Svensk hemvård delar politiker
Ska den svenska hemvården inom äldreomsorgen skötas av staden eller via köptjänster? De svenskspråkiga politikerna i Helsingfors har olika åsikter i frågan.
De svenskspråkiga politikerna i Helsingfors har olika uppfattningar om hur hemvården inom äldreomsorgen ska skötas. För att trygga hemvården på svenska har staden kring årsskiftet börjat använda sig av systemet med köptjänster. Från SFP-håll ser man köpta tjänster som det vettigaste alternativet.
– Vi utgår från att staden ska stå för basservicen, men eftersom staden inte klarar av att sköta hemvårdsservicen på svenska är den enda möjligheten att satsa på köptjänster och servicesedlar, säger SFP:s Gunvor Brettschneider, som sitter i social- och hälsovårdsnämnden.
Nu föreslår Thomas Wallgren (SDP) i en budgetmotion, som i onsdags undertecknades av trettio andra ledamöter, att staden minskar användningen av köptjänsterna. Förslaget är att man i budgeten för nästa år reserverar tillräckligt med resurser för att staden ska kunna anställa minst lika många människor inom den svenska hemvården som motsvarar de nuvarande köptjänsterna.
Wallgren har också uppgifter på att köptjänsterna skulle vara tjugo procent dyrare än stadens egen hemvård. Han påtalar också riskerna med upphandling från företag med kopplingar till skatteparadis.
Brettschneider tycker att Wallgrens förslag är orealistiskt.
– Det är inte frågan om att staden inte skulle vilja anlita personal, det är bara väldigt svårt att hitta hemvårdare som talar svenska. Vi har svenska team i södra distriktet, där det bor många svenskspråkiga, men inte ens där får alla svensk hemvårdsservice, säger Brettschneider, som uppskattar att ungefär hälften av de svenskspråkiga åldringarna betjänas på finska.
Lättare rekrytera privat
Privata aktörer har däremot lättare att hitta svenskspråkig personal.
– Stadens hemvårdare kan ha 15–20 klienter per dag och blir lätt utbrända då de upplever att de inte kan fullgöra uppgifterna enligt sin yrkesetik. Då är det lätt att söka sig till den privata sidan där arbetstiderna och anställningsförhållandena är flexiblare, säger Brettschneider.
Hon ger ett skräckexempel på hur det kan se ut när staden sköter hemvården.
– En minnessjuk person, utan anhöriga, fick hemvård på finska fyra gånger om dagen. På en månad vårdades hon av 130 olika personer. Till slut blev hon så otrygg att hon vägrade öppna dörren och blev i stället placerad på en institution.
Wallgrens villkor är ändå att nivån på de nuvarande tjänsterna inte får köras ner.
– Via köptjänsterna har vi fått små förbättringar, nivån får inte bli sämre. Men på lång sikt får vi trygghet enbart om staden sköter sitt ansvar att stå för produktionen, säger Wallgren.
Enligt Säde Pitkänen, som är koordinator för svenskspråkig service vid social- och hälsovårdsverket i Helsingfors är det ännu svårt att säga hur köptjänsten fungerat eftersom den kommit i gång först efter årsskiftet. Under våren ska man utvärdera hur systemet fungerat.
– Av drygt 1 200 klienter som registrerat sig som svenskspråkiga har 35 använt sig av köptjänsterna inom hemvården. Jag förstår Wallgrens tanke, men för dessa 35 personer blir besparingen inte så stor. Köptjänsterna verkar vara det enda sättet att ordna servicen eftersom det inte finns folk att rekrytera, säger Pitkänen.
Enligt henne är det också svårt att jämföra kostnaderna mellan de privata aktörerna och staden.
– Man kan inte enbart se på det angivna priset eftersom de privata bolagen utöver själva tjänsten sköter allt från rekrytering till administrativa uppgifter, säger Pitkänen.
Budgetmotionen behandlas under våren i social- och hälsovårdsnämnden varefter den går vidare till stadsstyrelsen och fullmäktige i höst.