Esko Männikkö: "Lämna hjärnan i garderoben"
– Mer är allt annat avskyr jag teoretiserandet kring konsten. Du har en bild och sen hundra sidor förklaring av den, näähh ... säger Esko Männikkö och låter meningen rinna ut i ett litet stönande.
På Esko Männikkös stora retrospektiva utställning med foton från drygt tre decennier i Konsthallen är bilderna 200, tätt hängda på väggarna utan tematisk eller kronologisk ordning, på ett sätt som är unikt för just det här utrymmet och uttänkt av Männikkö och utställningskuratorn Maija Koskinen. I vår i Åbo och om två år i Göteborg kommer det att vara delvis andra bilder av de 400 som finns att välja på, och i annan ordning.
Männikkö själv säger avvärjande att bilderna är hängda hursomhelst, "ei aikajärkeä, ei aihejärkeä, ei tyylijärkeä, ei mitään järkeä" – inget förnuft i fråga om tid, motiv, stil eller någonting.
– Förnuftet ska man inte blanda in så mycket när man gör konst.
Bilderna föreställer bland annat djur, människor, statyer, mumier, siamesiska tvillingar i formalin, gamla foton och hus som rasat samman. Vissa nästan reportagemässigt faktiska, andra så stiliserade att de mera ser ut som måleri eller grafik, i närstudier av färgytor eller detaljer fångade i bildvinklar som gör dem oigenkännliga vid första ögonkastet.
– Det var nån här när vi hängde upp som trodde att en av bilderna föreställde apor. Jag sa att hördu nä, det är nog kossor det där.
- Född: 1959 i Pudasjärvi.
- Bosatt: I Uleåborg.
- Blev fotograf: ”1979 när jag såg Jorma Puranens fotografier av samer beslöt jag mig för att det är fotograf jag ska bli, inte naturfotograf. Jag började fota människor.”
- Debut: Första egna utställningen i Uleåborg 1982.
- Kända bildserier: När tiden stannar 1980–82 (en familj som lever på landsbygden utan elektricitet), Hongäddan 1990–, Harmony Sisters 2004– (djur på bondgårdar och i djurparker), Mexas 1996–1997 (människor och miljöer i Texas) 100% Cashmere 2002 (Människor som arbetar inom textilindustrin i skotska Innerleith) med flera.
- Aktuell med: Utställningen Time Flies i Konsthallen i Helsingfors, 18 januari – 2 mars.
Titta med ögonen
Om han i en intervjusituation drar ihop sig i verbal minimalism, så gäller motsatsen för utställningen. Intrycket av det hela är närmast mängdextas, bild vid bild vid bild, tätt hängda. Här hålls det inte igen.
– Jo den stilen har jag gått in för. Om folk måste köpa inträdesbiljett för att komma och titta så skall det också finnas nånting att titta på. Och jag vill utmana publiken. Lämna hjärnan i garderoben och fundera på vad du ser. När det är hängt så där måste du stanna framför varje bild, du kan inte bara löpa förbi ... Eller om nån vill så får den ju. Man kan se hela utställningen som ett verk, som en installation, eller så kan man ge de enskilda bitarna mycket uppmärksamhet. Titta med ögonen; vad ser det ut som, hur känns det. Inte skall det behövas en massa "bakgrundsinformation" för att man ska se ... Varför måste man nödvändigtvis veta vad en bild föreställer, vad spelar det för roll? Inte vet jag heller vad de här bilderna föreställer, kanske jag har sett alldeles fel saker i dem.
Här finns, bland allt det andra, också flera fotografier ur 90-talsserien Naarashauki (Hongäddan) som gjorde Männikkö både inhemskt folkkär och världsberömd för två decennier sedan. Det var studierna av ensamma män i sina hem på landsbygden, gubbar i stugor avbildade i ett slags vermeerskt avklarnad värdighet.
– Jag hade aldrig hört talas om Vermeer förrän folk började tala om honom när de såg mina bilder på 90-talet, påpekar Männikkö.
Det kan vara en utsaga om hans bildningsgång. Han är självlärd, och har därför hopat på sig det han kan i egen ordning. Fotandet började när han gick på jakt med sin pappa och i högstadieåldern började fotografera i skogen. Männikkö har själv jämfört fotograferandet med ett slags jägar-samlarsyssla, som att jaga, fiska, plocka bär.
På utställningen hänger ett foto av en graffiti på en trasig vägg, en detalj av Vermeers Flicka med pärlörhänge. Det är det trasiga, det slitna, det fallfärdiga, det kollapsade, det nästan bortnötta som återkommer när vi vandrar från sal till sal. En serie Männikkö hållit på med sedan början av 2000-talet heter Organized Freedom, och handlar om ödehus som faller samman av tidens tyngd. För mig som har svårt att stå ut med förändring är de nästan outhärdligt drabbande.
– Jag hatar också förändringar, jag kan älta och dra ut på saker hur mycket som helst, säger Männikkö vänligt.
– Därför tycker jag om de här långsamma processerna av förfall. Alla de här husen som övergivits på landsbygden, i Finland eller annanstans, bär ännu spår av människor, en närvaro av det som varit, kaffekoppar på diskbänken, tidskrifter i vrårna. Döden är sorglig men när man betraktar en byggnad som dör en naturlig död så är det nånting långsamt med det och inte så brutalt.
Slå dank och elda brasor
Time Flies heter utställningen. Enda undantaget från den icke-kronologiska hängningen är de svartvita fotona från 1980-talet som hängts i ett rum för sig.
Intervjun är slut, fotografen Tor Wennström har fångat sin version av en slank och snaggad gestalt med sparsamt men inte ovänligt utspel, kort i Konsthallens takhöjd bland sina hundratals bilder. Vad härnäst?
– Hem till Uleåborg. Jag är en lat människa, jag får tiden att gå med att slå dank och elda brasor.
Jag ber honom ännu visa mig var bilden på de aplika korna finns, och då ser han ut som om det var den första av mina frågor som var riktigt vettig.
– Nå nej, den får du ju söka reda på själv! säger han bestämt och ser glad ut.