Fläktar från en svunnen tid
Det är som om tiden hade stannat när man stiger in i Mary Pelannes hattbutik i Rödbergen i Helsingfors. Tapet i röd plysch och guld, ett förgyllt räcke, en telefon dekorerad i röd plysch, gyllene spegelramar och änglar på väggen. Och så alla dessa hattar.
Ursprungligen var interiören ljus men på 1950- eller 1960-talet brann lokalen och inreddes sedan i plysch och guld. Efter det har inte mycket ändrats.
Modisten Maria Pelanne var bara 25 år gammal när hon 1942 grundade sin hattbutik, eller modebutik som den kallades förr. För att falla det allt mer internationella Helsingfors i smaken ändrade hon sitt förnamn till Mary.
– Sedan råkade det sig så att en av Marias söner flyttade till USA och gifte sig med en Mary. Och så fanns det två personer vid namn Mary Pelanne, berättar Fiona Timantti som förestår den anrika hattbutiken som nu för tiden fungerar som museum – för hattar.
Fiona Timantti är förstås inte hennes riktiga namn, utan ett artistnamn som föddes lite på skämt i slutet av 1990-talet och som har hängt med. Hur hon och Mary Pelannes hattbutik fann varandra är redan det en liten historia värd att berätta.
– Jag promenerade ofta förbi och drömde om att få en praktikplats här. Jag ringde och ringde men ingen svarade. Jag försökte skaffa fram kontaktuppgifter via nummerupplysningen, posten och företagsregistret men hittade ingenting.
– Men sedan lyckades disponenten hitta en adress i Kalifornien dit jag skickade ett handskrivet brev där jag berättade vem jag är, vad jag gör och varför just jag skulle vara lämplig för butiken, säger Fiona Timantti som tjänar sitt levebröd som modist, stylist och burlesk-dj.
Historier efterlyses
Det gick några veckor innan hon fick svar av Marja Pelannes son Markku. Det ena ledde till det andra och snart nåddes en överenskommelse: Fiona Timantti får använda lokalen för sitt arbete som modist mot att hon agerar lite av en vakthund. Hon betalar för el och alla löpande utgifter och förevisar stället för intresserade.
– Det viktigaste är att värna om affärens traditioner. Det gör jag med glädje, säger Fiona Timantti som, som sig bör, tar emot iklädd en huvudbonad.
Förutom den hon bär själv pryds väggarna av tiotals olika huvudbonader, den ena mer utsmyckad än den andra. De är inte till salu, tvärtom. På loppmarknader försöker hon hitta fler av Marja Pelannes hattar.
– Visserligen jobbade fyra modister här på 40-talet så de kan också vara gjorda av dem. På den tiden var hattar betydligt populärare och omsättningen större. På 70-talet föll hattarna i glömska men upplevde en renässans igen på 90-talet. Sedan försvann de ur modet men på sistone har man börjat se mera hattar i gatubilden.
– Man får gärna komma hit och titta bara vi kommer överens om det på förhand. Särskilt välkomna är äldre damer som kommer ihåg Maria och kan berätta om den tidens klädsel.
Mary Pelannes affär är antagligen Helsingfors, och kanske hela Finlands, äldsta hattbutik som funnits på samma adress, även om verksamheten låg nere i tio år. Pelanne sålde sin sista hatt sommaren 1998 och stängde butiken men lämnade kvar allt: hattarna, inredningen, stämningen. Hennes söner ärvde sedermera butiken men ville göra en kulturhistorisk gärning och hålla kvar den i ursprungligt skick. I tio år stod tiden rent bokstavligt stilla i lokalen ända tills en ung kvinna författade ett brev …