Varannan säger nej till stödboende i eget kvarter
En överväldigande majoritet av helsingforsarna anser att samhället ska erbjuda stödboende åt missbrukare, men bara hälften välkomnar sådana boenden i den egna närmiljön.
Det är i efterdyningarna av den stormiga debatten kring boendeenheten på Rosavillagatan i Tölö som Blåbandsförbundet nu kartlagt helsingforsarnas inställning till missbrukarenheter och placeringen av dem. Resultaten visar att stadens program Bostad först har ett starkt stöd bland invånarna.
Av alla som svarat håller 69 procent helt eller delvis med påståendet om att samhället ska använda skattepengar för att hjälpa människor som förstört sitt liv med droger.
En klar majoritet – 83 procent – anser att samhället ska garantera boende också för missbrukare som inte klarar av ett drogfritt liv.
Ännu fler – 88 procent – vidkänner att drogproblem och mentala problem ofta hänger ihop.
Och dessutom vill de allra flesta – 91 procent – att missbrukarna erbjuds stödtjänster i anslutning till boendet.
Men var ska de här enheterna placeras?
Någon annanstans än i den egna närmiljön, anser nästan hälften, eller 46 procent.
– Här har vi kärnan i det som kallas nimby – not in my backyard – som för första gången undersöks så här omfattande, säger Aarne Kiviniemi, chef för Blåbandsförbundet.
Det handlar om att man nog kan ställa sig bakom goda principer om hjälp åt alla, så länge hjälpen placeras någon annanstans än på den egna bakgården. När forskare ringat in mekanismerna bakom motståndet handlar det om ganska mänskliga reaktioner: invånarnas oro bygger på engagemang för kvaliteten, tryggheten och kontrollen i den egna levnadsmiljön. Ibland är reaktionerna rationella, ibland irrationella. Problem kan det uppstå om beslutsfattare och ansvariga vägrar lystra till oron eller om man förminskar dem som ifrågasätter besluten.
Omtvistad enhet
I fallet med Rosavillagatan 10 var debatten inflammerad redan i planeringsskedet och den har hettat till i flera omgångar ännu efter att verksamheten inleddes för mer än ett år sedan. I höstas eskalerade tongångarna efter att riksdagsledamoten och Helsingforspolitikern Tom Packalén (Sannf) gick ut och kallade enheten med plats för nästan 100 unga missbrukare för "en mardröm" och fördömde att samhället bekostar knarkarlyor för folk som inte vill sluta missbruka.
Den diskussionen aktualiserades på nytt så sent som förra veckan då stadsfullmäktige röstade om Rosavillagatan 10 borde bli helt drogfri. Efter en lång debatt, där bland andra bostadsminister Jan Vapaavuori (Saml) utmärkte sig med ett inlägg om att det vore omänskligt och ekonomiskt ohållbart att slänga ut dem som inte klarar av att sluta missbruka på gatan, beslöt fullmäktige med rösterna 60–17 att invånarurvalet till Tölöenheten består som det är. Det betyder att unga missbrukare får en bostad och därefter professionellt stöd att sluta missbruka, om man vill.
Den aspekten tar också enkäten upp och det visar sig att 77 procent av stadsborna tycker att det borde vara krav på drogfrihet för den som får en stödbostad. Helt entydigt är svaret ändå inte, för samtidigt som så många vill ställa krav på drogfrihet är ännu fler av den åsikten att samhället ska träda in också då någon misslyckas med att bryta sitt drogbeteende.
– Det är i högre grad personer under 35 år som verkar ha en stark tro på den egna viljan, fast det kan också handla om att de som besvarat frågorna tycker att signalen om drogfrihet är en bra princip, säger Tuomo Turja vid Taloustutkimus.
Kiviniemi väljer för sin del att vända på motståndarnas andel. När diskussionen kring Rosavillagatan 10 gick som hetast låg det nära till hands att tro att alla säger nej till missbrukare på den egna bakgården.
– Det är egentligen ett överraskande bra resultat att så många som hälften förhåller sig positiva.
Äldre hårdare än unga
Utifrån enkäten kan man inte separera folk på stadsdelsnivå men enligt Turja kan man säga att det södra distriktet – där Tölö ingår – inte sticker ut som mindre tolerant än andra distrikt. Däremot verkar de som bor i de östra och nordöstra distrikten vara aningen mer restriktiva än övriga stadsbor. De strängaste åsikterna verkar också i högre grad finnas hos personer över 50 år och lägre utbildade. Förutom att de är mer benägna att säga nej till missbrukarenheter i den egna miljön så anser de också att frågan om att lämna drogerna är en viljefråga: 48 procent menar att man kan bli drogfri om man bara vill.
– Det kan naturligtvis hända att man med sitt svar menar att den egna motivationen är viktig, att det inte går att lämna drogerna om man inte är motiverad, medger Turja.
I enkäten, som gjordes av Taloustutkimus vid årsskiftet, intervjuades 1 000 helsingforsare. Felmarginalen är 3,2 procent åt vartdera hållet.