Steg för steg ur solituden
Hur överlever man ensamheten? Att livet inte är en dans på rosor vet var och en, men att röra sig kind mot kind med någon kan lindra allt det svåra. Det vet Kati, Ritva och Orvokki.
– Jag har dansat i flera år med olika män, fått skjuts hem på kvällarna. Och jag säger alltid tack för i kväll, godnatt. Jag bjuder inte ens in dem på kvällste. Man vet ju – kommer de in på kvällste hittar du dem vid morgonkaffet också. Och det vill jag inte.
Det doftar nybakt bulle och trygghet. Det är något med blandningen av parfymen som svävar ut ur salen och kaffedoften från kafeterian som känns betryggande, som en barndomsfamn.
Musiken som fyller salen är bekant den med, men ändå från en annan värld. Finsk schlager – sorgesamma ord till takten av lätta, hoppande toner. Tunna, vita gardiner dansar redan i vinden från det öppna fönstret. Människorna dansar ännu inte, men förväntan finns i luften.
– Fyrtio kändes ingenstans, femtio kändes ingenstans. Inte ens sextio kändes. Nu har jag fyllt sjuttio och har mer bakom mig än framför mig. Men dåligt känns det inte!
Kati Linderoos har dansat på Arbetarnas hus i Malm i flera år. Av alla dansställen hon går på är det här hennes favorit. Stämningen här är annorlunda än på andra ställen, vänligare och varmare.
Här samlas de, varje torsdag. Dagsdans klockan tolv. Men de flesta anländer redan kvart före för att hinna snöra dansskorna, ta ett varv för att hälsa på bekanta, kanske en snabb kopp kaffe. De ser sig omkring, varma leenden, sökande blickar. En gnutta osäkerhet. Är alla här? Fattas någon nu finns risken att den personen fattas dem för gott.
Och så börjar dansen. Gränserna är tydliga och reglerna en lättnad. Här vet alla sin plats, och kan vara fria i dansens koreografi. Mannen ber om lov, för, och lämnar tillbaka. Men också i den här välorganiserade världen finns anarki – i Finland har damerna sin egen dans.
Damernas tur
Damerna har fått lov sedan sent sjuttiotal, då kvinnorättsorganisationerna i landet krävde allt mer rättigheter för kvinnor. Kvinnorna i Finland har ändå inte varit blyga med att bjuda upp till dans tidigare heller. Redan i början på 1900-talet kunde kvinnor bjuda upp män utan att det var helt oerhört.
I Malm innebär damernas dans en timme där snabbhet, styrka och list spelar stor roll. Av de drygt femtio dansarna är männen definitivt i minoritet, och vill man ha en av dem får man skynda sig.
– Vi kvinnor, vi följer den man som leder. Så är det bara. Dansgolvet är den enda platsen där vi kvinnor måste lyda mannen.
Kati har inte följt många män i sitt liv. Diamanterna i hennes glasögonbågar gnistrar när hon virvlar omkring på dansgolvet, det ljusrosa håret försvinner bland de andra paren och dyker snart upp igen, följt av ett stort leende på läpparna och en avslappning som endast dansen kan ge – att tätt tryckt intill någon annan få röra sig i takt till musik en alldeles vanlig torsdag, mitt på dagen. Det är frihet.
Kati lever ensam. En gång levde hon med en man, men det är länge sedan nu.
– Det är fortfarande skrämmande. Att lära sig leva med en annan människa. Det passar bara inte mig just nu, och jag misstänker att det aldrig kommer att göra det.
Efter två omgångar av cancer och en skilsmässa finns det inte annat att göra än att dansa.
– Man har hår, sedan är man utan. Än sen? Du sätter på dig peruken och fortsätter.
Börja om
Dagsdanserna har varit kvinnodominerade länge. Männen tenderar att dö tidigare och salarna fylls av ensamma kvinnor som suttit stilla ett helt äktenskap. Plötsligt börjar det rycka i deras tår igen, själen bor för trångt i en förortstvåa.
– Jag gillar att dansa. Jag har så många människor i mitt liv som är sjuka, nu vill jag bara dansa, alldeles själv. Punkt slut.
Ritva Lampinen har ljusblå ögon. De blixtrar till när hon skämtar, och hon skrattar lågt, på ett lite trött sätt. Hela sitt liv har hon jobbat med gubbar, säger hon, som ekonomichef för frontveteranernas förbund.
– Jag bestämde att jag inte bara kan stanna hemma. Jag måste lära mig att röra mig igen, ensam. De där jävla männen, de har ju livet av sig så tidigt.
Ritvas man gick bort för tre år sedan och den andra mannen i hennes liv lämnade henne redan för länge sedan. När hon talar om sin son tittar hon ut i evigheten. Ögonen blir dimmiga, den rynkiga handen med ett ringprytt finger åker upp mot ansiktet. I en kort stund brister hennes hårda yta, men snabbt återfår hon fattningen.
– Jag måste vara stark då, det var så många jag hade ansvar för. Men hade jag varit ensam ... då vet jag inte hur det hade slutat. Två år senare gick jag till frisören, och hon sade att mitt hår plötsligt blivit grått.
Nu har ensamheten förvandlats till självständighet och kravlöshet. De finns där tillsammans med dansen och tomheten fylls av liv. Det är ju så lätt att bara stanna hemma, att lamslås. Men en dag bestämde hon sig helt enkelt för att bara gå ut och gå framåt.
– Ingen kommer undan tragedier. Man måste leva en dag i taget. Varför ska jag klaga? Man får gå vidare helt enkelt. Och man kan alltid börja om, om man känner för det.
Inte dansa på gravar
Under vinterkriget var dans förbjudet i Finland. Det ansågs omoraliskt att roa sig med dans när så många dog vid fronten, så polisen ordnade razzior på ungdomens olagliga dansaftnar. Finland var det enda landet som förbjöd dans under andra världskriget. Många kände ändå att dansen var ett sätt att distrahera sig i krigets skugga, så man fortsatte på hemliga platser.
Arbetarnas hus i Malm är inte hemligt, men det är en fristad. De som dansar här är en grupp och de accepterar varandra i alla svängar. Fattas någon ringer de andra upp och kollar att allt står rätt till. Dyker nya människor upp blir de uppbjudna till dans. Räcker inte männen till åt alla, då får kvinnorna dansa tillsammans.
– Ibland dansar vi två damer tillsammans. Än sen då? Det är ju inte som om vi kan kallas lesbiska mera, i den här åldern. Jag vet inte vad andra människor tänker, det spelar ingen roll. Låt dem tänka, säger Orvokki Hiirikoski.
Hon sitter knappt stilla alls utan ser till att få dansa till varje låt.
– En av damerna här dansar så bra, speciellt när hon leder polka och mazurka. I själva verket dansar hon bättre än en enda man.
Orvokki skrattar. Hon snurrar runt, runt på golvet och njuter så mycket att glädjen nästan går att ta på. Vristerna sträcks, böjs, sträcks och hon skuttar vidare, under en arm, in i en famn.
– Sedan när dansen inte längre finns, finns inte mycket annat heller för mig.
Dansande fingrar i famnen, ett dansande leende. Först pratar Orvokki lätt nervöst, hon skrattar bort det tunga. Hur hennes man dog i cancer för 16 år sedan, och hur deras tid tillsammans färgades av alkohol och otrohet.
Orvokki dansar för att överleva. Hon ler stort och innerligt medan hon berättar om sitt liv som från första början blev fel.
– Mamma och pappa gjorde mig av misstag. Det var inte tänkt att jag skulle bli till. De var kusiner, de övade bara. Min mormor sa alltid åt mig att ta den första man som bara tar emot mig. Så att jag kommer ur vägen för världen, sa hon. Min man söp. Det fanns ingen kärlek där, bara sprit och andra kvinnor. Jag har aldrig supit. Jag gillar att dansa, bara.
Orvokki är nästan åttio. Och hon vill sluta där hon började.
– Min mamma dansade fortfarande precis innan jag föddes. Folk trodde att hon skulle föda på dansgolvet, där hon for omkring med sin stora mage.
Ett par dansskor, ett par tofflor
– Förut sades det att man behöver en man åtminstone för att byta en glödlampa och för att öppna en sillburk. Men jag kan göra bägge själv.
Katis blick är stadig, ryggen rak. När hon dansar är hon alldeles tyst, ibland sluter hon ögonen när hon glider runt rummet i någons armar. När dansen är slut går hennes mun i gång igen, skämt och pikar om vartannat. De andra dansarna vet att Kati alltid har en rolig historia på lager. Och att när hon går hem, går hon hem ensam.
– Jag har alltid sagt att den mannen som kommer och bor med mig i mitt hus, han är inte född än. Efter 22 år av att vara ensam kan jag inte mera börja anpassa mig till någon annan eller lära en man i min ålder att anpassa sig till mig. Det sägs att man aldrig ska säga aldrig, men just nu säger jag det, aldrig. Ingen ska lägga sina Reino-tofflor bredvid mina Aino-tofflor, eller sin tandborste bredvid min.
Ensamheten är självvald i Katis fall. För Orvokki är den en befrielse, för Ritva en tomhet.
Många av kvinnorna som dansar här har börjat då deras män gick bort. Inte för att de är lyckligare nu utan för att hålla i gång och gå vidare.
– Jag kan inte beskriva den, känslan man får av att dansa, säger Ritva. Den är bara helt otrolig. Jag kan inte förklara den på ett klokt sätt, men något måste det ju vara med tanke på att så många människor kommer hit varje vecka. Man mår bra av det, helt enkelt. Man glömmer allt annat. Bara dansen finns.