80 barn avrättades av de vita
Mamma, ropade barnet som arkebuserades 1918. Nästan 1 500 barn hamnade i fångläger. 80 avrättades.
Seinäjoki våren 1918: En grupp fångar hasar sig mot avrättningsplatsen. En man som eskorterar fångarna märker en pojke i gruppen. Han kan inte tro att även pojken ska arkebuseras. Skotten knallar och när pojken segnar ner till marken ropar han: mamma!
Den fruktansvärda synen plågade mannen länge. När han senare var fångvaktare på Sveaborg berättade han om avrättningen för en fånge han blivit vän med. Den röda fången var Yrjö Kallinen, som sedan blev försvarsminister på 1940-talet.
Den vita fångvaktarens berättelse beskriver den hatfyllda stämning som rådde i Finland. Inte ens en 14-åring från Seinäjoki kunde undgå den.
– Straffen omfattade vem som helst. Åldern spelade ingen roll, bara dåden. Barn anklagades ofta för sina föräldrars och syskons dåd, säger den facklitterära författaren, politices magistern Tuulikki Pekkalainen.
Ofta visste man inte något om barnen men antog att sådan far, sådan son.
Tuulikki Pekkalainen har skrivit boken "Lapset sodassa 1918" (fritt Barnen i krig 1918). Hon har utrett röda, vita och okända barns öden under inrikeskriget.
Ståndrätterna avrättade barn
Under inbördeskriget avrättades nästan 80 barn som var 15 år eller yngre. De dödades i massavrättningar eller på beslut av ståndsrätter.
Ståndsrätterna hade trots sitt namn ingen laglig grund för sin verksamhet. Pekkalainen påminner att de här instanserna officiellt inte ens fanns eftersom överbefälhavaren hade förbjudet dem redan i februari 1918.
Men de fortsatte sin verksamhet och på fånglägren avrättades ytterligare 20 barn, främst i Lahtis.
– I lägret i exempelvis Tammerfors sköt man 1918 en nioårig pojke för att han kikat in genom en dörr. Han bokfördes som en rödgardist.
Barn på fångläger
Totalt hamnade nästan 1 500 barn i fångläger, de flesta i Tavastehus, Riihimäki, Lahtis och Viborg.
De röda barnen led samma nöd i fånglägren som de vuxna. Fånglägermyndigheten krävde dock först att alla under 15-åringar och till slut alla 15-åringar skulle friges i väntan på att deras mål togs upp i statsförbrytelsedomstolen. Men ordern åtlyddes nästan inte alls.
– Jag undrar varför barnen inte förhördes först och sattes i frihet efter det? I stället sköts rättsförhandlingarna för många barns del upp i månader.
Mer än 1 000 minderåriga ställdes inför rätta för högmålsbrott. De yngsta var 13–14-åringar.
– Av de yngsta dömdes några till fängelse och några fick villkorliga domar medan vissa friades.
Inget barn dömdes till döden. Barnen åtalades i huvudsak för medhjälp till högförräderi.