Naima Mohamud: "Film kan påverka attityder"
Hennes kortfilm Fatima fick nyligen pris i Chicago och nu har den antagits som enda finländska film till en barnfilmfestival i Toronto. Naima Mohamuds väg till regissörsstolen var ändå inte spikrak. – Det tog ett tag för mig innan jag hade mod att vara öppen med det här, säger hon.
När Naima Mohamuds bror samlade fotbollskort och lärde sig alla spelare utantill hade Naima själv, som nioåring, ett eget specialintresse.
– Jag kollade exakt på vilka skådespelare som var med i vilken film. För mig var filmintresset min egen sfär dit jag kunde fly, säger hon.
Vi träffas på ett kafé i centrum av Helsingfors. Samma dag ska Mohamud resa till New York och hon har precis tid att sitta ner för en intervju.
Hon växte upp i en somalisk familj i Jyväskylä. Hon har nio syskon. Naima själv är näst yngst. Filmintresset blev seriöst ganska tidigt.
– Min första film var en kortfilm i skolan när jag var tolv. Men som fjortonåring läste jag en bok, Sirpa Tabets Tähkäyö, som helt och hållet golvade mig. Då tänkte jag: det här borde bli en film, och om ingen annan gör det så måste jag göra det! Så jag gick till biblioteket och lånade Jouko Aaltonens bok om manusskrivande. Och sedan kontaktade jag Tabet och berättade att jag var en ung regissör som vill göra en film av hennes bok. Jag ljög om min ålder och sa att jag var 22! Det blev förstås inget, men jag har fortfarande planer på att göra den filmen. Det är en historisk bok som utspelar sig i bronsåldern, om en flicka som tvingas gifta sig med en gammal man i byn. Den skulle nog blir rätt dyr ...
Mohamud har studerat i London och senare en termin på USC i södra Kalifornien, där hon riktade in sig på film.
- Ålder: 26.
- Bor: I Sockenbacka.
- Familj: Föräldrar, nio syskon.
- Senast sedda film: Mister Peabody & Sherman, en rätt bra barnfilm!
- Favoritregissörer: James Cameron, Stanley Kubrick och bröderna Coen. ”Jag vet: tre manliga, vita amerikaner. Men jag beundrar Cameron för att han verkligen gör ett hårt jobb.”
- Aktuell med: Fick nyligen priset Vuoden Kasvattaja på 20 000 euro av Maaseudun Kukkasrahasto, Filmen Fatima valdes till bästa film av publiken på en filmfestival i Chicago i höstas, och nu kommer den att delta som enda finländska film på en internationell barnfilmsfestival i Toronto i april.
– I Los Angeles lärde jag mig vad ett bra manus är. Jag gjorde praktik där vi plöjde igenom manus efter manus ... till slut kunde jag känna igen – bara på några sidor – vad som fungerar.
Stångas med stiftelsen
Hennes första professionella regiarbete är kortfilmen Fatima, som är en barnfilm, eller kanske snarare en familjefilm. Sjuåriga Fatima tror att hennes föräldrar ska skilja sig och försöker tillsammans med sin kompis fundera ut olika knep för hur föräldrarna ska hålla ihop.
– Jag fick idén efter att min syster skilde sig. Jag ville göra en film som skulle trösta hennes son. Dessutom görs det aldrig filmer i Finland om skilsmässor ur barnens perspektiv. Men manuset blev till slut någonting ganska annorlunda än det var tänkt från början, en dramakomedi.
Att göra en film är en lång process.
Naima Mohamud fick manusstöd 2011 och produktionsstöd 2012. Men även efter att manuset var klart hade Finlands filmstiftelse åsikter om filmens konstnärliga innehåll.
– Jo, manuset bollades fram och tillbaka. Det är praxis – jag har min vision och de har sin syn på saken, och så stångas man om detaljer. Men jag gjorde inte alltid exakt som de bad mig, säger hon.
Filmen kostade 200 000 euro. Det är mycket pengar, men en ganska normal budget för en kortfilm på 20 minuter.
– Ska man betala riktiga löner så kostar det, säger hon.
Att göra barnfilm känns naturligt, inte bara för att Mohamud själv vuxit upp i en stor familj.
– Om jag ska vara ärlig så tycker jag att barn är lättare att regissera. De är inte låsta vid maner. Men visst är det en fördel att komma från en stor familj om man är regissör. Man kan läsa in sociala situationer och vet kanske hur man ska hantera människor.
– Jag tror också att min somaliska bakgrund kan vara en fördel. Jag kan ta den sociala närheten från den kulturen och kombinera den med finsk och västerländsk populärkultur och göra någonting eget av det, säger hon.
Bra sätt att påverka
Intressant nog tycks film-Finland på sistone ha begåvats med flera unga regissörer med invandrarbakgrund. Salpa-regissören Zagros Manuchar är född i Irak, och nyligen utnämndes 35-åriga Hamy Ramezan i Helsingin Sanomat till Finlands nya filmlöfte. Han är uppvuxen i Teheran.
Var det svårt för dig att motivera för dina föräldrar att du vill jobba med film? Jag kan tänka mig att de – precis som de flesta – hellre hade sett att du blev läkare eller jurist ...?
– Precis så. Problemet är dessutom att konst inte riktigt uppskattas i den somaliska kulturen. Det tog ett tag för mig att samla mod att verkligen vara öppen med det här, tidigare höll jag den här drömmen för mig själv. Men de senaste åren har jag fått självförtroende nog att säga att jag jobbar med film.
Mohamud säger att det är ganska naturligt att en ung generation invandrare börjar jobba med just det här uttryckssättet.
– Egentligen har vi ju alla vuxit upp med samma amerikanska imperialistiska filmkultur, på gott och ont, och det är den konstformen som vår generation behärskar. Det faller sig ganska naturligt att man ser på film och tänker att man också vill se sin egen historia skildrad. Jag tror att film är ett bra sätt att påverka attityder. Det är ett direkt medium där man kan få tittaren att leva sig in i en historia väldigt snabbt, säger hon.
Men Naima Mohamud planerar inte att rikta kameran mot sig själv.
– Aldrig. Jag vill stå bakom kameran. Jag vill inte göra film om mig själv. Jag vill visa världen som den är. Både de svåra sakerna och ljuset, säger hon.
Att skriva egna manus är självklart och det enda sättet hon kan tänka sig att jobba.
– Jag skulle inte kunna regissera någon annans manus. Och jag har lärt mig att tycka om skrivandet. Visst kan det vara svårt ibland, men man vet också att om det inte fungerar i skrivprocessen så kommer det antagligen inte att fungera på film heller. Därför är det så viktigt att manuset är bra. Och när det flyter – då är det en härlig känsla.
Just nu har Mohamud två projekt på gång samtidigt, bland annat en långfilm.
Är Hollywood nästa?
– Haha, nej verkligen inte ... Inte än, säger hon.