Rätt bok + rätt lärare = magi
Katarina Rejman ser läsning som en förutsättning för att kunna ställa de riktigt stora frågorna i livet. Förra veckan disputerade hon med en avhandling om litteraturundervisning i högstadiet.
Som modersmålslärare kunde Katarina Rejman ofta känna en frustration under lektionerna. Alla är överens om att litteratur är viktigt, men hur ska man läsa? Och varför?
- Född i Helsingfors 1961. Gick ut gymnasiet i Borgå.
- Ämneslärare i modersmål och litteratur. Har jobbat både som modersmålslärare och rektor vid Strömborgska skolan i Borgå.
- Har också jobbat som undervisnings-råd vid Utbildnings-styrelsen, samt med projektet Läslust och för tillfället som lärarutbildare och universitetslärare vid Åbo Akademi.
– Litteraturen ges väldigt många uppdrag i dag. Den ska befrämja elevens personlighetsutveckling, den ska erbjuda möten med främmande kulturer, utveckla elevens språk. Jag fick lust att klargöra: vad ska litteraturen egentligen ha för uppdrag i skolan?
Rejman sökte sig till finlandssvenska klassrum och intervjuade modersmålslärare om deras erfarenheter av litteratur i undervisningen. Den färska avhandlingen lades fram vid pedagogiska fakulteten vid Åbo Akademi förra fredagen.
I inledningen skriver Rejman om två motsatta syner på vad skolan ska göra: dels den fina demokratiska tanken om att rusta eleverna för att bli kritiska samhällsmedborgare, dels den instrumentella där elever ska göras "anställningsbara".
Här ser man också skillnaden mellan bildning och utbildning – Rejman citerar en forskare som hävdar att bildning gör en människa till en kulturvarelse, medan utbildning är riktad på kompetens.
– Inom EU finns det inskrivet vilka nyckelkompetenser skolan ska ge och där är "anställningsbar" med. Det här kan man problematisera. Det är inte huvudsaken i min avhandling, men där vilar många av mina frågor. Modersmålsundervisningen hänger ihop med skolans demokratiuppdrag. Man kan se det på två sätt: antingen är skolan en plats som rustar eleverna för att bli aktiva samhällsmedborgare, eller så är skolans uppgift att mata eleverna med kunskap som de har nytta av.
Hur händer det här ihop med litteraturen?
– Att läsa skönlitteratur – som är en kognitivt krävande form av läsning – är ett sätt att öva sig att se kopplingar. Om vi blir skickligare läsare så blir vi också mer analytiska, och i förlängningen bättre medborgare. Speciellt i en värld där unga översköljs av texter och information är det här viktigt. Att kunna skilja mellan olika genrer – som fakta och fiktion – gör det lättare och intressantare att vara människa, helt enkelt.
I dag ser vi ofta larmrapporter om ungas läsning. Bakom de rubrikerna finns en tydlig värdering: läsning är viktigt.
Rejman pekar på ett visst glapp i retoriken och praktiken.
– Jag har inte träffat på en enda förälder eller elev som har ifrågasatt litteraturen i sig. Visst kan elever klaga på att någonting är tråkigt eller tungt, men om jag frågar dem varför det är bra att läsa så kan de räkna upp argumenten. Men det är en annan sak vad man faktiskt gör. Många pojkar har till exempel inte läsande förebilder hemma, läsning kanske inte hör till finsk manlighetskultur. Och det avspeglar sig ju i pojkars läsvanor. De läser i själva verket en hel del – men på engelska på nätet, i olika spel och så vidare. Och man kan nog säga att den läsningen inte värderas på samma sätt.
Det talas mycket i medierna om att kodning borde bli ett skolämne eftersom spelindustrin är på stark frammarsch. Jag tycker att man missar att också speldesign kräver kunskap om berättelser.
– Exakt! Man kan inte konstruera komplicerad dramaturgi utan den kunskapen. Berättelserna är över huvud taget ett sätt för oss att gestalta meningen i livet, det går inte på något annat sätt.
I din avhandling undersöker du lektioner i högstadiet där man diskuterat litteratur. Hur ser en bra lektion ut?
– Lyckade litteraturlektioner ser ofta ut på samma sätt. Det händer någonting överraskande – en elev får en aha-upplevelse som får diskussionen att ta fart.
Men andra ord är det något man inte kan planera?
– Nej, och därför talar jag och andra om att "planera för det oplanerade". Läraren kan i viss mån iscensätta den här situationen genom att välja rätt text för sin grupp. Men det kräver lärare som är tydliga i sitt tänkande, som känner till den enskilda elevens utvecklingsfas, som vet vad som behövs för att elevens läserfarenhet ska utvidgas. Man ska alltså veta vilken text som är rätt att introducera.
En fråga som är central i skolan i dag är motsatsförhållandet "elevstyrning" och "lärarstyrning". För att eleverna ska kunna välja själva måste de först ha en kunskapsgrund att stå på. Var befinner vi oss i den här frågan i dag?
– I nordisk forskning ser man i viss mån att risken med helt elevstyrd läsning är att eleven bara får sin egen världsbild bekräftad. Jag tror visserligen att man ska kunna utgå från elevens egna intressen. Zlatans självbiografi är ett bra exempel. Det är en viktig bok för många unga människor, och den har haft en stor genomslagskraft hos sådana som annars kanske inte läser. Skolans uppgift blir att erbjuda det analytiska perspektivet på boken. Hur ser gestaltningen av Zlatan ut? Vilka politiska aspekter finns det i boken? Hur fungerar språket?
Har man alls litteraturhistoria i dagens högstadium? Jag minns att vi i början av nittiotalet pluggade Sapfo och Homeros.
– Också i Finland har vi gått mot det mer erfarenhetsmässiga, där man möter eleven i hennes egen värld. Man ser på film, tar in populärkultur. Själv skulle jag nog bekänna mig till en rörelse som vill ha mer ... ja, inte ren litteraturhistoria men klarare ramar för hur vi kan befrämja elevens lärande. Det talas ofta om att skolan saknar resurser, men om man vänder lite på det, utan att bli allt för idealistisk, så kan man se på vad vi faktiskt har: vi har tid för undervisning, bord, bänkar och klassrum, vi har åtminstone i någon mån tillgång till litteratur. Det är faktiskt möjligt att skapa en undervisning som är levande. Åtminstone om man har en klar uppfattning om sin samtalsmetodik.
Lärare i dag har en stor frihet att realisera läroplanen. Tror du på mer styrning – till exempel en litteraturkanon?
– Det finns stort beslutsutrymme hos lärarna och jag tycker att det är bra. I Danmark har man en litteraturkanon och där försöker lärare hitta sätt att komma förbi den. Vi har så väl utbildade lärare att de har kompetensen att själva välja texter. Fördelen med friheten är att de då kan välja texter som passar deras grupp. Den bästa undervisningen uppstår när en skicklig lärare är teoretiskt bevandrad och har en klar och genomtänkt syn på sitt uppdrag, och dessutom känner sin elevgrupp. Då kan vi få fina undervisningsstunder.
Fast samtidigt, påminner Katarina Rejman, kommer alla människor inte att växa upp och bli bokslukare. Människor är olika.
– Olof Lagercrantz skriver i sin bok Om konsten att läsa och skriva om en sibbofiskare som levde ett fullgott liv utan att läsa en bok. Och så kan det ju vara, men Lagercrantz skrev också i en annan tid. Jag tror att vi sviker våra elever om vi inte jobbar hårt med deras läsning, för den textvärld som de möter i dag är så pass komplicerad att om de inte kan hantera den så är de offer för alla möjliga marknadskrafter och politisk propaganda. Därför är det viktigt att också föräldrar hela tiden talar om texter med sina barn. Läs tillsammans och skaffa böcker!