Äventyr i Bulgarien stod konsulter dyrt
När privatiseringsvågen svepte över Östeuropa från slutet av 1990-talet var det många som ville vara med. Att spelreglerna inte såg ut som dem man var van vid hemifrån fick många betala dyrt för. Inte heller finansinstituten får klara papper.
I morgon publicerar skogsveteranen Ossi Kokkonen sin bok Projektchef under skogsindustrins förändring 1954–2008 på finska. Boken belyser den finländska skogsindustrins historia ur en personlig synvinkel och många händelser från slutna kabinett rullas upp för läsaren. Det mesta är i dag historia.
Men ett av bokens kapitel kallat Äventyret på Balkan berör händelser som de inblandade i Norden inte vill glömma, eftersom de vill ha upprättelse för det de förlorat. Kapitlet handlar om hur en person, visserligen med lite hjälp, klarade av att dupera både utländska konsulter och internationella banker som Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling EBRD och Nordiska investeringsbanken NIB.
- Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling grundades 1991 för att stödja den ekonomiska utvecklingen i tidigare sovjetrepubliker och i Östeuropa.
- Bankens aktiekapital är 30 miljarder euro och den verkar i 30 länder.
- EBRD beviljar långfristiga lån och garantier samt gör investeringar i projekt inom både den privata och den offentliga sektorn.
- Nordiska investeringsbanken (NIB) finansierar projekt som förbättrar konkurrenskraften och miljön i de nordiska och baltiska länderna. Svilosa är det enda bulgariska projekt banken gått in i.
- Båda bankerna har regler som förbjuder investeringar i korrupt verksamhet.
- Svilosa har under processens gång hunnit genomgå företagssanering.
Den här aktuella historien börjar så sent som 2003, när de bulgariska affärsmännen Krasimir Datjev och Boni Bonev beslutar sig för att börja utveckla en cellulosafabrik, Svilosa, i Svisjtov i norra Bulgarien, vid Donaus strand. De bägge herrarna var från början jämnstarka ägare i Svilosa, men ägandet var inte enkelt och klart utan organiserat via ett bolag registrerat i USA.
För drygt tio år sedan skulle alltså cellulosafabriken utvecklas med målet att fördubbla produktionen. För projektet lyckades ägarna få ett lån på 18 miljoner euro av EBRD och ytterligare 10 miljoner euro av NIB. Ett villkor var att både finansiering och ägande i Svilosa skulle göras tydligare.
Ägarna noterade dessutom Svilosa på börsen i Sofia, men enligt Kokkonens bok var noteringen ingen succé och de flesta av de aktier som såldes gick till kretsarna runt Datjev.
Landskamp
Året hade hunnit bli 2007 då Ossi Kokkonens konsultföretag skriver kontrakt om att delta i att förnya cellulosafabriken. Kokkonen går också in som styrelseordförande i Svilosas cellulosabolag Svilocell. Men det, skriver han, gav honom ingen särskild makt, i Bulgarien fattar verkställande direktören alla beslut.
Projektet var försenat och Svilosas verksamhet förlustbringande. Kokkonen krävde bättre övervakning, men fick inget gehör för sina krav. När det sedan blev dags att installera fabrikens nya maskinpark blev de felaktiga besluten och den odugliga ledarskapskulturen tydliga, skriver han. Mycket av den nya utrustningen skulle komma från Finland, fabriksledningen var bulgarisk och det hela blev snabbt något av en landskamp.
Ägarna ville ändå att fabriken skulle starta upp så snabbt som möjligt för att EBRD skulle kunna gå in som delägare. Datjev och Bonev planerade att sälja aktier ur sitt eget innehav till banken för 8 miljoner euro. Kokkonen berättar om hur han vid ett möte med EBRD i början av 2008 presenterade en lista med nödvändiga åtgärder som godkändes i sin helhet. Bland annat skulle Svilocells ledning bytas ut, något som aldrig skedde.
Fars och tragedi
Svårigheterna i Svilosa fortsatte samtidigt som Datjev planerade nya företagsköp, skriver Kokkonen. De finansierande bankerna, bland dem EBRD krävde redogörelser över vad som gjorts och 2008 lät EBRD sin indrivningsavdelning ta över projektet. Datjev hade under mellantiden också omorganiserat sitt ägande och skaffat sig majoritet i bolaget.
Kokkonen beskriver i boken också hur både han som styrelseordförande och Svilocells vd fick gå vid en bolagsstämma som Datjev noggrant regisserat. Affärskumpanen Bonev hade vid det här laget lurats på sina aktier i bolaget och hans jurist berättade historien på bolagsstämman. Ossi Kokkonen beskriver stämman som någonting som började som en fars, hade en mellanakt som påminde om en tragedi och slutade som komedi.
De räkningar Kokkonen skickade till Svilosa betalades aldrig, men på hösten 2011 fick hans bolag SW Partners en donation som motsvarade två tredjedelar av räkningarnas summa, utan förseningsräntor.
Med EBRD gjorde Datjev ett avtal om att omorganisera skulderna. Det efter att indrivningsavdelningen fått en bulgarisk direktör.
Kokkonen har protesterat både hos EBRD och NIB för att de finansierat det han kallar korrupt verksamhet. NIB har undersökt fallet och planerar åtgärder.
Kokkonen ställer sig frågan när sista kapitlet av det bulgariska äventyret kommer att skrivas. Han hoppas ännu att EBRD och NIB ska ta itu med fallet.
Ingen framkomlig väg
Bankerna har ändå ännu inte ansett sig ha tillräckligt på fötterna för att driva en rättsprocess mot Svilosa.
Johnny Åkerholm var vd på Nordiska Investeringsbanken då det begav sig. Han konstaterar att NIB och konsulterna som förlorat pengar står på samma sida, men att bankens jurister inte hittat en framkomlig väg för att få pengarna tillbaka via domstol.
– Tack och lov finns det inte speciellt många sådana här fall, säger Åkerholm.
Han konstaterar att banker gör grundliga undersökningar innan de beviljar lån och satsar resurser på att se till att de som får lånen inte sysslar med oegentligheter. Men bankerna är inga domare, påpekar han.
– I de allra flesta fall är också allt i sin ordning, konstaterar Åkerholm.