Nisse, 94 - krutgubbe mitt uppe i livet
Nisse Eklundh, 94, avskyr grönsaker och äter helst bulle, åker slalom som ett proffs och spelar tennis sex timmar i veckan. Ett soligt sinne är en förklaring, en rejäl portion god tur en annan.
Han är alltid först i backen för då är pisten som finast, snön ligger jämn och utan störande snövallar. Det yngre gardet skidåkare har ännu inte orkat pallra sig till backen och kön till liften är lika med noll. Nisse Eklundh och hustrun Ebba, 90, samt en stor del av den närmaste familjen och släkten bor på andra sidan om Långträsk i Noux så han har kort väg till hemmabacken Swinghill där han åker i ur och skur varje lördag och varje söndag så länge liften går.
I en ålder av 94 ids han inte längre trampa upp för backen. Men så gjorde man förr. Eklundh har åkt slalom sedan slutet av 1930-talet, och var en av hedersgästerna när skidorten Levi nyligen firade 50-årsjubileum. Han åkte på Levi redan 1939, alltså decennier innan arbetet med att utveckla skidcentret började och åratal innan någon ens hade tänkt tanken om att skaffa lift.
På den tiden var utförsåkningen konditionskrävande, man trampade upp och åkte ner. Några pistmaskiner som skulle ha slätat ut och packat snön var manicker som man inte ens kunde drömma om, och de ivriga tramparna till åkare var i praktiken tvingade att fungera som sin tids pistmaskiner. Inte för att man heller drog sig för att åka offpist. Det bara inte hette så på den tiden.
– I Noux kör jag med samma schema varje gång och startar med tio åk, sedan tar jag en kaffe och bulle eller alternativt pirog hos My i kaféet och så blir det tio åk till, säger Eklundh.
Han kör in på parkeringsplatsen ovanför backen och kliver raskt ut ur bilen, plockar fram skidorna och hjälmen. Bilen är sprillans ny, köpt i december. Det är inte många i den åldern som skaffar ny bil, eller ens har körkortet kvar. Men Nisse Eklundh har hälsan i behåll, och det är mer krut i honom än i många mycket yngre.
Sedan står han på skidorna och kastar sig utför backen. Stilen är klockren, carvingtekniken driven till sin spets, svängarna mjuka och knäna har svikt. Hallå där, Bode Miller och Alberto Tomba, Ingemar Stenmark och Kalle Palander! Häng efter Nisse Eklundh i samma ålder, den som kan.
Det var förresten i slalombacken på Ylläs i Lappland som han träffade sin blivande hustru Ebba strax efter kriget. I april har paret varit gifta i 65 år.
– Den flickan åkte skidor jäkligt bra och verkade intressant. Nu har det gått ganska många år och vi har fått riktigt trevliga barn och barnbarn.
Fy för grönsaker och frukt
Som om gästspel i Levi eller regelbundet åkande i Noux inte skulle räcka. I början av mars åker han än en gång till Alperna, nu i sällskap av två av barnen och till S:t Anton, känt för tämligen tuffa och krävande pister. Under de senaste decennierna har han åkt i Alperna i sällskap av jämngamla vänner men den ena efter den andra tacklar av eller ger upp.
– Äsch! Inte är S:t Anton svårare än andra skidorter. Jag är alltid först i liften och åker hela förmiddagen tills det blir dags för lunch. På eftermiddagen tar jag det lugnt. I något skede tar åldern ut sin rätt.
På tal om lunch så är hälsosam, balanserad och vitaminstinn mat inte hemligheten bakom hans kvicka varelse och pigga blick. Nisse Eklundh gillar helt enkelt inte mat och börjar dagen med en kopp te och fem skivor bulla. Enligt lillebror Christer lever Nisse på bröd och bulle. Men själv säger han att han helst äter kött. Det där med tallriksmodellen som dignar av grönsaker och frukt, fisk och nötter är ingenting för honom.
– Jag kan tänka mig fisk som är pinfärsk. Annars är fisken inte god.
Han spänner blicken i mig när jag frågar om det inte gott med "moderna" grönsaker och frukter. Med sådana avser jag sparris och avokado. Det spontana svaret lyder:
– Nej, nej, nej! Aldrig! Om jag måste så kan jag ta en försiktig nypa morot, rödbeta eller gurka. Men aldrig någon annan grönsak, och egentligen helst inte heller dessa. Jag har smakat på tomat men fy för den sura smaken.
Och ändå är han som hälsan själv. Det är inget fel på minnet, synen eller hörseln. Inte heller på balansen eller ryggen eller någon annan kroppsdel för den delen.
– Men för kanske tio år sedan fick jag sådana där hjärtflimmer och hamnade på sjukhus. Gångerna på sjukhus är lätt räknade. Då ordinerade man mig ett halv rött litet piller som jag tar snällt varje dag. Fråga mig inte vad det är, jag tar det och mår prima.
Barnen ordnar med gastar
Vi träffas också i tennishallen i Björkmankans bakom Hagalund. Eklundh spelar tre gånger i veckan och två timmar i taget, och alltid dubbel. Och precis som i slalombacken är han i sitt esse. Serven har schwung, backhanden kraft och han förlorar inte bollen oftare än medspelarna, den här gången tre "ynglingar" i 70-årsåldern. Brodern Christer, 87, som tvingades sluta med tennis för att synen blev dålig, går på gym samtidigt som Nisse spelar. Efter gymmet brukar lillebror följa med storebrors slutspel.
– Nisse är som alla som blir lite äldre. Stubinen är kortare och humöret hetsigare. Jag har sett honom kasta racketen i ilskorna och meddela att han slutar. Men det gör han naturligtvis inte. Rimligtvis kan han inte vinna varje match över 70-åringar men han är av den envisaste sorten.
Till sommarens återkommande program hör sjölivet, först gjorde man långfärder med motorbåt, senare i segelbåt. Sträckorna har krympt från Shetlandsöarna och Skottland till ett par veckors seglatser i den finländska skärgården. Förra sommaren följde hustrun inte med på grund av problem med balansen men maken har inte planerat hala seglen för gott.
– Barnen är hyggliga och ordnar med gastar, mest för att de börjar ha hård koll på mig och låter mig inte segla ensam en 35-fotare. Till all lycka visste de ingenting när jag testade att paraglida på skidor i Meribel i Frankrike. Det var ett par år innan jag fyllde 90 men barnen skulle ändå ha försökt hindra mig, skrockar han.
– Det var förresten en grundstötning med segelbåten som ledde till ett av mina sällsynta sjukhusbesök.
Olyckan inträffade för sex år sedan, och ombord strax söder om Åland befann sig paret Eklundh och två barnbarn. Båten gick på grund med besked.
– Jag flög som en vante från sittbrunnen in i kajutan, slog mig mot en kant och skadade kotor i ryggen och nacken. Jag fick "hål i huvudet" och den ena handens fingrar vek sig bakåt. Men barnbarnen agerade föredömligt. De hade full koll på vår position och kunde kalla på hjälpen som kom snabbt fram. Det är sådana händelser som jag betecknar som svinaktigt god tur. Och den här turen har följt med, och räddade mig också under fortsättningskriget. I det skedet var jag stationerad på Karelska näset och drabbades av tyfus. Jag var så illa däran att jag låg två månader på sjukhus i Österbotten. Det här hände ett par dagar innan det ryska anfallet i juni 1944.
Utöver sin svinaktigt goda tur tror han själv att orsaken till den goda hälsan och det långa livet är hans sinnelag. Ett soligt sådant, och så har han lätt för att skratta.
– Jag tror att man ska leva i nuet. Man kan inte undvika konflikter men man ska inte älta det förgångna och gräma sig över det som hänt.