Besatt av lusten att veta mera
När Sahar Delijani var liten tyckte hon det var närmast fint och spännande att hon var född i fängelset.
– Det har aldrig varit någon hemlighet i vår familj att mina föräldrar varit politiska fångar, och att jag är född i Evin-fängelset. När jag var liten tyckte jag det var coolt. Sen började jag så småningom fatta att det var hemskt och smärtsamt snarare än intressant, säger Sahar Delijani.
- Född: 1983 i Evin-fängelset i Teheran.
- Uppvuxen: I Iran, flyttade som tonåring till USA.
- Studerat: Litteraturvetenskap vid Berkeley-universitetet.
- Bosatt: I Italien sedan 2006.
- Aktuell med: Romanen Children of the Jacaranda Tree, som utkommit på finska nyligen, Jakarandapuun lapset, WSOY, och kommer på svenska i april. Jakarandaträdets barn, Forum.
Hennes roman Children of the Jacaranda Tree börjar med att en ung politisk fånge, Azar, föder en dotter som hon får ha hos sig i cellen i några månader. Sedan förs barnet bort och omhändertas av morföräldrarna.
Sahar Delijanis föräldrar tillhörde den politiska vänstern under revolutionen i Iran 1979. Efter att shahen störtats omvandlades Iran till en islamisk republik, och alla andra politiska skiftningar rensades bort. Delijanis föräldrar fängslades liksom oräkneliga andra politiskt aktiva intellektuella. De hade dock den stora lyckan att bli frisläppta efter några år, och överlevde.
I slutet av 1980-talet, under de sista åren av kriget mellan Iran och Irak, genomförde regimen nämligen en drastisk utrensning bland de politiska fångar som fanns kvar. Mellan 4 000 och 12 000 människor försvann spårlöst från fängelserna, avrättades och begravdes i massgravar. I dag vet ingen hur många de var, och varför detta skedde.
– En teori är att det började med utrensningen av en oppositionsgrupp som kallade sig Iranska Mujahedin och som stöddes av Saddam under kriget. Och sen tänkte man "varför inte fortsätta och göra slut på allihopa". Men egentligen vet ingen vad som riktigt hände och vem som bestämde vad. Ingen talar om den här perioden i Iran i dag. Därför ville jag skriva om den.
Kollektivroman
Jakarandaträdets barn är en kollektivroman med många huvudpersoner – fångarna själva samt deras föräldrar, barn, syskon som ser sina liv formas av det politiska skeendet.
– Min roman baserar sig på mina föräldrars och deras vänners upplevelser. För att skriva om kvinnan som föder i fångenskap måste jag intervjua min mamma, och det underliga var att fast hon berättat massor om sina fängelseminnen under hela min uppväxt så gick hon helt i lås när vi skulle sätta oss ner och verkligen tala om det här. Det var först är jag hade henne fastspänd med säkerhetsbälte bredvid mig på en längre flygresa som jag kunde få henne att tala om det igen, säger Delijani.
– Nu har hon läst min bok tre gånger och säger att hon inte längre riktigt kan urskilja vad som är hennes minnen och vad jag har hittat på.
En av bokens personer är en ung kvinna, Sheida, som först som vuxen av en slump får veta att hennes far inte alls dött i cancer utan avrättats i fängelset. Delijani ville också utforska tystnadens logik.
– Sheidas mor råkar ut för något som hon är totalt hjälplös inför. Mannen förs bort och avrättas. Att hon ljuger för sin dotter och uppfinner en trots allt mindre traumatisk orsak till hans frånvaro är ett desperat försök att på något sätt ta kontrollen över sitt öde, att försöka bestämma själv. Det är inget bra sätt, historien hinner ifatt henne ändå. Men det är begripligt.
Far översätter till farsi
Delijanis familj flyttade på 90-talet till USA. Orsaken var att moderns släkt sedan 60-talet börjat emigrera dit.
– Min mor ville leva nära sina släktingar, och till slut fanns det ingen av dem kvar i Iran, så vi flyttade också. Det var inte särskilt traumatiskt, det var ingen landsflykt. Jag har varit i Iran många gånger efter det. Men sen boken kom ut har jag inte varit där, och tänker inte resa dit heller på ett tag. Vi får se vad som händer.
Children of the Jacaranda Tree är inte Delijanis första roman, hon har skrivit några innan, men de har förblivit opublicerade, "de var bara hantverksövningar".
Boken har översatts till 27 språk, och hon översätter den till farsi tillsammans med sin far.
– Jag talar och skriver farsi rätt bra, och när jag var yngre skrev jag dikter på farsi. Men när jag började skriva prosa blev det på engelska, säger Delijani.
Översättningen till farsi kommer att ges ut utanför Iran.
– Jag kan inte tänka mig hur vi skulle få tillstånd att ge ut den i Iran. Men det finns så många sätt att smuggla in litteratur i landet att den säkert kommer att hitta sina läsare där. Efter att boken kom ut har jag fått en massiv respons från iranier som vill läsa om den här perioden.
Långsamma förändringar
På frågan om hur hon ser på situationen i Iran i dag, efter att Hassan Rouhani vann presidentvalet sommaren 2013 och ersatte Ahmadinejad, svarar hon att hon är mycket hoppfull i fråga om Irans utrikespolitik, men väntar sig ett "väldigt långsamt men positivt förlopp" i fråga om demokrati och mänskliga rättigheter.
– Och vi vill ju inte nöja oss med en "Gaddafi-situation", med ett Iran som värnar om sina relationer med väst, men förtrycker och förföljer sina egna medborgare, eller hur?
Sahar Delijanis vår tillbringas till stor del på resande fot, med marknadsföring av Children of the Jacaranda Tree, men mellan resorna skriver hon på en ny roman.
– Den ska handla om hur det var att komma ut ur fängelset, hur det var att återse sina barn och sina älskade, hur man klarade sig i vardagen, hur man fick jobb och bostad när man var en oönskad person. Med tanke på hur många och livliga minnen till exempel mina föräldrar har från fängelset, är det märkligt hur de tycks ha förträngt nästan allt om den första tiden efter frigivningen. Det måste ha varit en på många sätt väldigt traumatisk upplevelse, och jag är fullkomligt besatt av lust att få veta mera om den.