Knoppen får sig en rejäl omgång på klätterväggen
Bouldering är mer än bara klättring, säger utövarna. Det är träning för hela kroppen och hjärnan. Nya vänner är en trevlig bonus man får i den sociala grenen.
Fingrarna håller ett krampaktigt grepp om den lilafärgade, hårda klumpen på väggen. Foten trevar efter fäste, hittar det. Vänster hand, vad kan den greppa?
– Där. På din vänstra sida, ta tag i den där orange stenen där uppe, ropar boulderingentusiast Jari Järvinen från den mjuka mattan cirka två meter nedanför mig.
Jag har inte bett någon hjälpa, men jag får veta att det är så här det fungerar inom bouldering. Man hjälper varandra och får snabbt nya vänner. Men trots de fina instruktionerna går det inget vidare för mig.
– Den är för högt uppe, jag når inte.
– Det går nog, men du måste vara kvick. Du kan inte stanna upp och fundera. Ta sats, sträck dig och greppa.
Det fungerar. Känslan är euforisk. Som en annan Spindelman har jag klättrat upp till toppen av en sned klättringsvägg. Även om vinkeln mot marken inte är mer än kanske 70 grader är det kännbart tyngre än den lodräta väggen bredvid.
Jari Järvinen hör till den växande skaran klättringsfrälsta. Nya klättringscenter, där klättrarna kan utöva sporten inomhus, ploppar upp i snabb takt. Vi befinner oss på Isatis i Hertonäs, färskast i ledet av nykomlingar. Stället är bara inne på sin andra månad av existens men besökarna har redan rutinen inne.
– Jag brukar vara här två gånger i veckan. På veckosluten är här fler nybörjare än på vardagarna. Då ser man ofta samma personer och ansikten blir snabbt bekanta. Många nästan bor här, de tar bara paus för att gå och äta och så kommer de tillbaka, säger Järvinen.
Kropp och knopp tränas
Bouldering är en subgren inom klättringssport. Det skiljer sig från traditionell bergsklättring genom att man håller sig till lägre hinder. I naturen kan det vara 2–6 meter höga stenblock man klättrar upp för. Också inomhusbanorna håller sig till höjdskräcksvänliga altituder. Därför klarar man sig utan säkring, rep och annan skyddsutrustning, vilket får många att uppleva den som mer nybörjarvänlig.
Anet Rilanto som jobbar på Isatis säger att intresset för grenen vuxit enormt framför allt de senaste 5–7 åren.
– Det är verkligen en underbar gren. Jag var såld redan första gången jag prövade. Så många andra former av motion känns som en nödvändig sak man måste få undan. Men med bouldering kan man knappt vänta till nästa gång man får träna.
Vad är det som är så bra med grenen?
– Det är utmärkt träning för man tränar verkligen precis hela kroppen. Till och med hjärnan får träning i problemlösning då man måste klura ut den mest optimala rutten och vilket nästa steg ska vara.
Rilanto tycker bouldering passar nästan vem som helst.
– De äldsta kan vara närmare 80 år gamla som klättrar. Men lika bra går det med små knattar. Man går efter sin egen nivå och den egna kroppen fungerar som motstånd.
Tekniken är viktig
Järvinen ser ut som om hans händer ersatts med sugkoppar då han kränger upp för den nästan lodrätt mot marken lutande väggen. Helt utan hjälpmedel är han ändå inte. Handflatorna får sig en omgång magnesiumpulver för att mot- verka glid, vilket underlättar. Också skorna som är utvecklade just för klättring ger grepp. Ändå krävs muskelstyrka, framför allt i överkroppen. Har man koll på tekniken sparar man krafter.
– Många män drar sig upp bara med våld. Det är inte en bra taktik, för man tröttar snabbt ut armarna så, säger Järvinen.
Rilanto som är liten till växten får ofta tänka ut alternativa rutter till killarnas.
– Styrka sparar man genom att hålla sig så nära väggen som möjligt. Det typiska felet nybörjare ofta gör är att klättra genom att flytta armarna först. Gör man tvärtom använder man hela kroppen. Flytta foten ett steg uppåt, flytta först därefter armarna.
Pulsen stiger snabbt, både av ansträngningen och av adrenalin. Stoltheten kommer susande då man inser att man klarat en rutt och nått toppen.
Hur farligt är det om jag nu skulle falla?
– Man måste kunna falla rätt. Alltid då vi har nybörjare går vi igenom det här också. Det är viktigt att landa mjukt, med mjuka knän, säger Rilanto.
Det är svårare att ta sig neråt längs väggen, så från en lämplig höjd hoppar jag ner. Mattan är väldigt mjuk, och det känns tryggt.
Även om jag inte märkte av det under passet är mina handflator efteråt nariga och ömma.
– Ja, så brukar det vara. Vi har handkräm här som vi rekommenderar att man använder. Långa naglar ska man helst undvika, speciellt på tårna. Klättringsskorna ska sitta så tajt som möjligt.
Passar alla. Jari Järvinen har kommit till Isatis-klättringscentret tillsammans med systersonen Lucas Järvinen. För Lucas är det andra gången han testar grenen, men han gillar den. – Det är inte skrämmande om man inte har höjdskräck. Eller okej, lite skrämmande fast man inte har höjdskräck. Morbror Jari har klättrat högt upp under tiden vi pratar.