligt på huvudet.
– I djupet av sitt hjärta vill väl alla någon gång kunna åka tillbaka. Men nu finns där ingenting, bara krig och död, säger Mohanad.
Återstår alltså bara att vänta. Om ett par månader kommer beskedet som kanske ger livet en helt ny riktning.